"Nu börjar det riktiga kriget", säger hon. Jag tänker: Måtte det aldrig ta slut.

"Nästa viktiga kliv i Xcom-evolutionen"

Det Enemy Within gjorde för det "första" Xcom gör War of the Chosen för Xcom 2. Det är med andra ord en expansion med nya regler, oväntade nyheter och elaka överraskningar som klistras på urspungskampanjen och ger den en helt annan takt och känsla. Samtidigt är det så oändligt mycket mer. Det är inte bara en expansion utan nästa viktiga kliv i Xcom-evolutionen.

De utvalda tävlar om vem som ska få ta över jorden när elders en dag lämnar den.

Till synes enkla uppdrag kan ställas på ända av ärkeskurkarna.

Soldater kan tillfångatas. Det positiva är att de också kan räddas.

Enemy Within var en utmärkt expansion men lyckades inte bygga ut berättelsen på meningsfulla sätt. War of the Chosen gör detta plus extra allt. Själva kärnan är tre antagonister: de utvalda. Det är tre tyranner som var och en briljerar på ett område och tillför något som jag inte visste att jag saknade men som Xcom aldrig får släppa taget om. Nämligen en ondska med ansikte.

Elders och avatarer i all ära, men de var aldrig mer än pjäser som spelades ut i slutet av kampanjen. Jax-Hur Madron och hennes två blådårar till bröder är något mycket värre; en tredelad nemesis som antingen är en super-ranger, dunder-sharpshooter eller en psisoldat med plusmeny. Att jag känner igen mig i deras klasser är djupt obehagligt. Fienden är bokstavligt talat inte längre "unknown" och de tre syskonen följer dig hack i häl genom kampanjen. I nästan vartenda uppdrag kan någon av dem dyka upp; osynlig och hugga dig i ryggen, fälla dig med mentala förmågor eller sätta ett skott i ditt huvud från andra sidan kartan.

"Yay, zombier", suckar du. Lost, som de kallas, integreras dock med stor finess.

Till skillnad från andra Xcom-fiender känner lost vare sig ilska eller rädsla. De bara är.

Bortom nya uppdragstyper har gamla fått rejäla och välkomna överhalningar.

På tal om det: kartorna har genomgått en rejäl renässans. I slutet av grundspelets kampanj kändes det som om jag sett samma semifuturistiska stad minst tio gånger om. I War of the Chosen varieras gamla teman bättre men framför allt finns nya kartor med nya förutsättningar. Kloaker kräver andra taktiker av dig än striderna på öppna fält och i de sedan länge övergivna städerna kan "lost" (ett annat ord för radioaktiva zombier) stappla fram i stora horder.

"Älskar att sätta dig i skiten på skitigast sätt möjligt"

En är knappast ett hot. Dessutom belönas du med ett nytt drag för varje zombie som får ett skott i huvudet. Men vad gör du om fem dyker upp? Tio? Och adventsoldater på det? Plus en utvald? Xcom älskar att sätta dig i skiten på skitigast sätt möjligt. Som om det inte var nog kan de utvalda kidnappa Xcomsoldater vilket i sin tur öppnar upp för räddningsaktioner. De är ett kapitel i sig där minsta felsteg resulterar i att larmet tjuter och allt blir väldigt, just det, skitigt.

De nya motståndsrörelserna öppnar upp för uppdrag som sker bakom kulisserna.

Templars introduceras sist och är rejält flashiga.

Xcomsoldater kan nu knyta särskilda band till varandra. Både fint och användbart.

För att jämna ut oddsen något mot de utvalda finns också tre motståndargrupper som både är tveksamma till Xcom och till varandra. De två första, liksom de utvalda, presenteras genom ett rafflande och väloljat storyuppdrag och i slutändan har du tre nya klasser att skapa kaos med. Reapers är krypskyttar som jobbar i skuggorna och som inte nödvändigtvis dras fram i ljuset när de avlossar ett skott. Skirmishers är exadvent-trupper som vet hur man hushåller med dragen. Två skott på en runda? Inga problem. Slutligen gör Templars entré med ett psykologiskt övertag.

De utvalda och de tre motståndsgrupperna (fyra med Xcom) gör att kartvyn och det taktiska spelet där blir mer raffinerat. Vad är en domedagsmätare mot fyra? En för varje nemesis plus originalkampanjens avatarmätare. För att hålla liv i matchen kan du tillsammans med dina kollegor skicka iväg soldater på uppdrag som sker bakom kulisserna, inte alls olikt Enemy Within.

"Xcom 2 2.0 – kanske till och med Xcom 3"

På allt detta tillkommer lager på lager av små grejer som tillsammans är omvälvande; Soldater kan knyta band med varandra som skapar fördelar i stridens hetta; Energimätare som mer eller mindre tvingar soldater till vila; Chansen att få forskningsfördelar när vetenskapsmännen plötsligt får "feeling"; Mer flexibla färdighetsträd för de nya klasserna; Och så flexibla grundklasser på det; Bonusar varje månad från kollegorna; Ny alien som kan klona dina soldater; Kodaktillfällen en masse som låter dig fota Xcom-guys och -gals och skapa egen propaganda. Xcom 2 var en resa från A till B. War of the Chosen går från Q, W, via J och Z. Det är i alla avseenden ett ännu mer omväxlande krig.

Bortsett från några smärre och obligatoriska Firaxisbuggar™ och den där lite motstridiga känslan när man måste gå tillbaka till originalkampanjen är War of the Chosen ett enda långt segertåg – förstås blandat med förluster som får mig att kasta huvudet bakåt och skrika "Varför jag!?" De kallar det en expansion men det är snarare Xcom 2 2.0 – kanske till och med Xcom 3.

Fotnot Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps till PS4 och Xbox One den 12 september.