Utöver de fem huvudsakliga sluten finns det en rad andra som inte hör berättelsen till. Ett exempel är att att äta en makrill i vetenskapens namn vilket leder till ett snopet frånmäle, och att plocka ut kretsen som hyser 2B:s operativsystem leder till ett annat dödsrelaterat slut. I vilket annat spel som helst hade jag sannolikt blivit förbannad på att råka ut för detta, men i en titel signerad Yoko Taro är det helt enkelt väntat udda och jag bara småskrattar för mig själv istället.
Men den stora förändringen mellan Nier och Automata är att actionkonstnärerna Platinum Games nu står för utvecklingen. Med spel som #Bayonetta och #Vanquish i katalogen har de bevisat att de bemästrar snabb och tajt kontroll i actionspel, och Nier: Automata förstärker den bilden. 2B kan svinga dubbla uppsättningar vapen, i lätta och tunga attacker. Utöver detta följs du åt av en svävande bot som kan utrustas med en rad olika funktioner, både offensiva och defensiva.
Platinum kan sin stridsmekanik, och Nier: Automata är smått fantastiskt på den fronten.
Du kan skapa olika uppsättningar vapen både för din karaktär och din bot, och genom att kombinera botens egenskaper med din karaktärsutveckling kan du skräddarsy hur du vill ta dig an striderna. Karaktärsutvecklingen går ut på att utrusta din android med olika kretsar som ger olika egenskaper. Systemet går djupare än att välja en offensiv eller defensiv inriktning och även här kan du skapa olika uppsättningar som du kan aktivera efter behov. Du kan exempelvis välja att få tillbaks hälsa när du skadar eller dödar fiender, vilket ingjuter ett defensivt element i en offensivt inriktad konfiguration. Om du spelar på normal svårighetsgrad blir det sannolikt inte nödvändigt att nyttja detta strategiska djup, men på de tuffare svårighetsgraderna blir det nödvändigt om du ska sköta striderna snyggt.
Och att slåss snyggt är en lika stor behållning som berättelsen, om inte större. Att lyckas riva loss en snygg serie attacker, svepa undan från motståndarens anfall och att sedan braka loss specialattacken mot tre upplevlade botar som fullständigt utplånar en tuff motståndare ger en så belönande känsla att jag vid flera tillfällen skickade upp näven i luften med ett tillhörande glädjevrål. Det är just denna fingertoppskänsla som Platinum Games har finslipat till perfektion, och det ger Nier: Automata en spelmekanisk briljans som skapar spelglädje under alla de där timmarna när man inte insuper Yoko Taros mysko-briljanta manus.
En fin tradition som Platinum tyvärr inte fört med sig till Nier: Automata är bra bildflyt. Den här sortens actionepos gör sig bäst i stabila 60 fps, eller 30 fps om man ska satsa på grafisk flärd, men bilduppdateringen i Automata svajar ibland rejält. Vi har kört spelet på Playstation 4 Pro och där pendlar bilduppdateringen mellan 40 och 60 fps när kameran panorerar i stora öppna ytor. Pro-versionen körs bara i upplösningen 1080p, upp från 900p för vanliga PS4, och med tanke på vilken grafisk kapacitet PS4 Pro är kapabel till (hej #Horizon: Zero Dawn!) känns det trist att Platinum inte gjort ett bättre jobb med att optimera spelmotorn. Problemet har dock blivit mindre vanligt med den senaste uppdateringen.
