Moss bevisar att den bästa, mest magiska virtual realityn inte behöver krångla till det.

Moss VR-ambitioner sträcker sig inte särskilt mycket högre än trädtopparna, och det är ironiskt nog till spelets virtual reality-fördel. Det blir aldrig gimmickartat, idéerna slår inte knut på sig själva och det enda som återstår är att njuta av en uppslukande och bedårande fantasyvärld.

"Jag ramlar nästan ur stolen i ivern att hitta alla"

Du spelar som en "reader", ett väsen från en annan värld som spejar in i landet Moss. Det känns ungefär som att kika in i ett dockskåp där minimöblemanget och Lundbyhuset fått maka på sig för trolska skogar, ruiner och näpna sagostäder. Varje bild döljer någon vinkel eller vrå med en liten hemlighet och jag kröker på ryggen, vrider på nacken och ramlar nästan ur stolen i ivern att hitta alla.

Quills onkel är hennes allt.

Nästan varje vy innehåller åtminstone ett plattformspussel att övervinna.

Lutar du dig nära får du se världen ur nya vinklar.

Spelaren, den så kallade "readern", kan interagera med vissa objekt.

Första mötet mellan mig och Quill.

Här börjar sagan.

Samtidigt som du "är" kameran och ser världen ur ditt perspektiv använder du kontrollen för att styra Quill, en liten mus med stor personlighet och ännu större öron. Hon är huvudpersonen (eller ja, huvudmusen) i den här sagan och drömmer om det stora äventyret.

"Resultatet är ett slags co-op för en"

Quill springer, skuttar och pucklar på fiender med sitt svärd men det fina är att hon behöver din hjälp, och vice versa. Resultatet är ett slags co-op för en. Du, alltså readern, kan använda dina händer (i praktiken din Dual Shock 4) för att greppa tag i tunga portar för att öppna dem åt Quill. Du kan dra i kedjor och stora kuber för att hjälpa Quill framåt. Samtidigt som det finns gott om sinnrika pussel väjer aldrig Moss för stillheten. Ibland är jag inte mer än åskådare när Quill på sin flotte flyter längs en underjordisk flod mot ett vagt ljus långt, långt bort. Eller när sista striden är vunnen och jag tar ett djupt andetag, lutar mig tillbaka och upptäcker en ståtlig stjärnhimmel. I stillheten finns stor magi.

Det finns förtjusande VR-detaljer, som när Quill vinkar åt dig för att få din uppmärksamhet. Jag lutar mig framåt mot henne och hon börjar gestikulera för att ta oss framåt. Striderna är ur vissa avseenden – särskilt ställda bredvid resten av spelet – utfyllnad då de är tunna och Quill har få trick. Det som lyfter dem är att du, readern, kan greppa tag i monster och använda dessa för att trycka på knappar eller deras projektiler för träffa mål bortom Quills räckvidd.

Moss är egentligen alldeles lagom långt, drygt fyra timmar, men slutet kommer lite för plötsligt för att jag ska känna mig mätt och belåten. Å andra sidan slår det upp dörren på vid gavel för en uppföljare och bara tanken på fler magiska virtual reality-fabler får mig att le med hela huvudet.

Skicka en rättelse