Wii U till trots överlevde Splatoon. Nu kommer Splatoon-döden – i form av Splatoon 2.

Nintendo hade kunnat göra det lätt för sig, gjort "en Mario Kart 8" och gett oss Splatoon Deluxe Edition. Klientelet till Wii U var ju som alla vet rätt begränsat men orimligt nog har jag aldrig haft särskilt stora problem att hitta med- och motstånd i Splatoon. Trots att konsolen mer eller mindre var dead on arrival glömde någon säga detta till Splatoon. Som det har levt!

Två år senare kommer till sist dödsstöten i form av Splatoon 2 som nästan är allt en uppföljare ska vara: större, bättre, bläckigare, men som kanske inte tar så stora risker jag hade önskat. När Nintendo gav sig på den blodiga onlineskjutargenren var det just ett risktagande, med bläck istället för blod och där det betyder mer att måla hela världen i rosa, lila och grönt än att skjuta kombattanterna i ändalykten (vilket du också kan göra – det är skitkul).

Det kanske är svårt att se men det är betydligt läckrare än originalet.

Callie och Marie har ersatts i TV-rutan, men åtminstone Marie finns fortfarande kvar.

Vissa kampanjbanor är freakin' fantastiska.

Då som nu är estetiken barnsligt kaxig och liknar inte något i Nintendos Mario- och Pokémon-stall. Kidsen rollar, sprutar och skjuter fram bläcket, förvandlar sig till bläckfiskar och forsar (eller smyger) genom neonlila hav. Då som nu finns en ganska kort solokampanj som låter dig testa arsenalen bortom multimotståndet. Det finns rollers, penslar, hinkar och mer klassiska skjutjärn, vilket är ett fall framåt jämfört med 2015-kampanjens splattershot-exklusiva äventyr.

Trots allt en dignande buffé men det är ändå inte huvudrätten

27 banor som tar högst tio minuter vardera låter inte fantastiskt. Å andra sidan: varje bana bjuder på sin speciella flärd (grindrails, studsmattor, änterhakar), här finns en hubvärld som är ett pussel i sig då många av banorna är väl dolda och så fem absurda bossar som i vissa fall bjuder på rena rama plattformsmagin. Det är trots allt en dignande buffé men det är ändå inte huvudrätten.

Kom för en rush singplayer, stanna för hundratals multiplayertimmar. Turf wars är är synonymt med Splatoon. Vare sig du befinner dig i skyhöga tvillingtorn eller på skateboardramper är reglerna enkla: ditt fyramannalag måste måla så mycket det kan av kartan. Att skjuta ner de andra hjälper förstås då de måste börja om från början och förlorar värdefulla sekunder. Under de här ögonblicken stirrar jag på kartan. Hur ligger vi till? Vinner vi eller har kartan mer grönt än vad som är acceptabelt? Det böljar fram och tillbaka, och när coola kissen Judd (obs, nu med Li'l Judd!) räknar poängen är det nagelbitande.

X

X

X

Tids nog når du level 10 (det går inte att sluta spela) och släpps in i rankade strider. Splat zones, tower control och rainmaker gör alla comeback och de är mer än välkomna. Mer lär komma.

Co-op/zombie-läget salmon run är helt fantastiskt

Onlineshooters har aldrig varit min genre. Jag är värdelös på CS:GO och inte mer än medioker när det gäller Overwatch. Splatoon har öppnat en ny värld och detta bläckparadis fortsätter att ge i Splatoon 2. Jag prövar mig fram med rollern och den svaga (men effektiva) penseln. Dock fastnar jag för tvillingpistolerna splat dualies som är lika farliga som bläckeffektiva.

Att pyssla med kläderna – tröjor, gympadojor, kepsar – är orimligt kul. De låser upp olika supportförmågor och jag har just nu fastnat för en mix som ger mig bättre bläckmotstånd, en rivstart på matcherna och ett förråd med bläck som räcker i längre stötar. Att hitta en perfekt balans för just mig är lockande men de där örhängena måste ju också matcha skorna...

Allt detta låter ju ungefär som första Splatoon, men banorna känns lite fyndigare, det grafiska mer polerat och – bäst av allt – co-op/zombie-läget salmon run är helt fantastiskt.

Co-op-läget salmon run är hårslitande och eufori i ett...

...med zombier-ish/fish som väller upp ur havet i en aldrig sinande ström...

...men som är rätt söta, trots att de vill slita dig i stycken.

Mer om det alldeles strax men först ska vi unisont ta Nintendo i örat för den valhänta onlinehanteringen. Nintendo, kom in i matchen, vi skriver 2017 i våra kalendrar. Varför envisas ni med att skriva 1997 i onlineavseenden? Lobbyn är sövande tråkig, du kan inte backa ur den och sladdhärvan kring röstchatten är bara fånig. Pedagogiska Nintendo borde veta bättre.

Salmon run är också fånig men på allra bästa vis. Du och tre andra ställs mot tre vågor av en slags zombier som kommer från havets djup i alltmer okontrollerade mängder. Dessa H2O-zombier bär på ägg men det är guldäggen från de tuffare bossarna du främst vill åt: hajar som simmar under golvet, tåg som kräker ur sig grönt slem och torn med som du skjuter sönder nerifrån och upp. Vattennivån ändras, dimman flyter in och fienden stjäl tillbaka guldäggen.

Mitt hjärta har Splatoon 2 redan stulit och trots klavertramp online kan jag inte sluta spela. Nintendos (fortfarande) nya bläckvärld är bättre än någonsin och är här för att stanna.

Skicka en rättelse