Svaret på gåtan varför dinosaurierna dog ut.

Monster Hunter är en väldigt märklig spelserie. I väst är det långt ifrån någon angelägenhet för alla, men de som väl fastnat i dess monstruöst beroendeframkallande klor visar en kärlek för serien som få spel kan matcha. Det påminner en hel del om #Dark Souls på det viset, både vad gäller fansens uppskattning och vad gäller det spelmässiga. Båda är svårtillgängliga actionrollspel och båda har väldigt aktiva spelcommunityn som hjälps åt att utforska varje vrå av spelen.

Jag har ofta haft svårt att till fullo omfamna Monster Hunter-spelen, även om jag spelat alla 3DS-utgåvor, samt #Monster Hunter Freedom Unite på PSP. En del av detta är dess totala avsaknad av story, eller annan motivation bortom att skaffa bättre utrustning för att kunna döda större monster. En större bov i dramat har dock varit alla tidsödande, onödigt omständliga aspekter av spelen.

Att döda dinosaurier är kul! Och lite sorgligt..

Monster Hunter är nämligen väldigt fokuserat på grinding. För att komma någon vart krävs att du tar din runda lilla tid, inte bara med att lära dig spelets stridssystem, utan även förstå den diffusa uppdragsstrukturen och leta ihjäl dig efter rätt resurser så att du kan komma åt nästa efterlängtade uppgradering. Det kan matta ut även den bäste, och kan bli väldigt repetitivt i sina värsta stunder.

Men så har vi också de där storartade stunderna. När du, antingen ensam eller med andra spelare online, tar dig an storslagna möten med enorma, giftigt dödliga monster. Strider som kan ta en smärre evighet, och där man sitter på helspänn med vitnande knogar hela tiden för att inte tappa fokus och knockas. Och i #Monster Hunter Generation har resan mellan de här ögonblicken blivit något kortare, och mer omväxlande, än tidigare. Detta tack vare några välkomna nyckelförbättringar.

Det är fortfarande grindtungt, och uppdragssystemet är omständligt och rörigt, men balansen känns bättre den här gången. Bara en sådan sak som att jag nu kan hålla a-knappen nertryckt för att samla alla resurser från ett ställe istället för att behöva trycka om och om igen, är en enorm förbättring. Men spelet är också något snällare med just resurssamlandet överlag, och det är inte riktigt lika tidsödande att samla ihop ens till de värsta uppgraderingarna. Jag hatar när spel bara slösar med min tid, så det är väldigt välkommet.

Det är inget riktigt Monster Hunter utan en god dos grind.

För nybörjare består nog den initiala tröskeln, även om den krympts en aning. På pappret är tutorial-delarna gedigna och omfattande, men de är illa strukturerade och babbliga, vilket gör dem tröga att ta sig igenom och dessutom inte alltid så tydliga. Men de finns där åtminstone, och de hjälper utan tvekan. En annan bra sak för den nye spelaren (och en kul grej även för veteraner) är att man nu kan spela som seriens kattliknande små bundsförvanter, palicos (som funkar som offline-följeslagare). De har sin egen utrustning, sina egna uppgraderingar och färdigheter och sitt eget sätt att slåss. Det här så kallade prowler-läget är också mer förlåtande, både när det gäller att slåss och samla resurser. Katter är tillbakalutade djur, trots allt. Däremot önskar jag verkligen att #Capcom lät oss stänga av deras ständiga kattläten. De låter verkligen konstant i strid, vilket blir distraherande i längden.

Dinosauriedöden

Generations är något av en best of-samling där vi får återse gott om monster och miljöer från föregångarna. Men det betyder inte att spelet inte tar viktiga kliv framåt också. Förutom prowler-läget är den viktigaste nyheten det nya stridssystemet. Nu finns nämligen fyra olika stilar att välja mellan. Ett som fungerar mycket som det alltid gjort, ett som fokuserar på specialförmågor kallade arts, ett som handlar mest om kontringar och ett där du blir mer rörlig och lättare kan hoppa upp på monster. Tillsammans med de nya arts-förmågorna har vi en rejäl mängd nya saker att leka med. Parat med de många olika vapentyperna innebär detta enorma möjligheter att experimentera. Med avståndsvapen kan det vara en god idé att fokusera på arts, medan snabba vapen gör sig väl för vältajmade kontringar. Men exakt hur du kombinerar är upp till dig. Om det är repetitivt att samla samma gamla resurser igen så bjuder stridssystemet på välbehövlig omväxling.

Extra läckert om man aktiverar 3D-effekten.

De här finurliga förbättringarna gör det lättare än någonsin att rekommendera Monster Hunter även till nya spelare. Även om jag ibland fortfarande kan ha svårt att finna motivation att dräpa de stackars läckert designade dinosaurierna (tycker ärligt talat mest synd om dem när de börjar dregla och halta iväg) så går det inte att förneka styrkan i de finessrika striderna.

Om Generations skapats för att få folk att inse storheten i serien så har man lyckats. Veteraner lär älska det utökade stridssystemet, och nykomlingarna kommer få något lättare att hitta in i spelet. Det har fortfarande sina irritationsmoment – annars vore det inte riktigt Monster Hunter – men de är lättare än någonsin att förlåta.

Skicka en rättelse