Det tog nio år men pixelsnygga Owlboy flaxar redan stolt på samma höjd som andra indieklassiker.

Den norska spelstudion #D-Pad Studio har tagit nio år på sig att utveckla sin numera lanserade 2D-plattformare #Owlboy, och det märks. Många har följt spelet under hela utvecklingen och väntat ivrigt på ny information. Jag är dock inte en av dem, utan snubblade över Owlboy av en slump och det blev för mig mest en positiv överraskning. Men oj, vilken överraskning sen.

I Owlboy spelar du som Otus, spelets titulära Owlboy. Otus är, som namnet antyder, en ugglepojke och bor i den lilla staden Vellie, belägen högt upp i skyn. Vi får tidigt veta att Otus är stum och brottas konstant med att leva upp till sin mentors och de andra invånarnas förväntningar om att vara en modig och självsäker uggla.

Otus bredvid idolen Magnus Uggla

Det dröjer inte länge innan just Otus mod sätts på prov när Vellie attackeras av pirater och Otus och hans vän Geddy bestämmer sig för att sätta stopp för dem. Det blir början på ett äventyr som tar många oväntade vändningar och på vägen möter de på nya bekantskaper som slår följe med dem, bland annat piratdesertören Alphonse som drömmer om att spela teater.

I grund och botten är Owlboy ett traditionellt 2D-platfformsspel med skillnaden Otus är en uggla och kan därför flyga och röra sig fritt på nivåerna. Dock så har han svårt att värja sig från fiendens attacker då han endast kan snurra och tillfälligt oskadliggöra dem. Här kommer Otus vänner in, som du kan plocka upp när som helst och deras vapen blir då dina egna. Förutom till striderna används det här också för att lösa många av de pussel du stöter på.

En guldfisk med topphatt. Inga konstigheter

Att växla mellan de tre vännerna görs både i tid och otid och det är här problemet med spelets kontrollschema uppenbarar sig. Att snabbt växla till en specifik karaktär blir ofta lite för pilligt och det, tillsammans med den skrollande grafiken, skapar ibland problem och onödiga dödsfall. Att klaga på en så liten sak kan ses som en petitess, men är ändå nog så irriterande.

Det vägs som tur är upp av Owlboys många styrkor. Det man först märker bara genom att titta på skärmdumpar är den fullkomligt underbara grafiken som D-Pad Studio själva kallar för hi-bit-pixelgrafik. Den grafiska stilen tillsammans med den fantastiska, retrodoftande musiken skapar en harmoni som gör Owlboy till en fröjd att spela. Tack vare de härligt arketypiska karaktärerna får spelet också en välbehövlig injektion humor, vilket bidrar till att höja helhetsupplevelsen.

Alla karaktärer känns genuina och det händer flera gånger att jag skrattar högt på grund av dialogen, trots att den endast består av text och de små figurernas ansiktsuttryck. Det hela banar väg för en upplevelse som underhåller hela vägen och något så ovanligt som en handling jag bryr mig om.

Efter det ungefär åtta timmar långa äventyret finns det, för den som vill, också ett bestämt antal mynt att samla på varje nivå, som sedan kan tas till stadens handlare och bytas mot föremål som till exempel vapenuppgraderingar. Att göra det är dock helt frivilligt, men är värt det, om inte bara för att höra dialogen med den smått sadistiska handlaren.

Owlboy är stundtals hisnande vackert

För mig som är ett stort fan av retroplattformare och ser Metroidvania-genren som en av de bästa som någonsin skapats blir det inte bättre än Owlboy. Det lånar och inspireras flitigt av spel från en svunnen tid samtidigt som det introducerar många egna idéer. Resultatet är ett av de bästa plattformsspelen på länge.

Skicka en rättelse