I våras släpptes Brothers in Arms: Road to Hill 30 till en mängd olika format. Spelet hade tydliga referenser till den andra världskrigs-trend som skapats av Steven Spielberg och Tom Hanks med filmen Saving Private Ryan och tv-serien Band of Brothers. Från att tidigare varit något av ett låtsaskrig där machos som John Wayne och andra hjältar dödade tyskar på löpande band porträtterades nu kriget väldigt annorlunda. Med ett tydligt anti-krigiskt budskap där soldaters känslor och krigets vansinne avspeglades har dessa filmer och serier stått som grund för i stort sett alla världskrigs-shooters, inklusive Borthers in Arms, på senare tid.

Normandie verkar vara på modet för spelutvecklare. Ännu en gång förflyttas vi till den idylliska franska landsbygden där tysken grävt ned sig för att invänta den kommande allierade invasionen. I vad som utvecklarna kallar den mest autentiska andra världskrigs-upplevelsen någonsin tar man rollen som sergeant Joe ”Red” Hartsock från Laramie i Wyoming. Denne rödhåriga herre leder naturligtvis en grupp soldater från den smått legendariska amerikanska arméflygets (flygvapnet skapades inte förrän 1947) 101:a fallskärmsjägardivision Screaming Eagles.

Spelet inleds med en filmsekvens där Joe sitter och intervjuas av en digital version av den välkände författaren och historikern S.L.A. Marshall, som intervjuade mängder med soldater under kriget. Den historia Joe berättar driver spelets händelseförlopp. Det första uppdraget börjar naturligtvis ombord på en DC-3:a. Planet träffas av luftvärnseld och en motor börjar brinna. Mitt i all denna panik hoppar han och fastnar oturligt nog med fallskärmen i ett träd och blir hängandes där. Lyckligtvis är inte hjälp långt borta och han ansluter sig senare till sina soldater.

Här börjar nu det välkända spelsättet från Road to Hill 30: springa, ta skydd, skjuta och flankera. Mina intryck från originalet var väldigt mixade. Det monotona spelsättet som i stort sett handlade om att skjuta, ducka och springa runt för att döda sina motståndare blev väldigt tröttande efter fem, sex uppdrag. Det värsta med upplägget var att det var likadant genom hela spelet. Striderna kändes inte heller trovärdiga. Först och främst kändes det otympligt att sikta och överhuvudtaget träffa det man siktade på var näst intill en omöjlighet. När man väl träffade behövdes flera kulor för att döda fienden.

Nyheterna som erbjuds i denna uppföljare är, förutom den nya enspelarkampanjen, nya vapen, ett co-op-läge och fler multiplayer-banor. Den gamla regeln - rätta till felen innan något nytt tillförs - verkar inte gälla. Den artificella intelligensen är fortfarande väldigt obalanserad. Så länge man ger de två grupperna, ”assault-” och ”fire-teamen", order klarar de sig hyfsat, men när de blir beskjutna kan de börja bete sig väldigt bisarrt. Ett exempel: jag beordrade mitt "fire-team" att beskjuta en tysk position som försökte hålla oss i schackt med automateld, medan jag och mitt "assault-team" försökte flankera runt dem och komma inom handgranatavstånd. Jag stod ungefär 10 meter framför de tyska sandsäckarna samtidigt som mitt "fire-team" sköt för fulla muggar och såg till så att tysken inte vågade ställa sig upp. Just precis innan jag skulle kasta iväg en granat bakom säckarna reser sig tysken upp och börjar skjuta på mig, inte med MG42:n som vore det mest självklara, utan med sin kikarsikteutrustade Mauser! Inte konstigt att de förlorade kriget.

Det är inte bara tysken som står för all idioti utan den finns även i mina egna led. Inte alltför sällan måste man ladda om ett uppdrag bara för att de självmordsbenägna soldaterna springer ut mitt i skottlinjen och dör på fläcken. Jag upptäckte med tiden att flera av uppdragen blev betydligt enklare om man lämnade sina trupper långt bort från alla stridigheter. Om någon av de egna soldaterna skulle stupa kan man vid varje slutfört uppdrag välja att ladda om uppdraget eller återuppliva de döda. Jag vet inte hur många som väljer det sistnämnda men på grund av den bristande AI:n blev uppdragen ibland frustrerande svåra så det naturliga valet blev självklart att fortsätta trots att alla män dött.

Grafiken är inget annat än väldigt medelmåttig medan ljudet och röstskådespeleriet är betydligt bättre. Man ser på direkten att detta spel är ett multiplattformspel. Det är kornigt och suddigt och vapen- och spelarmodeller har väldigt lågupplösta texturer, och som jag sa tidigare, ljudet håller betydligt högre kvalité än grafiken. I bakgrunden hörs dova explosioner och smatter från kulsprutor. Ibland flyger flygplan över huvudet och man kan inget annat än imponeras av det autentiska motorljudet. Enda klagomålet jag har på vapenljuden är tyskarnas MG-42 som låter väldigt konstgjord.

Flerspelarläget får med Earned in Blood ett par nya tillskott. För att spela över internet krävs det att man skapar ett online-konto hos Ubisoft. När jag skulle registrera mig hängde sig spelet och kraschade. Jag gjorde samma procedur tre, fyra gånger utan att lyckas så tyvärr får mina intryck från flerspelarläget utebli. Jag spelade dock Road to Hill 30 i LAN och den upplevelsen var positivt överaskande. Inte revolutionerande på något vis men hyfsat underhållande trots de övriga bristerna.

Sammanfattning

Med Brothers in Arms: Earned in Blood kör Gearbox Software med samma ambitiösa recept som det föregående spelet i serien. På ytan är det näst intill identiskt. Spelsättet känns igen, likaså grafiken och ljudet. Precis som de flesta andra världskrigs-shooters är det mesta väldigt skriptat; inta en position och två stycken fiender dyker upp. Det mesta av innehållet har vi tidigare sett i spel som Medal of Honor och Call of Duty, som dessutom presenterar det på ett betydligt mer övertygande sätt. Det som egentligen verkligen sticker ut här är de strategiska, fast något begränsande elementen. De lyckas ändå inte speciellt bra, mest på grund av den begränsande artificiella intelligensen. Banorna är väldigt enkelspårigt uppbyggda och det finns oftast bara ett sätt att slutföra sitt uppdrag på. För att det här verkligen ska fungera krävs större interaktion med de egna trupper och större ytor att slåss på. Sammanfattningsvis kan jag säga att det här ett okej spel, inte bra, men inte riktigt dåligt heller. Den som gillade det första spelet i serien kommer antagligen att gilla det här, men för de som vill ha något mer ger jag tipset att invänta Call of Duty 2.

Testdator:

Pentium 4 3,2 GHz
Radeon 9800 XT 256 MB
1024 MB RAM
Windows XP SP2

Skicka en rättelse