Nå frälsning medelst knapptryckningar i svenskutvecklad, pusselbaserad, rymdpsykologi.

Något av det första vi lär oss som tänkande varelser är att knappar är till för att tryckas på. Leksaker för småbarn är ofta proppfulla med knappar att hamra på. Får ungarna syn på en handkontroll, fjärrkontroll eller en stereo så vill de helst gå bananas på knapparna. Jag vet inte hur många gånger något syskonbarn stängt av datorn för mig innan jag hunnit spara det jag höll på med.

Och det där suget efter att trycka på knappar försvinner inte med åren heller. Det minskar lite, mest för att vi lär oss vad de flesta knapparna i vardagen gör och därmed tappar det sin magi. Men får vi syn på en stor röd knapp vi inte vet vad den gör så blir vi direkt nyfikna. Vad händer om jag trycker på den? Vi måste veta!

Bakom det märkliga introt döljer sig ett ganska klassiskt pusselspel.

Svenska indieutvecklarna #Morgondag har tagit fasta på denna knapptryckarmani i våra märkliga mänskliga hjärnor. I #Imprint-X handlar allting om knappar. Överallt finns det något att trycka på. Kruxet är bara att klura ut i vilken ordning, eller vad knapparna faktiskt gör.

Studions förra spel, #Rymdresa, var en finstämd och egensinnig liten resa ut i den svarta, tomma ensamheten som är yttre rymden. Egensinnet fortsätter i Imprint-X, som inleds med en fullständigt absurd introsekvens där märkliga varelser infiltrerar en rymdbas och ställer till det i folks hjärnor. I rollen som en klonad cyberpsykolog (typ, det är inte helt tydligt) är ditt jobb att reda ut trasslet i folks hjärnor. Genom att trycka på knappar, som sagt. Förbannat många knappar. Det hela påminner en del om scientologernas tro, där rymdvarelser fäster sig vid oss och ger oss ångest. Rätt flummigt, med andra ord.

Vid första anblick kan det vara lite svårt att ens förstå vad spelet går ut på. Men när du väl börjar spela ger det sig väldigt snabbt. Den surrealistiska inramningen lurar hjärnan att tro att det är mer avancerat eller konstigt än det egentligen är. I grunden är Imprint-X ett ganska klassiskt pusselspel. Ibland gäller det bara att memorera vilka lampor som lyser grönt och sedan trycka på knappar i rätt ordning. Andra gånger gäller det att bilda olika geometriska former. Ingen text förklarar någonting, likt #The Witness växer mer komplexa pussel fram ur i grunden enkla koncept, och du lär dig genom att prova dig fram.

Knappar. Så många knappar.

Även om pusslandet i sig inte är så himla speciellt så blir helheten, med den suggestiva musiken, den neonlysande estetiken och den märkliga storyn, ganska så hypnotiserande. Det är lätt att fastna och tänka ”bara ett pussel till”, även när man egentligen inte riktigt har tid. Dock hade jag gärna sluppit de utdragna och poänglösa bossfajterna, eller vad man ska kalla dem. Det enda du gör där är att klicka vid rätt tillfällen, när två ikoner som rör sig längs fasta mönster möts. Det blir snabbt väldigt tradigt och långtråkigt. Det är lätt att bli ofokuserad, då det helt enkelt är rätt ointressant mekanik, och då det krävs viss precision är det lätt att misslyckas då – vilket drar ut på det ytterligare.

Överlag är det dock underhållande för vad det är. Den enkla premissen för pusslen gör sig förmodligen allra bäst för surfplattor, men det funkar helt okej på pc med en mus också. Förmodligen skruvar det till mer i hjärnan än det rättar till, men det finns åtminstone knappar att trycka på. Hundratals knappar.

Skicka en rättelse