Nog är det han alltid. Jag känner igen den där mustaschen på miltals avstånd. Det är Adolf. Eller möjligen Charlie Chaplin i nazistmundering, men det känns inte troligt. Jag sitter långt, långt bort – uppe på några rör som går längs med taket i en hemlig ubåtsanläggning. Adolf är här och inspekterar, och genom mitt kikarsikte ser jag hur han intet ont anande spatserar ut på en liten plattform för att ta sig en titt på sina senaste vapen.

Jag håller andan, tömmer lungorna. Handen darrar lätt – det är nu eller aldrig, trots allt. Skottet ekar mellan betongväggarna, men innan någon hinner reagera ligger Hitler och blöder på marken, med en testikel färre i kroppen. Ett hyfsat dagsverke.

Med tanke på hur förbannat kul det är att leka prickskytt i spel, och knäppa fiender på omöjligt långa avstånd, är det märkligt hur få bra renodlade spel har om just prickskyttar. Sniper Elite-serien har varit nära i tre spel, men det har alltid varit något som saknas för att de ska ta det där riktiga steget till fantastiskt. Tills nu.

Sniper Elite-spelens signum. Förekomsten kan skruvas ner eller stängas av.

Till en början är allt väldigt mycket sig likt. Oroväckande mycket, till och med. Om du spelat föregångarna kommer du känna igen dig direkt, och vara bekväm med såväl kontroller som med koncept och inramning.

Du spelar som en tråkig militärsnubbe utan personlighet som måste stoppa nazisterna från att göra onda saker i Italien under andra världskriget. Det är allt man behöver veta om storyn, för i vanlig ordning är inte berättandet alls i centrum. De bra berättelserna får du skapa själv när du spelar.

På helgerna brukade han leva ut efter veckans myckna smygande på jobbet.

Istället är det miljöerna och prickskyttet som spelar huvudrollen, och samverkar för att skapa den öppnaste och roligaste Sniper-upplevelsen hittills. I #Sniper Elite 4 kastar utvecklarna av sig de sista resterna av rigid och linjär bandesign och släpper helt sonika ner spelarna i stora, öppna landskap – där prickskyttar som bekant trivs bäst.

Efter ett par minuters enkel tutorial öppnar sig spelet och du är fri att leka bäst du vill. Redan första kartan kan ta ett par timmar att klara beroende på hur du spelar. Det är inte speciellt svårt, först på högsta svårighetsnivån blir det svettigt, men det finns gott om utmaningar att ta sig an. Som att inte bli upptäckt, eller bara använda ett visst vapen, och utföra alla sidouppdrag. Kanske försöka rensa en karta från alla fiender.