Jag är väl drygt tio timmar in, och har först nu besegrat den första riktiga bossen. Det är bara en av många saker som är annorlunda med #The Legend of Zelda: Breath of the Wild. I tidigare delar brukar de första två eller tre templen avverkas relativt snabbt, och först därefter öppnas världen för rejäl utforskning och upptåg. Den här gången står allt på vid gavel redan från början, och det är bara ett kort introduktionsäventyr som krävs innan du tilldelas en glidflygare och sparkas ut från den stora platån, fri att upptäcka Hyrule bäst du vill.
Visst finns det en story, och tack vare den inbyggda loggboken är det alltid tydligt vad de övergripande uppdragen går ut på. Men allt sker i din egen takt, och det finns ingenting som hindrar att du sätter av åt rakt motsatt håll för att klättra i berg, se havet eller jaga Bokoblins till gryningen. I andra Zelda-spel är stora delar av världen oftast avgränsad, och först när du hittat rätt föremål har du utrustningen som krävs för att ta dig vidare. Hyrule liknar då mest en sinnrik labyrint, med vattentäta skott mellan områdena som öppnas först när berättelsen kräver det.
Det tar inte många minuter innan ett stort, öppet Hyrule väntar på dig.
Så är det inte här; du kan gå vart du vill. Det kommer visserligen ta lång tid, och du lär frysa ihjäl i en snödriva eller dödas av ett gäng aggressiva Lizalfos, eller sprängas till atomer av en uråldrig Guardian som identifierar dig som ett hot. Bra säkerhetstips är att leta bättre vapen, koka ihop några livsgivande elixir och kanske skaffa en häst för snabbare resa. När du fångat och tämjt en vildhäst kan du lämna av den vid närmaste gästgiveri, där kan du också döpa den och bonda med lokalbefolkningen.
När du ändå är där erbjuds skattjakt, skvaller och möjlighet till konsumtion, och innan du vet ordet av har du spenderat en timme vid gästgiveriet. En vänlig själ pekar ut riktningen till några byar i trakten. Du ska strax ge dig av, men måste först bara kolla in ett Shrine som finns alldeles i närheten. Hela Hyrule är fyllt av dessa gåtfulla minitempel som stått orörda i tusentals år.
Man har alltid nytta av en häst.
För den som klarar utmaningen väntar rikliga belöningar. På vägen dit ser du något som glänser till i solen uppe på en bergsida. Det ser ut som en kista... Kan det vara det..? Ja visst. Du försöker klättra upp, men det är för långt för din begränsade stamina. Tur att du har ett recept på en riktigt god svampgryta som också har den magiska egenskapen att förbättra uthålligheten. Du beger dig genast mot närmaste skogsdunge för att plocka lite hyliska svampar, och därefter hitta en lägereld för att laga maten vid. Men på vägen dit...
"Den här gången står allt på vid gavel redan från början"
Så där håller det på. Breath of the Wild fångar och förleder. Inte med hjälp av konstruerade plot-kuponger, utan med helt naturliga lockelser, hot och en drivkraft att klättra uppåt i näringskedjan. I teorin kan du mer eller mindre omedelbart knata den långa vägen bort till spelets onda mörkerkraft. Men du kommer knappast att gå segrande ur den striden, för mot trollmannen Ganon behöver du kraftigare vapen än bara en träpinne, och bättre skydd än beiga bomullsbyxor. Alla Hyrules olika tidsfördriv är fyllda av löften om bättre utrustning, mer kraft och nya stridstekniker som kan hjälpa dig att överleva. Ja, det är den klassiska Zelda-formulan fast i en nästan helt organisk och steglös version. Och du kommer förmodligen inte vilja stressa, för världen är så stor, och så rik på saker att göra.
Uppgraderingar gör ditt äventyr mer stryktåligt.
Det råder alltså en överraskande brist på tempel eller dungeons i Breath of the Wild. Istället finns som sagt ett antal minitempel, eller Shrines, utspridda över världskartan. Men inte heller dessa ger specialföremål av den typen Zelda-spelare i alla tider vant sig vid att hitta. Här finns ingen gripklo eller lykta eller magisk hammare eller järnstövlar att hitta. För varje avklarad Shrine får du istället en Spirit Orb, och fyra sådana kan växlas in mot antingen ett extra livshjärta, eller mer stamina som gör att du kan springa längre och klättra högre. Först efter tio timmar råkade jag ut för det första som i någon mån liknar ett klassiskt Zelda-tempel med Zelda-boss, och som det ser ut just nu i handlingen kommer det bara bli ett litet antal fler.
