Små öar i Stilla havet - sinnebilden av rofylld harmoni. Backar vi 60 år är bilden en helt annan, nämligen brinnande krig där Biggles-typer fyllde luften med glödande blysalvor i strider om varje atoll. Heroes of the Pacific kastar dig rätt in i ett pojkboksäventyr med ära och hjältemod, som struntar blankt i vad krigscynism heter.

Dagens speltillverkare arbetar efter devisen realism. Framförallt shootergenren präglas av verklighetskopierande koncept (grafik, miljö, vapen) och ansvaret vilar till stor del på Counter-Strike och Battlefield 1942, två oändligt populära semirealistiska alster. Också i flyggenren råder samma förebild, fast här med rötter som kan spåras betydligt längre tillbaka - Microsofts Flight Simulator-serie har anor från nådens år 1982. Det senaste decienniet har Combat Flight Simulator- och IL-2 Sturmovik-serierna satt ribban, både vad gäller realism och miljö (andra världskriget).

Det släpps inte särskilt många flygspel per år, så det är förståeligt att utvecklarna satsar på säkra kort när de väl vågar ge sig i kast med genren. Heroes of the Pacific tar emellertid försäljningstjuren vid hornen och ger oss utpräglad arkadflygning, utan några som helst krav på manualstudier före du vågar dig till väders. Blixtrande intensiv action är vad som gäller, med kraftigt förenklad styrning, en förlåtande fysikmotor och till och med turboladdad acceleration för att snabbt ta sig ur kniviga situationer. Valet mellan professionella eller arkadartade kontroller till trots är styrningen överlag av hobbyartad karaktär, skillnaden får sägas vara försumbar.

Kalle Anka-realism till trots är Heroes inte en renodlad fantasiprodukt. Namnet skvallrar om miljö och handling, nämligen Stilla havet under brinnande andravärldskrig. Du ställs inför omkring 25 välkända slag, exempelvis Wake Island, Guadacanal och Iwo Jima, i rollen som William Crowe, en ung man med flygintresset i generna från en i tjänsten skadad och därpå sjukpensionerad far. Ynglingen och hans bror försöker försörja familjen med civilt flygande, men risig ekonomi får dem att slå sig in på den militära banan. Båda är stationerade i Pearl Harbor när japanerna anfaller basen i december 1941, och det är där spelet drar igång.

Vid sidan av kampanjläget kan du köra de olika scenarierna enskilt (först efter att ha klarat dem i kampanjen), ge dig direkt ut i strid, lära dig mer i den femdelade träningsdelen eller slåss mot upp till sju mänskliga spelare över nätet i fem spelformer (deathmatch, team deathmatch och andra välkända varianter). I huvudsak handlar striderna om att skjuta ner plan, bomba och torpedera fiender, allt i ett intensivt tempo med få vilopauser. Högt tempo ligger i arkadflygspelandets natur, och förstärks av det faktum att banorna är tämligen småväxta. Heroes släpps för pc, Playstation 2 och Xbox, något som återspeglas på grafik och banstorlek - datorversionen är varken stor eller snygg. Emellertid sägs hela 150 plan kunna samsas på skärmen samtidigt, vilket väl får ses som en ursäkt för taffligt grafik, om än en klen sådan.

Pc-Heroes lär alltså inte sälja på utseendet, snarare adrenalintyngd action. Ett plus är den sköna menylayouten och musiken, som med hurtfriska affischer skänker en smått krigsromantisk känsla, inte olik den i Microsofts fem år gamla arkadflygmästerverk Crimson Skies (se recensionslänk längst ner). Heroes når dock inte på långa vägar upp till samma nivåer, mycket beroende på att styrningen lämnar en hel del att önska. Till att börja med saknas alla möjligheter att ställa in känsligheten för joystickar, vilket kombinerat med flaxiga och alltför känsliga kontroller gör siktande onödigt äventyrligt. Tur då att kulsprutan på de lägre svårighetsgraderna (du kan välja mellan fyra stycken) är extremt effektiv - du pangar fiender i parti och minut, trots att du ser att kulorna missar. Arkad eller inte - att väga upp dålig styrning med löjligt effektiva kanoner känns inte rätt.

Efter de första flygturerna kretsar tankarna dels kring att detta känns gammalt (om än skoj), dels att styrningen kunde ha gjorts så mycket bättre, dels att den realistiska miljön rimmar illa med ett i övrigt genomgående arkadupplägg - våga låta fantasin flöda! Längre in i uppdragsdelen fastslår jag att underhållningsvärdet är intensivt men kortvarigt - känslan av upprepning smyger sig på. Om Heroes släppts år 2000 hade det redan då varit en sämre variant av Crimson Skies. Med fem års spelutveckling som bakgrund räcker det i dag till ett par timmars medelmåttig underhållning.

Testdator:

AMD Athlon XP3000+, 1 GB RAM, ATI Radeon 9800 Pro

Skicka en rättelse