Ett obehagligt minne från min barndom: Jag vaknar i småtimmarna och bredvid mig står tre satta skuggfigurer. Jag försöker röra mig men det går inte. När jag äntligen lyckas sträcka mig efter sänglampan tänds den inte. Sen blir allt svart. Långt senare lär jag mig: Jag har varit med om min första sömnparalys. Ett vanligt fenomen med en upplevelse troligt ihopsnickrad av åttiotalets fixering vid närkontakt av tredje graden-böcker och Spielbergs E.T-film.
Sedan dess har jag känt en cocktail av skräck och förtjusning inför tanken på utomjordiska livsformer. Och så känner jag när jag väntar på att svenskutvecklade #Svrvive: The Deus Helix av den Stockholmsbaserade studion med samma namn ska starta på min HTC Vive. En slags förväntansfull andakt eftersom jag läst plotten: Du blir bortförd av en alienstyrka för att avtäcka ledtrådar som ska rädda universum.
Men utomjordingen jag möter i Svrvive är varken av strömlinjeformad snedögd sort eller på HR Gigerskt vis. Istället pratar jag över interkom med en formell människotyp som påminner om en avlägsen bekant.
Men vi backar! För det börjar inte där utan egentligen i startmenyn. Här ligger en bandagerad person – jag själv – i en sjukhussäng, och vid spelets start avslutas mitt embarmliga liv och jag kidnappas för att bli beamad upp till en utomjordisk rymdstation. Där tillägnas jag epitetet “Agent Null” och får en modest uppgift: att rädda universum och återställa fred. Det ska fixas genom att med stationen som bas resa till olika platser och hämta små strängar DNA vilka är nyckeln till att kontrollera världsalltet och återställa ordningen. Då utlovas mitt liv tillbaka. Fanfar!
Men Svrvive: The Deus Helix är inget sci-fi-äventyr som man kan tro. Det är ett trixigt pusselspel som presenterar olika escape-rooms där man löser gåtor och klur för att hitta pusselbitar att återföra till sin station. Idén gör sig utmärkt som virtual reality-upplevelse. Grafiken är av enkel sort men miljöerna ambitiösa. Allt från skumraskiga klaustrofobiska rum till vidsträckta surrealistiska områden med flygande valar i himlavalvet. Just därför drivs jag att spela vidare medan berättelsen om universums undergång känns rätt sekundär.
Som lättskrämd person med livligt inre blir det stundvis läskigt. Ett slags överliggande hot presenterar sig i varje utmaning. Är det inte jättelika trilobiter som rovlystet pilar fram och tillbaka under mina fötter när jag balanserar på stenformationer i vattnet, så är det en blygsam varning om en brinnande jätteplanet som avser krascha ned på mig om jag inte löser ett klur i tid. Det träffar passande nog rakt i plytet på några av mina största fobier; stora saker bredvid liten person, höga höjder och hotfulla oklara grejer under vatten.
Vidare har jag inte blivit så uppjagad av en VR-upplevelse sedan GLaDOS komposterade mig i Robot Repair som när jag smyger runt i den första och kanske bästa utmaningen. Ett nedgånget rum med brusande radioapparater och dörrar på glänt till kolsvarta utrymmen. Där träffar det så rätt det kan; svettig om händerna med pulsen i hals måste jag efteråt kasa upp headsetet i pannan och klappa min sovande hund en minut. Öppningen är så otroligt stark, pusslen smarta och lovar mycket för stundande speltimmar.
[i
Tomma stolar. Inte freakat ut mig så mycket sen frödjefulla exkursioner i Silent Hill.]
[/i]
Därför är det trist att Svrvive: The Deus Helix tappar mitt engagemang någonstans efter halva upplevelsen och lämnar mig frustrerad med en känsla av vanmakt. Det finns en hel del buggar som tvingar mig att starta om vissa uppdrag flera gånger. Ett stort problem är nyckelobjekt som försvinner utom räckhåll eller clippar igenom miljön och försvinner. Många pussel är svårjobbade och ologiska. Andra tycks utan anledning vara ditpytsade helt slumpartat i världen och leder till att jag ibland drabbas av Monkey Island-syndromet: att jag hejvilt kombinerar och integrerar allt med allt i mina försök att komma vidare. Varför inte en stendöd trilobit och en katapult till exempel? Även är miljöerna stundtals omöjligt mörka.
Svrvive: The Deus Helix är med en handfull timmar det första kapitlet i ett episodbaserat äventyr, som när det är som bäst förvånar och förundrar mig och bevisar att VR-spel kan vara mer än korta små partyspelsupplevelser. När bäbisjukdomarna är åtgärdade är det ändå en titel värd att kika närmare på om man är abstinent på virtuella realityvärldar. Betyget blir tre av fem besynnerliga små döda trilobiter. Jag ser försiktigt fram emot nästa kapitel.
