Superhjältar i slagsmål som stinker ost.

Det är svårt att inte tänka på DC Comics senaste försök att översätta sina mest älskade superhjältar till filmduken när man spelar Injustice 2.

I båda fallen ställs Superman och Batman mot varandra i ett slags ideologiskt krig, och i inget av fallen lyckas man erbjuda en förklaring till varför konflikten existerar som inte känns krystad och långsökt. Och precis som Zach Snyders Batman v Superman så stinker Injustice 2 stundtals av ost. Riktigt mycket.

Kämpa Stålis!

Nu råkar Netherrealm Studios skildra en betydligt mer intressant berättelse än vad Snyder och hans kollegor hittills lyckats göra i DC Comics post-Nolan-filmuniversum, men känslan av ostighet går ändå inte att komma ifrån. Lyckligtvis gör studion det kloka valet att helhjärtat omfamna känslan istället för att ta sig själva på alltför stort allvar. Det resulterar i en mestadels underhållande och tillfredsställande åktur som under sina dryga 8 timmar inte räds att bjuda på genretypiska klyschor som parallella universum, förrädiska dubbelagenter och, givetvis, klämkäcka one-liners.

Det mest intressanta med storyläget är dock inte berättelsen i sig, utan snarare de märkligt verklighetstrogna ansiktsanimationerna i filmsekvenserna som förmedlar den. Produktionsvärdena känns nästan omotiverat höga för ett spel av den här typen, men levererar i gengäld ett skådespeleri som likt det i L.A. Noire inte bara är kusligt realistiskt, utan faktiskt också genuint bra. Själva karaktärsdesignen känns ganska slätstruken dock, vilket känns lite fel i ett spel om superhjältar.

Injustice 2:s stridssystem är föga förvånande väldigt likt det första spelets, som i sin tur bygger på Mortal Kombat-serien. Varje karaktär har en lätt, medium och stark attack som kombineras för att skapa snygga och effektiva kedjor av spektakulärt våld, och en karaktärsspecifik attack eller egenskap som exempelvis Supermans laserögon eller Catwomans vinande piska. En mätare för specialattacker byggs upp under matchens gång, som antingen kan användas till att utföra många mindre specialattacker eller en stor urladdningsattack när mätaren väl är fylld.

Likt fatalities i Mortal Kombat är dessa urdumma, överdådiga och oftast roliga att titta på, samt väl anpassade efter varje karaktärs personlighet och historia. Detsamma kan sägas om det sylvassa munhuggandet mellan karaktärerna innan varje match börjar, som känns skräddarsydda för varje given kombination av karaktärer och klockrena i sin humor.

Det finns ett riktigt djup i stridssystemet som verkligen bjuder in till idogt övande i spelets träningsläge, där möjlighet ges att skräddarsy den artificiella intelligensen för att på detaljnivå justera hur ens motståndare ska bete sig. Inget de flesta spelare kommer ha användning av, förstås, men för de allra mest inbitna är det ett välkommet inslag. Samtidigt är spelet ytligt nog för att nybörjare inte ska känna sig helt vilsna.

Andra spellägen inkluderar enspelarläget The Multiverse, ett slags substitut för Mortal Kombat-seriens utmaningstorn där man genomför ett visst antal matcher med olika villkor som ger särskilda belöningar, och givetvis olika multiplayerlägen som låter en möta andra spelare såväl lokalt som online, där det finns både privata och rankade matcher att tillgå. Under de dryga tio timmar jag körde online stötte jag varken på problem med nätkoden eller svårigheter att hitta motståndare, glädjande nog.

Ett nytt inslag i Injustice 2 är lootboxar, vilka bjuder spelare på slumpmässiga belöningar i form av accessoarer som skräddarsyr dina karaktärers utseende och förmågor. Dessa är låsta bakom nivåer, vilket innebär att en level 1-karaktär inte kan använda en level 5-hjälm. Gott så, men på grund av den slumpmässiga naturen i systemet får man oftast utrustning till karaktärer man inte ens använder. Värre är att lootboxarna dessutom också kan innehålla nya attacker och egenskaper, vilket innebär att karaktärerna inte är fullt upplåsta från start. Lootboxar fås som belöningar i enspelarläget men kan också köpas för en av spelets fyra valutor (som i sin tur kan köpas för riktiga pengar), vilket innebär att nya förmågor i värsta fall kan vara låsta bakom en betalvägg. Det känns jäkligt ruttet i ett fullprisspel.

Lyckligtvis är Injustice 2 en fullgod upplevelse även utan lootboxarna. Det är ett välbyggt och tokroligt fightingspel med en berättelse vars presentation är så mycket snyggare än vad det har rätt att vara, och där DC Comics stall av superhjältar oftare än inte får komma till sin rätt. Visst är det lite ostigt ibland, men jämfört med Zach Snyders verk är det rena rama Dostojevskij.

Injustice 2
4
Mycket bra
+
Underhållande story
+
Imponerande ansiktsanimationer i filmsekvenser
+
Lättillgängligt men djupt stridssystem
+
Robust multiplayerläge
-
Slätstruken karaktärsdesign
-
Vissa förmågor måste låsas upp via lootboxar
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse