Storslagen comeback för Nintendo 64-äventyren – som råkar inspireras av fel spel.

När jag spelar Yooka-Laylee tänker jag på Banjo-Kazooie, så klart. Mest går tankarna till Banjo-Tooie, tyvärr. Originalet var och förblir ett mästerverk där varje stubbe, utter och sandslott tycks utplacerade med ömhet och minutiös eftertanke. Banjo-Kazooie är inte ett lika bra plattformsspel som Super Mario 64 (finns det ens?) men Rares största verk är utan tvekan ett varmare äventyr.

Banjo-Tooie är uppföljaren som gapade efter för mycket. Istället för tidlösa plattformsbanor som Click Clock Wood (bokstavligt talat tidlös, förresten) fick vi större miljöer men mindre finess. Banjo-Tooie var bra men inte längre bäst. Yooka-Laylee är också bra – men inte bäst.

Inget plattformsspel från Rare (eller "Rare") utan gruvvagnar.

Jag hade inte väntat mig att skriva den meningen. Playtonic Games – mer kända som "ett gäng avhoppade Rare-veteraner" – vet ju hur man skapar sann collect-a-thon-magi, men kanske har du och jag haft för höga och för skeva förväntningar? Vid sidan om Banjo-Kazooie har ju Rares samlarstinna plattformsäventyr varit stabila, men vare sig Conker's Bad Fur Day eller Donkey Kong 64 eller Banjo-Tooie är de mästerverk de ofta utmålas för att vara.

Ändå, trots min klagosång, tycker jag verkligen om Yooka-Laylee – stötvis är det faktiskt sådär barnsligt fantastiskt som jag har drömt om. Med gott om Banjo-rutin under bältet blir det ännu bättre då det fullständigt dräller av referenser. Istället för björnen Banjo har vi ödlan Yooka, och istället för fjäderfäet Kazooie i ryggsäcken hänger och slänger fladdermusen Laylee mellan Yookas öron. Kazooies taskiga attityd och vassa tunga har hon ärvt.

Capital B:s sidekick, Dr. Quack, har en böjelse för Banjo-doftande quiz. Det tackar vi för.

Jag kommer inte riktigt lika bra överens med antagonisten, den stora getingen Capital B, som inte har mycket att sätta emot Gruntilda, häxan som saknade reson men däremot hade rim. Skurkens näste, Hivory Towers, är däremot fyllt till brädden med gyllene boksidor (istället för pusselbitar) och hemliga genvägar medan fjäderpennorna (istället för noter) dräller i de olika världarna.

Glädjeämnena går sida vid sida med besvikelserna. För varje ton i dur kommer en i moll. Även om världarna skiljer sig åt – djungler, issjöar, kasinon och träsk – finns det bortom hubvärlden bara en handfull bokvärldar att kliva in i. De kan i och för sig uppgraderas med fler boksidor vilket ger dem fler platser, men detta gör också att grundutförandet ofta känns ofärdigt och fattigt. Tips från collect-a-thon-coachen: uppgradera världarna till fullo så fort du kan.

Moodymaze Marsh, Galleon Galaxy, Capital Cashino och de andra är emellertid stora (som sagt, lite för stora) och fyllda med samlarprylar i alla former och färger. Vissa detaljer görs till och med bättre än i Banjo-Kazzoie. De näpna jinxarna är numera spökskrivare. De står inte bara och väntar på att plockas utan gömmer sig aktivt, slåss och kräver presenter för att bli din loot.

Det finns co-op för fyra i arkadiga minispel som fullständigt skriker 80- och 90-tal.

Precis som i det bästa genren har att erbjuda finns många små äventyr i det stora äventyret. Den första banan bjuder på ett race med ett moln genom en skåra som löper runt hela världen, på toppen av en ramp väntar första bossen (han heter så klart Rampo) som sprutar eld och rullar stockar mot plattformsduon och på toppen av världen göms en boksida (och kanske något mer…) som du når efter en lång, svindlande och farlig klättring.

När du uppgraderar den andra världen får du två isnycklar (Banjo-veteraner nickar gillande) som låser upp ett isometriskt isslott (Icometric Castle, givetvis) och i träsket finns en elektrisk labyrint som vaktas av världens mest deprimerade kundvagn. De du stöter på är överlag sköna typer™ som kommer med stora ögon och härliga (samt förfärliga) ordvitsar. Det finns vilda gruvvagnsrace, pussel, gåtor (lyssna på ledtrådar för att hitta gömda boksidor), fler bossar (den fjärde är riktigt vass), hemliga skatter och så vidare.

Det hela förtas dock av ett bitvis slarvigt genomförande. Yooka-Laylee ser snarare ut som en HD-restaurering av ett Nintendo 64-spel från 1998 än en plattformsrenässans från 2017. Det kan jag köpa, det här lilla teamet har näppeligen samma resurser som byggde fjolårets Ratchet & Clank.

Vad som skaver djupare är de sliriga, bökiga kontrollerna. Yooka är betydligt kvickare än Banjo och det gör honom också knepigare att styra. Det känns lite för ofta som att snubbla omkring snarare än att utföra precisa plattformshopp. De många manövrerna du köper sträcker sig från nydanande (fis under vattenytan så att du kan kliva in i din, eh, fisbubbla) till traditionella (högre och längre hopp). Problemet är att de inte faller sig naturligt. Oavsett om du ska käka kanonkulor, bli osynlig, flaxa iväg med Laylees vingar eller spruta eld eller is görs det på ungefär samma sätt.

På tal om Laylees vingar: att få henne att flyga dit man vill tycks omöjligt. Golfbanan i kasinot är ett under av dålig fysik och striderna bara är. Det finns många irritationsmoment – men lika mycket att tycka om. Grant Kirkmans toner är underbart hurtiga, arkadspelen (co-op inkluderat) är kaos i fin form, humorn är så dålig att den blir bra, samspelet mellan hjältarna är fantastiskt och jag måste förstås samla allt. Bara en boksida till. Eller två. Eller tjugo.

Skicka en rättelse