På tio år har Traveller's Tales gett oss närmare 20 Legospel. Måtte de aldrig sluta.

Gängse inställning: Har du spelat ett Legospel har du spelat alla. Samma klossar, samma pussel, samma strider och – framför allt – samma samlarstinna spelglädje och patenterade humor. Legohatarna kan gå och dra något gammalt över sig (alternativt trampa på en kvarglömd Legobit på vardagsrumsgolvet). Har du spelat ett Legospel kan du inte låta bli att spela alla.

"I am Groot?"

Ändå kan jag inte undgå att känna hur några av bitarna i Lego Marvel Super Heroes 2 skaver och passar illa ihop. Detta, uppföljaren till det kanske bästa Legospelet i hela världen, borde ha blivit bättre än bra. Ändå är det just "bara" bra. Hur blev det så här? Det borde ju vara fullständigt omöjligt? I am Groot?

Vad jag tycker om att Guardians of the Galaxy äntligen äntrar scenen? Dum fråga!

Legospelen är som bäst när du pusslar dig genom banorna och fnissar åt snacket.

Som sämst är det i de korkade striderna. Här behövs en renovering. Helst igår.

Trots att äventyret bygger på en av världens just nu mest pengastinna licenser, Marvelhjältarna, är detta ingen tolkning av exempelvis Spider-Man: Homecoming eller Thor: Ragnarok. Det är en god nyhet. TT är som bäst när de slipper kalkeringspappret och bara kan rita fritt av hjärtats lust.

Super Heroes 2 berättar om hur Kang gör det han är bäst på: erövrar. Han har rest genom otalet universum och tidslinjer för att skapa en jättestad. Det är ett bekvämt, men smart, sätt för TT att förse oss en hubvärld som ger oss allt från Black Panthers djupa djungler, Avengers herrgård och New York (såväl årgång nu som årgång 2099) till utomvärdsliga Asgård och Knowhere.

Hubben engagerar dock inte så mycket som i tidigare spel. Den är spretig, ful och att samla grejer och lösa lekande lätta minispel blir därför inte ett måste. Det är visserligen spännande att se hur Chronopolis växer alltmer med medeltida slott och Vilda Västern, och det är mysigt att bygga sin egen superhjälte. Mina kreationer kan dock aldrig mäta sig med Star-Lord, Spindelmannen, Hulken, Ant-Man. Doctor Strange eller Captain America (eller cowboyversionen av honom).

Och framför allt kan inte Chronopolis mäta sig med de tjugo pussliga banorna staden rymmer.

De följer ungefär samma teman som hubben men här är skillnaden att bitarna omsorgsfullt byggts samman. Till en början är det jordnära med Sibirien, undervattensbaser och Brooklynbron men när Kang äntrar scenen bär det av till andra tider och världar. Striderna är lika bökiga och ihåliga som vanligt men pusslen och att nyttja varje hjältes speciella förmågor är det inte.

"Har hjärtat på alldeles rätt ställe"

Doctor Strange böjer tiden och kan få saker att åldras hundra år på ett ögonblick (eller få Baby Groot att bli good ol' Groot lika snabbt). Star-Lord kan flyga fritt, Spindelmannen är en hejare på såväl nät som "internät" och med Mjölner kan Tor åkalla blixtar och få fart på maskineri. Alltsammans ackompanjeras som sig bör av slapstickhumor och samlarprylar – och en Stan Lee i ständig nöd.

Därför är det omöjligt att tycka illa om Lego Marvel Super Heroes 2. Det når inte upp till de bästa Legospelen men det har hjärtat på alldeles rätt ställe. Kort sagt: I am freakin' Groot.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även till pc, Switch och Xbox One, samtliga den 14 november.

Skicka en rättelse