Det finns inget liv i det kadaver som är Metal Gear Survive.

Det är en otrolig syn. Den brunmurriga öknen tycks fortsätta i all evighet. Här och var ligger ruiner av gamla byggnader, men mestadels är det tomt och kalt. En ensam zombie-liknande figur utan huvud stapplar förbi. Ur nacken sticker en röd kristall. En röst börjar berätta för mig att det är dåligt att vara törstig. Jag kräks. Nog är det en otrolig syn, alltid.

Metal Gear Survive retade upp fans av den anrika serien redan vid dess avslöjande. Själv har jag svårt att bli särskilt upprörd av att Konami gör en märklig spin-off på sin gamla kassako. Det ger förvisso en lätt cynisk eftersmak i munnen på mig, men jag var ändå redo att ge spelet en chans. Inte för att det såg särskilt bra ut, men utseende kan bedra.

Bedragen är tyvärr precis vad jag känner mig när jag spelar Metal Gear Survive. Det börjar dåligt direkt, med en väldigt utdragen introsekvens, där Big Boss flimrar förbi en sekund för att legitimera Metal Gear-namnet. Året är 1975, och en märklig portal öppnar sig och suger in folk i en annan dimension. Du dör, fast ändå inte, och skickas av den mystiska Goodluck till den här andra dimensionen, som erövrats av ett zombiekristallvirus.

När jag så till sist får ta över spakarna och kliver ut i detta alternativa ödelandskap blir jag nästan brunblind. Som snöblind, fast av en deprimerande, fadd öken istället för ett gnistrande snötäcke. Det är närmast chockerande att detta är samma motor som Metal Gear Solid V, och ändå lyckas vara så hemskt mycket fulare.

De här karga, ogästvänliga miljöerna hade kanske kunnat ge en spöklik känsla av isolering, ensamhet och utsatthet. Men redan tidigt i spelet stöter du dels på andra överlevande, och inte minst en AI som fungerar både som bas, uppdragsgivare och ständigt irritationsmoment. Faktum är att det är två långsamma, stela robotröster som ständigt tjatar i örat på dig. Om du får syn på en helikopter som störtar berättar de hjälpsamt för dig att det du ser är en störtande helikopter. Varje gång du blir törstig får du höra samma förmaning. Varje gång du är skadad. Varje gång du är hungrig. Och du är hungrig, törstig och skadad ofta. Dialogen är dessutom inte bara långrandig utan direkt pinsam, och häpnadsväckande korkad. Eller vad sägs om:

- Jag ska personligen skicka dig rakt till helvetet.
- Jag gillar det svaret.

Som överlevnadsspel är Metal Gear Survive mördande repetitivt och trist. Särskilt i början, när det är svårt att orientera sig, eftersom allting ser likadant ut. Dessutom tar det oväntat lång tid innan du kan börja tillverka rent vatten själv. Det betyder att du måste dricka giftigt vatten, som gör att du kräks stup i kvarten. Det hela är parodiskt. Inte sällan får fienderna in ett par smällar eftersom du är upptagen med att kaskadkräkas.

Med tiden uppgraderar du din bas, kan bygga bättre vapen och även laga mer effektiv mat (vargsoppa både mättar och släcker törsten). Du kan bland annat även odla potatis och skaffa getter att mjölka. Men det tar ett bra tag att ta sig till den här punkten. Först måste du irra runt i ett tråkigt och anonymt ödelandskap och kräkas i ett antal timmar.

Resurssamlandet är segt överlag, men i synnerhet när det kommer till att utvinna energi ur döda zombier. Du behöver den energin för att låsa upp nya förmågor. Även med färdigheten som låter dig loota snabbare tar det på tok för lång tid.

Striderna är dessutom ett kapitel för sig. De första timmarna tillbringar jag mest med att medelst spjut peta ihjäl zombier från antingen bakom ett stängsel eller från taket på en container. De är nämligen på tok för korkade för att gå runt stängsel, och att klättra upp på en container är en alldeles för avancerad manöver. Visst är de zombier, men AI:n är så blåst att jag aldrig känner mig hotad. Bara klättra upp på en låda, sten eller container och de kan inte röra mig.

När jag dessutom byggt mig en pilbåge behöver jag inte oroa mig överhuvudtaget längre. Fienderna kan överväldiga en om man inte är snabb nog, men oftast är de för korkade för att få tag i en. De stapplar mest runt på måfå, med animationer lyfta rakt från MGSV. Enda gångerna det blir svettigt är i de tower defence-liknande attackerna på din bas, men kanske mest för att jag inte orkat bygga något vidare försvar. Det kräver ju ännu mer resurssamlande och tid.

När du väl sänkt en smärre armé zombier utan större problem börjar det riktiga arbetet. Att loota dem allihop för att få energi, och ta tillbaka eventuella pilar. Det tar en evighet, och under tiden har du i regel nöjet att höra de där irriterande robotrösterna påpeka att du är hungrig och törstig. Längre fram i spelet stöter du på nya fiendetyper, men de är inga större hot de heller.

För att göra spelet ännu lite mer omständligt är öknen omgiven av ett stort dammtäcke, som sträcker sig som en enorm vägg. För att vistas där behöver du syre, vilket ger ännu en mätare att hålla reda på. Apropå mätare är HUD:en väldigt påträngande. All information bokstavligen omringar din karaktär. Du kan förvisso stänga av den, men det medför andra problem som gör spelet ännu mer frustrerande.

För att lätta upp lite i det monotona resurssamlandet finns ett co-op-läge där du med tre andra spelare hjälps åt för att överleva. Men det är i princip bara ett oinspirerat horde-läge, och tillför egentligen inget av värde. Metal Gear Survive är lika plågsamt oavsett.

Enstaka ögonblick får mig att haja till och hoppas att spelet ska dölja oanade kvaliteter bakom det unkna dammtäcket. Inuti dammtäcket kan du till exempel stöta på enorma varelser som långsamt glider förbi, som hämtad från filmen The Mist. Men snart är ögonblicket över och robotrösten börjar tjata om att du måste äta mat för att bli stor och stark.

Det otäcka med den här postapokalyptiska ökendimensionen är i slutänden inte zombierna, eller att du måste dricka giftigt vatten och äta grillad gam som nån jäkla lodis. Det värsta är istället att det är en så mördande tråkig plats att vara på. Min livslust dräneras oroväckande snabbt när jag utforskar ödelandskapet, och lagom till att svälten sätter in har all vilja att slåss för mitt liv runnit ur mig. Döden är mer lockande än att leva i Metal Gear Survives deprimerande värld.

Metal Gear Survive
1
Dåligt
+
Det går att stänga av
-
Stela närstrider.
-
Komiskt korkade fiender
-
Repetitiva överlevnadsmoment
-
Inte mycket roligare i co-op
-
Deprimerande
Det här betyder betygen på FZ
Ha! Intressant. 03/03 Jag såg en video som uppmärksammade hur en besviken utvecklare smög in sitt egna budskap i spelet. https://www.youtube.com/watch?v=uRjp433nW3g Han har alltså kodad in ett medelande om Kojima Productions Forever, uttryckt missnöje mot cheferna bastard... 02/03 @Joakim Kilman: Det var nog ett bra beslut för jag blev riktigt överraskad av del två av spelet. Var lite skönt att slippa tänka på basbyggandet en stund också. Haha ja. Kunde kanske ha blivit den hetsigaste debatten på länge :) 01/03 @Joakim Kilman: Hahaha! SVT kommentaren fick mig att skratta! 01/03 Mmm. Hade från början ett stycke med om andra hälften av spelet, men tog väck den för att undvika spoilers. En av få överraskningar i spelet där ändå. Och ja, just Metal Gear Survive verkar ju få extremt vitt skilda omdömen. Förutom min griniga recensio... 01/03 @Joakim Kilman: Haha ok :) Undrade mest för att när jag läste recensionen fick jag känslan av att du bara spelat några timmar, blivit deprimerad och stängt av skiten. Själv har jag precis lyckats ha ihjäl Lord of Dust och till skillnad från dig har jag... 01/03 Spelat till slutet två gånger, först på PS4 och sen av olika anledningar även på PC. Jag hade lika tråkigt båda gångerna, tyvärr. 01/03 @Joakim Kilman: Hur många timmar/minuter spelade du spelet innan du gav upp? Körde du igenom hela storyn? 27/02 It's a no buy from me iallafall: http://www.metacritic.com/game/playstation-4/metal-gear-survive 26/02 @Aphex: +1 Exakt samma tanke :D 26/02
Skicka en rättelse