Recension – Diplomacy

De oheliga allianser som slöts under andra världskriget för att bekämpa nazismen varade inte lång tid efter att Hitler blåst skallen av sig i Berlin. Järnridån och kalla kriget var snart två faktorer som delade den politiska världen i två oförenliga parter under de kommande 40 åren. Polariseringen inverkade kraftigt på diverse kulturyttringar. Sovjet idkade visserligen hårdför propaganda sedan årtionden, men också väst (främst då USA) började producera stora mänger film, litteratur och annan populärkulturell underhållning där dessa politiska motsättningar reducerats till kampen mellan ont och gott.

Att det mångfacetterade brädspelet Diplomacy uppfanns under dessa betingelser, närmare bestämt 50-talet, är därför anmärkningsvärt. Det rör sig om omgångsbaserad strategi förlagt till åren före första världskriget, där sju till varandra inledningsvis neutrala nationer (England, Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike-Ungern, Ryssland och nuvarande Turkiet) kämpar om makten över 56 provinser. 34 av dessa har är av typen "supply centers", områden som måste kontrolleras för att kunna förstärka sina militära styrkor. Det som skiljer från efterkrigstidens svartvita världsbild är att i Diplomacy finns inga fördefinierade onda och goda makter, vänskapsband och antisympatier beror helt och hållet på hur du och de andra spelarna väljer att agera mot varandra.

Paradox Interactive har tagit på sig uppgiften att datorisera Diplomacy och därmed förhoppningsvis gjort de omständliga matcherna mer lättillgängliga. Inte nog med att en brädomgång tar sina modiga timmar, det krävs dessutom en hel del organisation för att skramla ihop sju intresserade personer. Paradox variant innefattar spel mot datorn, multiplayer (LAN, internet), ett "sandbox"-läge (träning) och guidade introduktioner (mycket välkommet för nykomlingar), så inbitna utövare får här avnjuta både träning och avsevärt snabbare matcher.

Upplägget är simpelt: den nation som tar kontroll över 18 supply center-regioner har vunnit. Vägen dit är emellertid lång och fylld av bräckliga allianser, oväntade avtalsbrott och lömska anfall. Maktmedlet heter militära styrkor och är av två sorter - armé och flotta. Varje nation börjar med tre militära enheter (förutom Ryssland, som har fyra) och varje enhet kan ta över en angränsande region per spelomgång. Enheterna är jämnstarka, så för att ta över ett område där ett annat land har styrkor krävs att den styrka du anfaller med har stöd, antingen av dina andra enheter eller av allierade. De senare skaffas genom att förhandla fram avtal - som för att avgå med totalsegern alltså i något skede måste brytas.

Eftersom alla nationer inledningsvis är neutrala och har samma mål är såväl konflikter som allianser oundvikliga. Framgång kräver att du bildar pakter för att driva nationer av kartan, och sedan bryter pakten i rätt ögonblick för att själv stå som slutlig segrare. Handlingarna utförs som sagt simultant och är uppdelade i två omgångar per år - vår och höst. Den senare innefattar också en byggperiod, då du om du vunnit nya supply centers kan lägga till enheter. Dock, de kan bara infogas på de baser du hade vid spelets start, och endast om ingen annan trupp är placerad där.

Det här är inte spelet för dig som gillar grafiskt (eller ljudmässigt) våld. Inget tal förekommer och skeenet är abstrakt, det visas genom text, spelpjäser och pilar. En intressant detalj som ger datormotståndarna mer mänskliga drag är en animerad ledargestalt vars ansiktsuttryck avslöjar en hel del under förhandlingarna.

Diplomacy kan ses som en intrikat blandning av schack och brutna löften, ett lögnaktigt rävspel som borde finnas i varje makthungrande politikers ägo. Paradox sägs vara originalbrädspelet troget och utan att ha testat det verkar det ligga mycket påståendet - det avskalade användargränssnittet är ett exempel. Upplägget är bedrägligt enkelt och man inser snart att under ytan bubblar närmast outtömliga möjligheter för såväl lugnt kalkylerande strategier som bedräglig skenhelighet. Datoriseringen är gjord med den äran. Även om man önskar en mer optimerad spelmotor (spelet är segstartat och kontrollerna flyter inte alltid så smidigt som man önskar) och tydligare användargränssnitt för nybörjaren så har detta spel såvitt jag kan bedöma alla möjligheter att få också den mest konservativa diplomat på fall.