I sina värsta stunder är Hey! Pikmin "nej, Pikmin". I sina bästa är det digital yoga.

Nintendo tolkar genrer lite som man vill. Blodiga, "vuxna" onlineskjutare blir en färgkaramell som fokuserar mer på att måla än att döda (Splatoon 2). Seriös hundradelsracing blir barnsligt roliga fester i soffan (Mario Kart 8). Pikmin är Nintendos svar på strategi...ish? Att måla in röda, blå och gula pikmins i ett hörn är omöjligt. Så låt oss kalla trilogin för en strategi-pussel-plattformare.

Seriens ursprung är nästan charmigare än spelen: När Shigeru Miyamoto fyllde 40 drabbades han av en slags åldersnoja. Som man gör, antar jag. Han slutade röka, gav upp pachinkospelande och beslutade sig för att börja simma och tillbringa mer tid i sin trädgård. En dag, när han satt på verandan, fick han syn på en liten parad med myror som forslade löv. Tänk om ... detta istället var små människor? Massvis med små människor? Som fraktade stora ting i en stor värld?

Bossarna ryms knappt på skärmen/skärmarna men är inte så farliga som de ser ut.

Grunden till Pikmin var född. Det är en serie som visserligen har behandlats lite styvmoderligt av Nintendo (jag menar, nio års väntan på trean), men resultatet är alltid fantastiskt. Hey! Pikmin är något annat. I sina värsta stunder är det "nej, pikmin" och ett svart får i den gula, röda och blå syskonskaran. Det är simpelt, långtråkigt, underutvecklat och ... märkligt underhållande.

Jag lade mig tillrätta i soffan och började spela. Fem timmar senare låg jag kvar

Jag lade mig tillrätta i soffan och började spela Hey! Pikmin. Fem timmar senare låg jag kvar. Det är lätt att beskriva Hey! Pikmin då det också är förbluffande enkelt – både i upplägg och sett till tuggmotstånd (läs: vilket tuggmotstånd?). Kapten Olimar har kraschlandat igen men har den här gången bytt 3d mot 2d. I tur och ordning tar han sig an banorna – trädgårdar, grottor, sjöar – med gömda utgångar som i sin tur leder till hemliga banor.

Med spaken styr du Olimar medan du kastar pikmins med stylusen. Du petar på visselpipan för att kalla på din näpna armé (pikmé?), eller på jetpacken för en flygtur.

Röda pikmins kan stampa bort eld medan gula tål elchocker. Gula pikmins är också av flugvikt så de kan kastas skyhögt. De blå kan simma under vattnet tillsammans med Olimar, stenpikmins kan krossa kristaller och bevingade pikmins kan flyga. De flesta regler känner vi väl igen.

De dubbla skärmarna nyttjas på ett fyndigt sätt.

Problemet är att idéerna sällan är djupare än en plaskdamm och att äventyret har för många banor än vad det egentligen gjort sig förtjänt av. Här finns inte mycket strategi utan det hela är ett ganska simpelt plattformsäventyr. När nya pikmins presenteras lägger de oftast alla sina kort på bordet ögonaböj. Det är ingen kamp mot klockan, knappt ens en kamp mot bossarna.

Snarare än att kämpa knatar jag mig igenom banorna

Du skulle kunna kalla Hey! Pikmin för ett barnspel och jag skulle inte ge dig fel. Å andra sidan: är det något fel med det? Snarare än att kämpa knatar jag mig igenom banorna; låter pikmins bygga broar av bråte, simmar genom trånga passager med de blå och beordrar de gula att desarmera elstängsel. Det är lugnt, skönt, fint. Om yoga vore digital skulle den nog kännas ungefär så här.

Målet är att samla ihop tillräckligt med sparklium för att ta Olimar och skeppet S.S. Dolphin hela vägen hem till Hocotate, denna mytomspunna plats vi fått veta så mycket om men aldrig fått se. Även den här gången talar Olimar med värme om sitt hem, om sin familj, om sin chef och om saknaden efter allt det där. Dessa anekdoter är en del av varför Pikmin är Pikmin.

Skatter får Olimar att minnas. Högst vardagliga ting för mig är fantastiska för honom. Tandkräm är "raketpolerare" och en kamera är en "leendedetektor". Hey! Pikmin är också ett av få spel som lyckas göra något bra av Amiibostödet. Att scanna in Boo (marshmallow med huggtänder), Toad (anatomisk gåta) och Rosalina (modemysterium) får mig att le med hela huvudet.

Det finns mycket att anmärka på, många idéer som känns halvbakade. Det är spartanskt och bortom banorna är mervärdet en axelryckning. Ändå, jag ligger kvar i soffan. I timme ut och timme in. Trots Hey! Pikmins simpla form fångar det mig. Det måste inte vara svårare än så.

Skicka en rättelse