Det nya är ledsamt, men det gamla är precis lika glatt och lekfullt som alltid.

Mario & Luigi: Superstar Saga + Bowser's Minions är en chokladask av mumsig spelglädje. Så var det 2003 när det släpptes till Game Boy Advance, så är det 2017 när det piffats till för 3DS. Mario & Luigi-studion Alpha Dream kunde dock inte hålla sig från att stoppa ner en likörtryffel i asken.

"Lyckas vara pampig och fånig på en och samma gång"

Den åsido är Superstar Saga ett varmt pixeläventyr som redan för 14 år sedan slog an den vältajmade spelglädjen och den charmigt tramsiga tonen som vi fått se i Partners in Time, Bowser's Inside Story och de andra DS- och 3DS-uppföljarna. Det är spelskurkar med syrliga oneliners, lekfulla minispel, vanebildande strider och en berättelse som lyckas vara pampig och fånig på en och samma gång.

Tajming är A och O i de vanebildande striderna.

Berättelsen är skönt fånig och episk på samma gång.

Inget 3d-djup men det visuella har ändå trimmats å det grövsta.

Förstås börjar det med Peach i fara. Hennes röst har blivit stulen av den onda Cackletta och ersatt av bokstavligen explosiva svordomar. Tillsammans ger sig Mario och (en ofrivillig) Luigi till kungadömet Beanbean där invånarna är riktiga bönor. Här går resan via klassiska Mario-resemål så som skyhöga berg, djupa skogar och en liten paradisö, alltid ackompanjerad av snärtig dialog.

Och, så klart, några av de gladaste turordningsstriderna i mannaminne. Superstar Saga tolkar JRPG-genren på sitt eget sätt. Tajming är allt. Med ett prickfritt Mariohopp kan du få in dubbel skada och Luigi kan svinga sin hammare dubbelt så hårt. Fiendernas attacker kan undvikas – eller till och med kontras – på liknande vis. Se bara till att inte skutta på spikförsedda antagonister och skaffa dig alltid ett försprång genom att slå eller hoppa huvudstupa in i striderna.

Mariobröderna är minst lika skickliga utanför holmgångarna med snurrhopp, mini-Mario, Luigis elektriska touch och Marios pyromaniska sinne. Sedan får vi förstås inte glömma minispelen som ger oss både hopprep och gruvvagnsrace. Lekfullheten genomsyrar hela Superstar Saga.

"Har inte alls den kvicka dialogen som i moderspelet"

Men så har vi Bowser's Minions. Här får vi följa en stackars loser-goomba som försöker sätta ihop en armé för att rädda Bowser. Det är pladdrigt och har inte alls den kvicka dialogen som i moderspelet. Det är ett simpelt strategispel byggd på ett sten, sax, påse-recept som snarare känns som en dålig titta, vänta, sucka-idé.

En av få höjdpunkter i Bowser's Minions är den ofrivilliga goomban i hjälterollen.

Sten, sax, påse-idén är inte usel men genomförandet är långtråkigt.

När du väl satt ihop ditt team har du väldigt lite att säga till om.

I grunden handlar det om att sätta ihop rätt armé och sedan se om du valt rätt eller ej. Striderna går ut på att två arméer rusar in i varandra och väl här har du ytterst lite att säga till om. Du tittar på och väntar på att vinna eller förlora. Det är långt ifrån Superstar Sagas lekfullhet.

Tack och lov kan du hoppa över denna bastard till pralin och gå direkt på grädd- och pärlnougaten. Bowser's Minions är alltså en helt frivillig historia och varje gång jag investerar en halvtimme eller två i den längtar jag tillbaka till Superstar Saga. Huvudspelet är tack och lov bara ett knapptryck bort. Så jag trycker och där blir jag kvar. Gör det du också.

Skicka en rättelse