10 års väntan är över! Det var värt att vänta.

Plötsligt händer det. Jag stoppar in spelskivan med namnet #Ico skrivet på framsidan och väntar otåligt på att det ska ladda. Jag har egentligen ingen aning om vad jag kan förvänta mig, men jag har hört att det ska vara ett bra pusselspel – eftersom det är sommarlov har jag dessutom all tid i världen att spendera framför tv:n. Spelet sätter till slut igång och jag blir fast från första sekunden. Historien om den ensamma pojken som träffar en mystisk främling berör mig på riktigt, och när eftertexterna rullar sitter jag och hulkar som ett litet barn.

Ico är det första spelet som lyckats röra mig till tårar.

#The Last Guardian är det andra.

Den indirekta uppföljaren till Ico och #Shadow of the Colossus har haft en omtalad utvecklingstid på nästan tio år nu. Det har minst sagt varit en lång väntan.

Stort djur väcker stora känslor.

Som den unga, namnlösa pojken vaknar jag plötsligt upp utan minne i en dunkel grotta. Efter att ha inspekterat de märkliga tatueringarna som täcker min kropp upptäcker jag att jag inte är ensam – ett stort bevingat djur ligger alldeles bredvid mig, insvept i mörkret. Hans vingar är brutna.

Jag försöker hjälpa honom, men han drämmer till mig med sin gigantiska klo och jag faller medvetslös till marken. När jag vaknar slänger jag fram tunnor med mat, drar ut spjuten från hans härjade kropp, och lossar kedjorna kring hans hals. Det tar ett tag, men vår tillit växer sig starkare och starkare, och plötsligt är vi inte längre två främlingar. Det är inte heller bara “jag”. Från och med nu är det vi.

Det känns nästan lite skrattretande att jag redan fallit rakt ner i fällan. Jag vet ju vad som väntar. En sån här vänskap är som gjord för klassiska dramaturgiska grepp – starka band skapas och slits sönder. Det är lite klyschigt men jag kan inte undgå att gilla Trico. Kanske också för att han påminner mig om min riktiga hund. Sättet han kliar sig på nacken eller gnyr efter mat, sträcker fram nosen och sluter ögonen för att bli klappad.

Hela spelets framgång hänger på relationen mellan huvudkaraktärerna, och Trico lyckas faktiskt kännas verklig. Han är inte bara en programmerad AI utan en tänkande varelse som kan fatta egna beslut. Varenda gång vi kommer ifrån varandra känner jag ett genuint driv att hitta tillbaka till honom, och när vi blir omringade av fiender hårdnar mitt grepp om handkontrollen.

Grafiken täcker hela spektrat: från fin till ful.

Det finns en magisk känsla invävd i The Last Guardian, och det är svårt att sätta fingret på exakt vad som ger spelet den karaktären. Vad som gör att det känns mindre som ett spel och mer som en unik upplevelse. När de fantastiska mellansekvenserna kickar igång känner jag mig nästan som ett barn som upplever sin första biofilm. Det är storslaget och mystiskt på ett sätt som jag inte har upplevt på väldigt länge. Varje svar ger en ny fråga, och det kanske låter otillfredställande, men historien är så pass fängslande att jag, även om jag aldrig har en aning om vart vi är på väg, är övertygad om att jag vill vara med på resan.

Våra äventyr tar oss främst genom övergivna tempel och antika ruiner. Någon gång skymtas en grön skog eller ett öppet område med ståtliga torn, men mest vadar vi omkring bland förfallelse och glömd historia. Jag vet inte om den långa utvecklingstiden är att skylla, men grafik och utseende tenderar att variera rätt mycket genom spelets gång. De första områdena är inte alls lika visuellt slående som den andra halvan, och även om det är samma konstnärliga stil känns skillnaden stor när det kommer till hur ljuset lyser upp färgerna och skapar skuggor och kontraster.

Föregående Nästa
Bra recension. Gudomligt spel, fantastisk känsla/atmosfär, bra build-up inför slutet (som förövrigt rockade så in i bomben). Verkligen värt väntan och en Collectors Edition på det.. ;) Givetvis inget spel för alla, men är man ett fan av Fumito Ueda så... 24/01 "Man är någonstans och ska någon annanstans, och längst vägen händer det grejer" är en bra beskrivning på typ alla spel ;) Jag tror att det är själva resan i sig som är det underhållande, de flesta spel har ju (nu när du får mig att tänka efter) rätt... 08/12 Vad jag har sett av spelet så verkar det vara väldigt repetitivt. Man hjälper Trico och ska till något ställe, på vägen ska man lösa pussel. Det verkar enligt mig inte så underhållande. 08/12 De flesta recensioner runt nätet tycks säga samma sak, lite seg i spakarna och puckad AI emellanåt, men fantastiskt bra stunderna däremellan. 4/5 verkar rimligt tycker jag, mindre skavanker ser jag inte som en anledning till att totalsåga ett spel. Kans... 06/12 9/10 slutet får 10/10 06/12 Det där är två negativa saker med spelet, ryckta ur sitt sammanhang. Lägg till de positiva också, och läs vad Anabelle skriver, för att få motiveringen till betyget. 06/12 Ett, tack för en bra recension! Två, jag gillade SotC och vill innerligt gilla detta. Vi får se när köpet kommer och om jag kommer att njuta av spelupplevelsen. Vad många verkar glömma bort är att recensenten skriver om sin upplevelse av spelet. Delar... 06/12 "Värt att vänta på" Så när ska jag köpa det…? ;) Jag tror ni menar "Värt väntan"? 06/12 Hahah, väldigt märkligt 06/12 Och då är det dessutom ett spel som var för PS3 till att börja med ^^ 06/12
Skicka en rättelse