Ni no Kuni följs upp med magiskt resultat, trots bristen på magiska Studio Ghibli.

"Växer ju mer tid du ger det"

Ni no Kuni II borde vara den slipade uppföljare det utger sig för att vara, men lyckas i flera, och inte sällan överraskande, fall vara det svåra andra spelet. Eller kanske snarare tvåan som lite för ofta gör det svårt för sig. Det har flera "om" och "varför?" i allt från strider och story till estetik och inventory, men (och det är ett väldigt viktigt sådant) framför allt är det ett spel som växer ju mer tid du ger det. Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är större summan av sina delar, och den här gången kan vi inte ens tacka Studio Ghibli för det.

Originalet Ni no Kuni: Wrath of the White Witch (recension) släpptes för fem år sedan och var ett unikt samarbete mellan spelmakarna Level-5 och filmskaparna Studio Ghibli. I grunden var det ett traditionellt japanskt rollspel men lyftes flera hack tack vare den ljuvliga Ghibli-fernissan och den varma sagokänslan. En uppföljare kändes given, men förväntningarna sänktes i takt med att åren gick, Level-5 fick dille på mobilspel och Studio Ghibli tog en lång paus från, tja, Studio Ghibli.

De ser inte (alls!) ut att vara det, men higgleddies är sylvassa vapenbröder.

De må inte hålla Ghibli-klass, men mellansekvenserna är alltjämt fantastiskt fina.

Det här är ingen pokémon utan själva nyckeln som behövs för att bygga ett kungadöme.

Känslor.

Ändå blev uppföljaren till sist verklighet och trots Ghiblis hiatus finns mycket "ghiblisk" magi bakom spakarna, tack vare karaktärsdesignern Yoshiyuki Momose och kompositören Joe Hisaishi. Musiken är genomgående magisk och ackompanjerar den snudd på lika magiska animegrafiken. Visserligen finns inte längre de där fantastiska, mellansekvenserna kvar, men de blev å andra allt mer sällsynta i originalet ju längre tiden gick så det skaver inte så mycket som man kan tro.

Revenant Kingdom till pc och PS4 äger rum i samma kungadöme som PS3-originalet. Hundratals år har dock hunnit passera och även om Ding Dong Dell finns kvar med sina käbblande katter och möss är det mesta sig olikt. Vad som däremot dröjt sig kvar är det Narnialika bandet mellan fantasyvärlden och vår egen. Roland, president för ett land på jorden, hamnar mitt i en kärnvapenexplosion och dras (lustigt nog på ett Nangijaliknande vis) in i fablernas värld.

"Tronlös men inte hopplös"

Roland springer snabbt in i Ding Dong Dells blonde och blåögde pojkkung och efter en kupp är denne Evan tronlös men inte hopplös. Nu börjar nämligen (och förstås!) en resa tillsammans med Roland för att grunda ett nytt kungadöme, med den inte så lite blåögda ambitionen att förena hela världen. Kumbaya!

På sant JRPG-manér får Evan och Roland snart sällskap av flera ansikten och tillsammans reser de genom skogar, över berg och hav. Jo, Ni no Kuni II är precis som föregångaren ett högst traditionellt JRPG. Här finns luftskepp, värdshus, xp, drakar, animeidyller och pojkmän redo att rädda världen. Det är inte sällan magiskt, men oväntat ofta även trassligt.

Till en början känns striderna väldigt mycket hack 'n slash, men under ytan finns mer.

Ett pussel med flertalet nostalgiska vibbar.

Världskartan går stick i stäv med spelets övriga design.

Som ungefär varje annat JRPG har Ni no Kuni II en kasinostad.

Världskartan är till exempelvis obegriplig. Den går rakt emot spelets övrigt bedårande visuella stil och här dominerar trista 3d-landskap och chibifigurer som inte alls lever upp till den uttrycksfulla animeensemblen vi ser i städerna, grottorna och mellansekvenserna. Kartan är visserligen en försumbar del av upplevelsen, men chibistilen återvänder även när det vankas byggande av kungadöme (mer om det om en stund) och Pikmin-strider mellan olika arméer.

Det blir lite malplacerat när Evan och gänget plötsligt kutar runt på världskartan och fajtas med olika sten, sax, påse-strategier. Även om dessa slag får fler inslag över tid vill de aldrig riktigt lyfta, vilket gör det till en lättnad att spelets huvudsakliga strider är så välsmorda. Du gör bäst i att glömma de turordningsbaserade Pokémon-bataljerna från originalet. Här råder realtid men vad som till en början känns obekvämt mycket som hjärndöd hack 'n slash döljer ett oanat djup.

"Stridshettan bränner till i de stora slagen"

Det ska sägas att striderna är för många. Det blir kvantitet snarare än kvalitet när jag på löpande band sänker slemklumpar och skogsnymfer. Ändå finns här väldigt mycket som är väldigt bra. Du styr en av tre i sällskapet så medan du, säg Evan, avfyrar eldklot kämpar Roland och Tani (piratdottern som gör duon till en trio tidigt i äventyret) på sitt håll. Specialattackerna kan bli ännu lite starkare då dina tre närstridsvapen slår i taket på den så kallade zingmätaren. Lägg till detta på lätta och tunga attacker, långdistansvapen, pareringar och hundratals bedårande higgleddies. Dessa små varelser ger understöd med attacker och lyssnar du noga hör du när de kan avfyra en specialare.

Stridshettan bränner till i de stora, viktiga slagen. Här tvingas jag till nya taktiska drag, som att sänka luftburna elddrakar med vattenbomber. I takt med att du levlar slipper du dock hotet från den svagare delen av faunan – om du vill. Dessa fiender undviker dig om du undviker dem.

Överlag finns det för mycket tingeltangel i Ni no Kuni II. Inventoryt fylls snabbare än du hinner säga "Orkar inte mer!" på med föremål, vapen och rustning. Till en början synar jag varje svärd i sömmarna. Några timmar senare nöjer jag mig med att kolla om vapnet ger grönt (större skada) snarare än rött (mindre) och till sist djupdyker jag inte i arsenalen förrän det är ett absolut måste.

Level-5 har låtit oss bygga världar sedan Dark Cloud, och återigen gör man det riktigt bra.

Evan är en mix av Ni no Kunis katt- och människoarter. Därav öron och svans.

Evermore är till en början inte mer än en liten by, men vänta bara...

Vad hon sa: "Wahoo!"

"Snubblar och haltar men rusar rakt in i hjärtat"

Bortsett från detta är Ni no Kuni II något som växer över tid, och det räds inte att gräva första spadtaget för ett av spelets viktigaste element ett tiotal timmar in. När Evermore grundas kan Evan och kompani på allvar börja förena världen. Visserligen är det synd och skam att du inte kan besöka kungadömet mer än i "chibimode", men att se allt växa fram är fantastiskt. En by blir till en stad som blir till ett imperium. Kassan fylls på, invånarantalet ökar via sidouppdrag och jag bygger restauranger, värdshus, handelsbodar och magilab som i sin tur hjälper mig i den, så att säga, traditionella JRPG-delen av spelet; vapnen kan levlas och särskild magi hjälper mig att övervinna naturliga hinder. Jag kan till exempel trolla fram broar ur intet och göra trappor av svampar.

Ni no Kuni II hade i flera avseenden mått bra av en redaktör eller två som dräpte darlings och tajtade till helheten. Ändå är just denna helhet ofta oemotståndlig. Den snubblar till, haltar ibland men oftare än så rusar den rakt in i hjärtat.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Ni no Kuni II släpps även till Playstation 4

Skicka en rättelse