Inte bara en våt dröm för fansen som varit med från den kantiga polygonstarten, utan också ett försiktigt löfte om en framtid för ett tänkande Tomb Raider.

Jag kan inte komma på något som ursäktar att Playstation 4-spelarna tvingades vänta elva månader på Lara Crofts allra största stund. Ja, ingenting förutom den här jubileumsutgåvan av Rise of the Tomb Raider, alltså. Utöver äventyret som tar oss till världens bistraste ände och allt tidigare mer (Baba Yaga) eller mindre (kostymer) nödvändigt dlc får vi en rad nytillskott som berikar äventyret. Ofta på oväntade sätt.

Det råder emellertid ingen tvekan om att kampanjen är grundpelaren. Mer om den läser du i min recension från i fjol, men en sammanfattning är på sin plats.

Lika vackert som för ett år sedan, men det flyter faktiskt ännu bättre.

Den är filmisk, intensiv och mänsklig om vartannat. På minuskontot finns actionbitarna som är underlägsna äventyrslustan. Dessutom, när Rise låtsas vara en öppen värld tenderar det ibland att bli mer av en glorifierad checklista än en storslagen resa. Det är synd, för i sina bästa stunder föredrar jag Tomb Raider framför Uncharted. Jag tycker mer om Luddingtons Lara än Norths Nathan.

Visuellt sett är det hänförande. Sibiriens isiga berg ramar in sagolika miljöer och när lavinerna rasar och snöfallet tilltar drar jag min mjuka pläd hårdare om kroppen. Enda skillnaden jag märker är att PS4-versionen flyter lite bättre än den till Xbox One. Det återstår ju att se hur mycket mer PS4 Pro kan pressa spelet.

Ett tänkande Tomb Raider

Jag är också spänd på hur dlc:t Blood Ties ter sig i virtual reality. Att vandra omkring i Croft Manor borde vara fantastiskt i VR; regnet piskar på fönstren, dammet yr bland böckerna i biblioteket och blixtarna får hela herrgården att flamma upp. Redan nu är den två timmar långa, långsamma resan en våt dröm för seriens fans som hängt med från start – och därför också en fanbärare för hela jubileumsutgåvan. Då, i de första spelen, var det engelska godset en lekstuga. Nu är det istället en skattkista.

Croft Manor 2016 minner mycket om årgång 1996.

Knappt 100 brev, fotografier, reliker och annan memorabilia ligger utspridda över hela huset. Varenda en är relevant. Om inte för mysteriet i centrum, så för kalenderbitare av Tomb Raider. Dimman som legat kring Laras mor, Amelia Croft, lättar äntligen. Nu vet jag vem hon var, hur hon var, hur hon dog. Det känns som om jag är med på resorna till Tibet och Egypten, eller för all del: Laras födelsedagsexpedition som gick genom huset, ner i vinkällaren och husets grundvalar.

Det är omöjligt att inte spricka upp i ett leende när jag läser historien om hur unga Lara stängde in butlern Winston i walk-in-frysen. Jag beundrar Crystal Dynamics för att de vågade släppa taget, men jag älskar studion ännu mer för att de inte låter oss glömma.

Allt du hittar i den croftska herrgården betyder något.

Trots att vi dränks av minnen kan jag inte låta bli att hoppas att en del av Tomb Raiders framtid också ligger begraven i Croft Manor. Under de två timmarna som går avfyrar jag inte ett enda vapen. Ändå är det så oerhört spännande. Jag djupdyker i kartorna och studerar tavlorna. Jag analyserar pergamenten med sitt osynliga bläck för att hitta lösningen på intrikata pussel. Jag öppnar en låst flygel och hittar en hemlig väg till biblioteket genom källaren.

Blood Ties är en matrjosjka: för varje del skalar av finns ytterligare en som kräver min fulla uppmärksamhet. Finalen, den sista dockan, är pampig och rörande på samma gång.

Jag säger inte att Lara aldrig ska greppa en revolver igen, men det är samtidigt så modigt av Crystal Dynamics i dagens actionstinna AAA-landskap att göra ett äventyr utan vapen. Den ofrånkomliga uppföljaren hoppas jag hänger sig mer åt mysterium och pussel. Vad som ofta avhandlas i mellansekvenser gör utvecklarna rätt i att istället placera i våra kapabla händer.

Att skjuta zombier är en fullständigt unik idé! (Nej, det är det inte.)

För actionfansen finns ändå Lara’s Nightmare som också utspelar sig Croft Manor men där likheterna i övrigt är få, då stillheten byts ut mot horder av zombier. Det är extremt arkadigt och långt ifrån ett lika vågat inslag, men ändå effektiv underhållning. Varje runda startar från en ny plats, vapnen flyttas runt och de flammande skelettskallarna, som du måste skjuta sönder, gör detsamma. Zombierna dyker upp var som helst när som helst så utöver popcornskoj har det även ett uns skräck.

Den sista stora nyheten (om du inte tycker att ett 1996-skin är en sådan – jag klandrar dig inte) är att endurance-läget byggts ut med co-op. Nu slår sig Lara ihop med Nadia och tillsammans överlever de matbrist och sibirisk kyla medan de skändar gravkammare. Endurance var inte bråddjupt i sin originalform och även om samarbetet lyfter det en aning är det aldrig mer än en bisyssla.

Det är tydligt att Blood Ties är pärlan i den här jubileumsföreställningen. Ja, kanske mer än så. Kanske också ett löfte om en Tomb Raider-framtid där intellekt ryms bredvid sönderfallande ruiner och headshots.

Skicka en rättelse
Tycker bättre om gamla Tomb Raider, 'Anniversary' är nog min favorit. :) 11/10 Ungefär. Första rebooten spelade jag igenom 3 gånger. 1 Gång på Xbox, 2 ggr på PC. Rise har jag bara spelat igenom en enda gång, & det var när det kom på Xbox. De äldre TR-spelen 1-4 + Legend är genomspelade x antal ggr. 11/10 Nån som testat om det fungerar med HDR på PS4an ? Letar efter spel för att testa HDR med men hittills är det väl bara Deus Ex som har HDR ? Jag är allergisk emot Stealth så vill gärna inte köpa Deus Ex enbart för HDR :) 11/10 Typ alla, han är läskig! 11/10 "Det är omöjligt att inte spricka upp i ett leende när jag läser historien om hur unga Lara stängde in butlern Winston i walk-in-frysen." Var det bara jag som gjorde det i 2an, när butlern "jagade" en? :X 11/10 Håller med, bra skrivet. Längtar tillbaka till den tiden då spel var spel och filmer filmer. 10/10 Aha nu ser jag, jag måste läsa den tidigare recension utav xbox version. 10/10 Jag känner inte att jag fick grep alls utav den här recensionen...kanske bara är jag? Väldigt luddigt skrivet och ingen direkt genomgående recension utav spelet. 10/10 Det är alltid gött att läsa ingående analyser. Jag var 13 när originalet släpptes och, holy moly, det tog verkligen tid att spela igenom det. Fastnade man ... gjorde man det gärna ordentligt. Spelade faktiskt igenom ettan och tvåan härom året. De håller... 10/10 Jag tycker du har en poäng. Det ÄR filmiskt, bitvis rentav en filmupplevelse. Å andra sidan ser jag gärna om mina favoritfilmer ofta och mycket. Så i mina ögon är de inga engångsupplevelser. Rebooten har jag spelat tre gånger, Rise två gånger. Hittills.... 10/10