Serien Myst har gjort outplånliga intryck i spelhistorien med 14 miljoner sålda spel på nästan 15 år. Nu nalkas slutet på peka och klicka-eran med den femte inkarnationen, titulerad Myst V: End of Ages. Spelet kräver skrynklad panna och en hel del suckande, men några triumferande hurrarop utstöts också ibland. Om upplösningen håller måttet? Se nedan.

Myst slog alltid an en nyfiken ton i mig. Mystiskt som sitt namn, med en ovanligt ”vuxen” inriktning och med mängder av utmaningar har serien känts som en trevlig och bjärt kontrast till mängden slentrianspel. Sedan köpte jag Riven, och körde ordentligt på grund. Äh, Myst Schmyst. Det fick helt sonika samla damm några år.

De senaste dagarna har jag förnyat min bekantskap, då jag spenderat dem med den femte och avslutande upplagan, Myst V: End of Ages. Återigen får jag problem, vilket fått mina känslor för spelet att åka berg- och dalbana under vår snart veckolånga clinch. Påfallande ofta blir jag irriterad på hur fabulöst svårt spelet är. Ett större problem är att alla gordiska knutar här inte är möjliga att lösa med enbart ett svärd av vass logik.

Här möter vi ofta tidsödande och tyvärr även ologiska hinder som spelaren ska ta sig över för att fortskrida. Det stör mig. Ett i grund och botten bra spel slår knut på sig själv kan man kanske säga. Hade det inte varit för det faktum att jag representerar en liten skara som jobbar för att ge nyfikna spelare där ute information hade jag gett upp, inget snack om saken. Den brutala svårighetsgraden och det oförlåtande, strikt linjära spelandet som sätter tvärstopp med ens du missat en detalj, gör att sannolikheten att fastna är väl stor. Visst finns walkthroughs eller diverse fusk oftast att ta till, men det förtar oundvikligen lite av glädjen. Pusseläventyr får gärna vara svåra, men varför kunde ni inte inkluderat någon slags hjälpfunktion, Cyan? Olika svårighetsgrader, skrivna gåtor att finna längs vägen eller vad vet jag? Det hade väl inte varit särskilt svårt att ge oss det, istället för eviga suckar, en massiv dos tålamod och framgång medelst envishet? Nåväl, nu är spelet som det är.

På pusselfronten intet nytt

De flesta vet vad de får när de spelar Myst. I ärlighetens namn har få saker förändrats. Röstinsatserna är fina, miljöerna vackra och säregna och manuset brett, med en mängd stoff från föregångarna att hämta referenser och inspiration från. Spelet är förhållandevis tyst med en ambient ljudmatta bestående av vattenljud, fåglar och vind.

Harmoniska och dramatiska komponerade stycken fyller i där det är lämpligt. Påtagligt är hur långt det går mellan de korta stunderna av tal och mänsklig kontakt. Vana Myst-spelare är näppeligen förvånade. Omgivningarna är fortfarande en kombo av förrenderat och levande 3D-grafik. Somligt ser riktigt bra ut men få saker bländar.

Denna sista (?) gång har det blivit dags för dig att bestämma vem som ska få kontrollera makten innesluten i de stentavlor som ska knyta ihop säcken i den episka finalen. Valen står till synes mellan Atrus dotter Yeesha eller Esher, den man som lotsar dig djupare in i äventyret och som du lär känna genom hans kvasifilosofiska kommentarer om saker och ting. Ingen av karaktärerna är förstås uppenbara i sina avsikter, och gradvis inser du att valen blir svårare än du kanske trott i början. Men för att komma så långt har du många slitna hårtestar att dammsuga upp.

Räcker länge, på gott och ont

Jag gillar det här stuket på spel. Det gör jag. Men jag uppskattar inte det överdrivet invecklade sätt på vilket man tvingas lösa en del av problemen. Jag tycker heller inte att den dramatiska känslan infinner sig tillräckligt ofta. Spelet vaggar sävligt fram och lyfter sällan. Är man positiv kan kan säga att spelet räcker länge. Å andra sidan gör det bara det på grund av/tack vare de tidsödande gåtorna. Få saker bländar trots den goda kvaliteten på de enskilda beståndsdelarna. Allt smågnäll till trots vill man konstant framåt med bibehållen nyfikenhet, och det är ett stort plus. Kanske är man bara kräsen när man vet vilken mastodontpotential spelet har. Den krets som uppskattar MYSTiska (ajaj) peka och klicka-klassiker kommer säkerligen att fastna i End of Ages också. Men jag tippar på att även de känner att man inte riktigt nått ända fram. Synd, men jag säger det igen, det är fortfarande ett kapabelt spel, men inte för den breda massan.

Om det här är slutet, tack för allt - slitna hårtestar till trots.

Testdator:

AMD Athlon XP2700+
1024 MB RAM
GeForce 6800 Ultra

Skicka en rättelse