Virtual reality handlar om inlevelse. Att vara en del av det som händer istället för att betrakta det på en platt skärm. Kliva in i andra världar. Förundras, förfasas, få valuta för det svinhöga priset.
Utan de godbitarna hade #Batman: Arkham VR haft svårt att motivera sin existens. Rocksteadys spelbidrag till Playstation VR-premiären är ett laserrakt äventyr där den största utmaningen består i att bemästra kontrollerna. Man har byggt ett äventyrsartat nedslag i Batmans värld, sett ur förstapersonsvy. Målet är att assistera några vapendragare på sätt jag inte tänker spoila.
Du har aldrig varit mer Batman än i Arkham VR.
Knapptryck teleporterar den deffade skinnflärpen mellan ett fåtal förutbestämda punkter, och i dräkten har han en brottsplatsscanner, en batarang och en änterhake. Men även om prylarna kommer till användning, saknar spelet nästan helt dramatiska sekvenser som testar hur väl du hanterar kontrollerna – det handlar mest om knapptryck här och lätt frustrerat Move-viftande där. Det är inte utan att tankarna vandrar iväg mot The Walking Dead.
Oavsett om du styr med gamepad eller Move-stickorna kommer du stöta på problem. Saker som ska plockas upp kan ligga utanför PS-kamerans täckningsområde, så du får brottas med "Out of range"-meddelanden och nollställa vyn för att få berättelsen att fortsätta. Det är oborstat, men mer Rocksteadys fel än brister i PSVR-tekniken.
Här har jag slut på klagomålen. Batman: Arkham VR är stundtals den största upplevelse jag haft så här långt med Sonys VR-pjäs, hur motsägelsefullt det än kan låta. Inlevelse, som sagt. När man klär om till Batman blir man gärna stående framför spegeln. Man fåndansar, man flexar bröstmuskler breda som oljefat och man tar sig på oanständiga ställen för att se om Rocksteady gör en North vs. South.(Spoiler: nej.) Sen låter man sig naglas fast av stålblicken.
Gothams smuts och mörker kryper under skinnet, som ryser av välbehag när hissen sjunker ner i en katedralstor Batcave. Två spakar mullrar igång den grova mekaniken till lampan som lyser upp Batman-märket på natthimlen, och hjältens obducentvikariat känns mer än lovligt skitigt.
Det slåss, men du slåss inte.
Det finns flera stora scener, men det monumentala slutet överträffar dem alla. Rocksteady spelar VR-lyrans strängar med absolut gehör. Klausrofobin kramar sista droppen inlevelse ur Sonys VR-system, i en final så tät att man hör #Telltales kastade handduk landa på golvet.
Ett storartat framtidslöfte. Men innan vi är där behöver nybörjarkanter filas bort, och speltiden öka från den smärtsamt korta dryga timme den tar att beta av. Samtidigt säger det något om vilken väg många VR-spel kan komma att ta: mer upplevelse, mindre gameplay. I det här fallet, inte mig emot.
