Bastion-skaparna gör flummig fantasysport i rollspelskostym. Det är precis så intressant och udda som det låter.

Det finns uppenbarligen något oerhört lockande i tanken att skicka iväg folk, helst brottslingar, och dumpa dem på någon ogästvänlig skitplats. Britterna försökte göra det med Australien, även om det ärligt talat inte är helveteshåligt nog för att räknas. Än har vi inte förvandlat Manhattan till ett stort, kaotiskt fängelse, som i John Carpenters Flykten från New York.

Allra bäst vore förstås om vi hade en alternativ dimension till förfogande. En förrädiskt vacker men dödlig värld dit man kunde skicka alla icke önskvärda stackare. Som i Pyre, från Bastion-skaparna Supergiant Games. Särskilt humant är det förstås inte, men om man får tro det här spelet är livet som exil förbaskat kul ändå.

Du kan sänka motståndare från avstånd, men då lämnar du dig öppen för motattack.

I Pyre har din rollperson skickats till den märkliga världen Downside av den enkla anledningen att du kan läsa. Det känns spontant som en överreaktion. Kanske har man helt enkelt en svår aversion mot boknördar i det här universumet. Ju mer den märkliga mytologin breder ut sig och förklarar världen och dess invånare, desto mer utkristalliserar sig en förvånansvärt komplex och fascinerande historia.

Bland de som hamnat i detta färgsprakande men dödliga limbo återfinns alla möjliga raser och personligheter – från en vattenlevande riddardaggmask med ett öga till en snoffsig hund med mustasch. Din roll som en ”reader” är att uttolka och utföra speciella riter för att du och dina kompanjoner ska kunna fly från Downside och ta er tillbaka till er egen värld igen.

De här riterna är i princip en sport. Ditt lag tävlar mot ett annat lag om en chans till frihet. Detta gör ni genom att slåss om att föra en magisk boll till motståndarens flamma för att släcka den. Pyre är lite som en slags rollspelsversion av klassikern Speedball, eller en mer actionbetonad realtidsvariant av Blood Bowl. Ungefär. Det är svårt att jämföra rakt av med något annat, då det känns genuint originellt och eget.

I takt med att du reser med ditt sällskap genom de förtrollande landskapen får du också göra små val. Dessa kan leda till fördelar i form av talismaner eller andra bonusar. Du får också chansen att delta i långa konversationer med alla kompanjoner. Lite för många och lite för långa, ärligt talat. Bitvis blir tempot onödigt sävligt då händelser hela tiden avbryts för att någon bara måste tjata lite extra. Parat med de ganska sega introduktionerna som inleder varje match blir det ibland tålamodsprövande. Det hade gjort under för tempot i spelet om utvecklarna visat mer, och inte bara låtit sina karaktär berätta. Dialogerna är för all del givande för det mesta, så det är inget enormt problem.

Det är först och främst i riterna spelet verkligen kommer till sin rätt. Dina olika lagmedlemmar har alla sina olika förmågor och specialiteter, och även om spelet är i realtid och definitivt kräver även snabba fingrar så är matcherna taktiska. Med tiden går karaktärerna dessutom upp i nivå och blir starkare. Du behöver lära dig att utnyttja systemen och förmågorna för att överlista motståndet.

Den här slingriga maskfiluren är en av de mer underhållande karaktärerna.

Det hela fungerar så att den som bär bollen är sårbar. Motståndarna har nämligen olika stora auror omkring sig. Vissa är långsamma men med stora auror och kan därför lättare besegra fiender, medan andra är snabba, hoppar långt, kan teleportera sig eller flyga. Den som anfaller måste alltså försöka hitta luckor i försvaret, antingen genom att försöka slå ner motståndarna eller slinka mellan deras auror. Det finns försvar mot det mesta. Om en fiende hoppar kan du själv hoppa för att blocka. Om du har bollen men är omringad kan du kasta iväg den, få tillbaka din aura och försöka klå upp de som försöker ta bollen. Man kan också skjuta iväg auran längs med marken för att ta kål på motståndare på avstånd. Den spelare som blir träffad bannas en viss tid från spelplanen. Om du blir av med alla spelare samtidigt är det med andra ord öppet mål, så det gäller att tänka taktiskt för att undvika det.

Apropå att bli av med spelare så är ju som sagt målet att befria alla sina kompanjoner från den här absurda tillvaron. Varje gång du lyckas får du välja att skicka iväg en av dina spelare – men bara en som är värdig. Det betyder helt enkelt att du bara får skicka iväg någon av dina tre bästa (de med högst level) spelare. Varje gång du lyckas tappar du alltså en potentiellt viktig kugge i ditt lag, så det gäller att planera vilka du kan tänkas skicka iväg. Det är också lite sorgligt att skiljas från karaktärer du hunnit fästa dig vid.

Om du däremot förlorar går spelet vidare, och dialogen anpassar sig därefter. I värsta fall lyckas du inte rädda särskilt många, om du förlorar för mycket. Det gör att matcherna verkligen känns betydelsefulla och spännande.

Det finns också ett lokalt multiplayerläge, vilket ytterligare förstärker känslan av att Pyre är ett förklätt sportspel. Det tar en liten stund att komma underfund med hur spelet fungerar, men när du väl gjort det känns det väldigt naturligt och logiskt. Det kan bli riktigt hetsiga och tajta matcher.

Som vanligt med Supergiant Games bildar också estetiken, musiken och berättandet en säreget atmosfärisk helhet. Pyres värld är fascinerande att dyka ner i. Det skadar inte att den här fantastiska inramningen omsluter ett riktigt skarpt, smart och originellt spel. För att göra det enkelt för oss kan vi väl kalla det actionsportrollspelsäventyr. Det liksom rullar av tungan. Framför allt sätter det fingret på det faktum att Pyre behöver spelas för att verkligen förstås.

Pyre
4
Mycket bra
+
Intressant värld och karaktärer
+
Estetik och musik håller väntat hög klass
+
Smart och udda spelsystem
+
Lokal multiplayer
-
Dock inget onlinestöd
-
Tempot kunde vara jämnare
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse