Den kalla och tomma rymden är varm och full med liv.

I rymden är det obegripligt kallt, säger de. I rymden finns inga känslor, säger de. I rymden kan ingen höra dig skrika, säger de. "De" har fel. Rymden är full med mänsklig värme och känslor. Dock har "de" rätt på en punkt: I rymden kan ingen höra dig skrika. De sex personer som fram tills för bara några timmar sedan befolkade rymdstationen Tacoma skrek och skrek – men ingen ville lyssna. Det är i och för sig lätt hänt när radiokommunikationen slagits ut och syretillförseln stryps.

"Utan en bra story bryter promenad-simulatorn båda benen"

Tacoma är Fullbrights andra spel efter hatade och älskade Gone Home. Det är teamets andra spel i den hatade och älskade promenadsimulatorgenren. Det är en polarisering jag tycker är så tröttsam. Efter Firewatch, Dear Esther, Virginia och så vidare borde vi ha lärt oss att få genrer har lika stor spännvidd. Samtidigt är den på sätt och vis ett större risktagande. Xcom kan egentligen lämna storyn därhän och lita till sitt taktiska nirvana. I Super Mario skiter vi i om prinsessan lever eller ej, så länge vägen till henne bjuder på plattformsmagi. I den här genren är däremot berättelsen A och O. Utan en bra story bryter promenadsimulatorn båda benen och tappar huvudet. Det kan så lätt gå väldigt fel.

Tacoma har inte en bra berättelse. Det har fem, sex, kanske sju stycken. Det är på sätt och vis Gone Home i rymden men är tack vare en enkel men briljant AR-teknologi något vackert eget.

AR-inspelningarna är mänskligare än de flesta människor i de flesta spel.

I rymden har man också en vardag.

Året är 2088, platsen är den övergivna rymdstationen Tacoma, jag och du är Amy Ferrier. Hon har skickats hit för att hitta stationens AI, ODIN, och säkra honom för ett multinationellt jätteföretag. Det låter som upptakten till Alien: Isolation- eller Soma-skräck. Visserligen jagar du spöken i Tacoma men "spökena" i det här fallet är AR-inspelningar av sexmannabesättningen som fram tills för bara några timmar sedan levde och verkade ombord på Tacoma.

Jakten på AI:n blir snabbt sekundär. Istället bubblar det i magen av förväntan varje gång jag springer på en AI-inspelning. Jakten på vad som hände blir också en inblick i individernas jobbångest, kärleksliv och framtidsdrömmar. Jag spelar igenom varje AR-sekvens många, många gånger. De är nämligen långt ifrån statiska och följer jag efter olika personer uppenbarar sig unika berättelser. Jag läser ett mail om hur teknikern råds av sin vän att göra slut med sin flickvän tillika stationens överordnade. Sedan knackar hon på och E.V. och Clive omfamnar varandra. När jag i nästa omgång tar rygg på E.V. ser jag en groende konflikt hon har med nätverksteknikern.

Jag är en sci-fi-fluga på väggen som inte ger mig förrän jag sett varje situation ur alla perspektiv.

Amy är spelets huvudperson. Hon är du.

De sex olika besättningsmedlemmarna tycker olika mycket om varandra.

"Mer mänskliga än de flesta mocappade polygon-vidunder"

Den sansade läkaren imponerar på mig när hon tar befäl över den stundande katastrofen. Hon samlar allesammans i ett rum för att sakligt och bestämt ge råd. Sedan kliver hon in i nästa rum och frågar – nej, bönar och ber – stationens AI om att lindra hennes panikattack. En och en tar jag bort maskerna de sex människorna bär. Det är fascinerande och ett oerhört imponerande hantverk.

Att gå runt i maskinrummet, matsalen och sväva fritt i gravitationsfria tunnlar är en upplevelse, men att pussla ihop AR-föreställningarna är grädden på moset. Jag ser inte mer än enkla AR-hologram men dessa är mer mänskliga än de flesta mocappade polygonvidunder jag någonsin sett. Det är så väl regisserat och väl koreograferat.

Amy är den enda människan på Tacoma. Ändå känner jag mig aldrig ensam.

Stationens läkare i samtal med stationens AI.

Tacoma är en serie mänskliga berättelser som ställs på sin spets under omänskliga omständigheter. Det är sorgligt, roligt, gripande, dråpligt. Det är över på två timmar och, ett ruschat slut till trots, hungrar jag efter mer. Vi har ju precis träffats, jag, Natali, E.V., Clive och de andra. Jag följde dem i allt från dagsfärska AR-klipp till ett år gamla sekvenser. Jag delade glädje och sorg med dem längs vägen mot den stora katastrofen. Men som Steven Tyler sjöng för full hals inför en helt annan katastrof: "Every moment spent with you is a moment I treasure."

Skicka en rättelse