I begynnelsen var allt mörker. Och så förblev det, om man får tro mardrömsskräckisen Outlast 2.

Det är inte varje dag man blir korsfäst. Rätt skönt det, förstås. Dels för att det ser ut att göra ont, dels för att det inte kan vara så nyttigt om man vill undvika att öka på sitt spirande messias-komplex. Så när en hoper bindgalna fanatiker spikar upp mig på ett kors i Outlast 2 är det inte utan att jag höjer lite på ögonbrynen. Om inget annat så är detta ett spel som vågar sticka ut hakan.

Första Outlast var en välgjord om än rätt klichétung skräckis om blodtörstiga galningar på ett mentalsjukhus. Jag roades väl måttligt av det trötta användandet av stollar i tvångströja som hoppar fram och tjoar ”bu!” runt vart och vartannat hörn, men det var atmosfäriskt och effektivt för vad det var.

En bild med ett par varningstecken.

Uppföljaren är på ett sätt mer av samma, men på andra sätt något helt annat. Premissen och narrativet är mycket mer intressant den här gången, och utvecklarna ger sig på att väva in komplicerade teman i sitt narrativ på ett intressant sätt. Däremot är det rent spelmässigt en ojämn historia, och som skräckspel haltar det betänkligt bitvis.

Där ettan var en rättfram och gedigen – men förutsägbar – skräckis så är alltså uppföljaren spretigt, ambitiöst och öppet för tolkning.
Du spelar som en journalist som undersöker ett mystiskt dödsfall. Men när du och din bättre hälft störtar med en helikopter förvandlas det hela till en blodig, absurd mardröm. Plötsligt befinner du dig i en märklig strid mellan två religiösa sekter. Just religion står i centrum, både i narrativet och tematiskt, där ämnen som skuld, skam, synd, övergrepp, tro och tvivel tas upp på olika sätt.

Jag uppskattar verkligen hur spelet väver in de olika trådarna för att berätta inte bara om de här groteska sekterna, utan om hur blind övertygelse kan leda fruktansvärda övergrepp. Och hur lätt det är att förvränga saker i trons namn – som när den vettvilliga sektledaren menar på att det är helt rätt och riktigt att döda sina egna barn, för Gud själv gjorde det ju när han lät Jesus dö. För den som kan sin Bibel någorlunda är de här bitarna väldigt intressanta.

Men utvecklarna har inte riktigt täckning för allt de försöker sig på. Ibland hemfaller de åt rent spekulativa, groteska scener endast för chockvärdet, och även om det så klart har sin plats i ett skräckspel så tenderar det att grumla helhetsupplevelsen något. En synnerligen obehaglig katolsk präst har dessutom ett liknande födelsemärke som jag har i ansiktet, vilket är första gången jag kan komma på att jag sett det i ett spel. Ärligt talat gör det mig dock lite irriterad, för den enda anledningen jag kan komma på att de använder en så ovanlig form av födelsemärke på en uppenbarligen ond karaktär är för att få honom att se ”konstig” eller ”äcklig” ut. Så ett litet fuck you på den.

Något annat som sätter käppar i maskineriet är hur spelet är designat. Första gångerna jag jagas av mordiska fundamentalister är det väldigt spännande. Men ju mer jag spelar, desto mer uppenbarar sig ett ganska trist mönster. Jag smyger runt i mörkret och försöker undvika fienderna, medan jag letar efter rätt väg framåt. Enstaka gånger löser jag något slags pussel. Men det slutar nästan alltid i en jaktsekvens. Dels för att smygandet är illa definierat, och det är svårt att avgöra när och varför en fiende ser dig.

När du väl jagas handlar det mest om att ränna omkring som en yr höna och hoppas att du råkar springa rätt. Annars blir du dödad och får göra om sekvensen. Efter några timmar blir det mer frustrerande och tradigt än otäckt.

Väck inte den björn som sover, heter det ju. Men Outlast 2 tvingar mig konstant att peta på den där björnen, och straffar mig sedan för det. Eftersom du ofta måste fumla runt och prova dig fram för att ens förstå vart du ska så blir det i praktiken trial and error på ett sätt som inte funkar så bra i längden i ett skräckspel. Och även om du gör allting rätt så triggas fienderna ofta av att du når ett särskilt mål och börjar jaga dig oavsett. Mekaniken bakom lyser igenom lite för tydligt, helt enkelt, vilket gör att paniken förbyts i frustration.

Miljöerna dryper dock av atmosfär och en ödesmättad, mardrömslik undergångskänsla. Outlast 2 är ett närmast perverst smörgåsbord av förruttnelse, död och galenskap. Jämfört med förra spelet är användandet av jump scares med nedtonat, men de dyker fortfarande upp lite väl ofta. De lånar också in en del grepp från klassiker i skräckgenren. Det kommer till exempel en tunga ur en telefon vid ett tillfälle. Kan tänka mig att en viss Freddy Krueger skulle bli sur på den lilla stölden.

Men trots att Outlast 2 inte helt lyckas knyta ihop alla sina trådar, och hinner irritera mig en del under sina dryga sex timmars speltid, så är resan ändå värd besväret. Inte minst för det märkliga och intressanta slutet. Det är ett spel som vågar vara väldigt obekvämt, och som vägrar stryka spelaren medhårs. På gott och ont, förstås, men ett skräckspel utan ont är inget bra skräckspel.

Outlast 2
3
Bra
+
Galet atmosfäriskt
+
Intressant tematik
+
Bitvis väldigt spännande…
-
… men andra gånger mest frustrerande
-
Underutvecklat smygande
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse