Fantastisk uppföljare och ett bokstavligt hav för rollspelare att djupdyka i.

"Ta mig till havet och gör mig till kung"

"Ta mig till havet och gör mig till kung", sjöng Peter Lundblad en gång i tiden. Jag har egentligen aldrig riktigt fattat vad fasen han svamlar om, men när jag spelar Pillars of Eternity II: Deadfire kommer jag på mig själv med att nynna på den där gamla radioplågan. Dels för spelets havstema, dels för att det är kungligt.

Första Pillars of Eternity var en framgångssaga. Det drog in rejält med crowdfunding-pengar, och hyllades när det väl släpptes som en fantastisk uppdatering av klassiska rollspel av Baldur's Gate-snitt. Framför allt hade det en väldigt intrikat och intressant värld, fylld med karismatiska karaktärer och engagerande historier. För att vara en i grunden väldigt traditionell fantasyvärld kändes den ny och egen. Inte minst tematiken – som ofta var introspektiv och grubblande med barnlöshet, religiöst tvivel och sorg som stora ämnen – var ovanlig för den här sortens rollspel.

I uppföljaren styr vi kosan bort från de mer familjära fantasymiljöerna, och ut på öppnare vatten. Bokstavligen. Deadfire är en stor arkipelag där du och dina kompanjoner seglar omkring, slåss med pirater och utforskar varje vinkel och vrå. Här finns stora städer med pråliga skrytbyggen, fiskebyar, mystiska ruiner och, förstås, massor med vidsträckt hav. Nästan lite för mycket, ärligt talat, då det blir en hel del seglatser fram och tillbaka med ditt fartyg mellan öarna.

Striderna är den här gången mer lättöverskådliga.

Ord och inga visor.

Men vi börjar från början – med din död. Guden Eothas har väckts upp från de döda och tagit formen av den jättelika statyn i grottorna under Caed Nua, ditt hem. Då du ägnade stor möda åt att renovera fästningen i första spelet blir du förståeligt irriterad när Eothas reser sig upp ur jorden och raserar alltsammans. Dessutom tar han en stor del av din själ och lämnar dig att dö på marken innan han bekymmerslöst vandrar iväg.

Du vaknar till sist upp ur din magiska koma, och befinner dig då på ett skepp. Plötsligt är du kapten på okända vatten, på jakt efter en oförstörbar gud vars avsikter är höljda i tätaste dunkel. Om du spelat originalet (och det har du väl!?) kan du importera din sparfil för att föra över alla de beslut du fattade där. Om inte får du svara på en serie frågor och sätta ihop en bakgrund. Oavsett vad får du skapa själva protagonisten från grunden.

Världsbygget är fantastiskt och fascinerande.

"Säkert."

Nytt den här gången är möjligheten att välja två klasser om man så vill. Det kräver lite mer finess, men kan vara värt det för den som vill sätta ihop en riktigt mångsidig grupp. Fördelen med dubbelklasser är att de får fler kraftpoäng att använda i strid, vilket ger dem möjlighet att utföra fler specialförmågor. Dessutom får du då, logiskt nog, betydligt fler förmågor att välja mellan. Nackdelen är att du låser upp starkare förmågor mer sällan – var tredje nivå istället för varannan – samt det faktum att du aldrig får tillgång till de allra bästa krafterna. Men det är ändå riktigt roligt att experimentera med dubbelklasser, och det ger spelet än fler strategiska möjligheter.

"Barbarer kan vara kannibaler och äta lik på slagfältet"

De kompanjoner du möter kan du den här gången välja klass för. Varje följeslagare har tre möjligheter. Till exempel kan den härdade piraten Serafen välja mellan att vara en cipher (en slags tjuvklass med psykiska krafter), en barbar eller en kombination. Att mixa just cipher och barbar skapar en livsfarlig, om än ömtålig, expert på area of effect-attacker som jag haft mycket nytta (och nöje) av.

Utöver klasserna finns det också underklasser med olika för- och nackdelar, för den som vill specialisera sig ännu mer. Barbarer kan vara kannibaler och äta lik på slagfältet för mer hälsa, samtidigt som specialattacker kostar mer. Rogue-klassen kan i sin tur välja att gå full lönnmördare för ännu mer brutala smygattacker, men då får de också finna sig i att själva ta mer stryk.

Utöver detta är striderna sig lika. De sker i realtid, men du kan (och bör) pausa ofta för att fundera ut hur du ska övervinna motståndet. Jag upplever att det den här gången är lite lättare att hänga med i vad som händer på slagfältet. Det är tydligare när jag får in en riktigt bra träff, och det urartar inte lika ofta till ett kaos av magiska effekter.

"Sjöslagen är inget du måste ägna tid åt"

Svårighetsgraden är något lägre, vilket underlättar för nybörjare. På de högre svårighetsgraderna är det fortfarande ganska svettigt, så gemene man lär nog ändå få en utmaning om man så vill.

De omtalade nya sjöslagen är ett trevligt tillskott, men det är absolut inget du måste ägna dig särskilt mycket åt om du inte vill. De har ett enkelt, men relativt effektivt, turordningsbaserat system där du kan svänga babord, styrbord, avfyra kanoner, omfördela besättningen och försöka ramma eller borda motståndaren. Det blir enahanda ganska snabbt, men som en bonusgrej att leka med mellan de matigare uppdragen gör det jobbet.

Ute på Pillars of Eternity-haven upptäcker du öar med andra kulturer.

Jag gillar också att uppgradera skeppet, skaffa bättre kanoner och för den delen hänga med mina många, många husdjur under däck. Precis som i första spelet kan du nämligen finna hundar, katter, minigrisar och lite annat oknytt som du kan ha som husdjur. Då du bara kan ha ett med dig åt gången (katten Frau Nils är en favorit) kan du bygga ett djurdagis på skeppet där resten får hänga. Det är bedårande. Att rekrytera en bra besättning är för all del också kul. Min favorit hittills är den lille impen Worthless Idiot (en elak trollkarl döpte honom), som verkligen inte är bra på någonting, men jag älskar honom ändå. Det är också lite underhållande att moralen bland besättningen sjunker om de får vatten att dricka. Grogg ska det vara.

"Han är inte bra på någonting, men jag älskar honom ändå"

Det bästa med Pillars of Eternity II: Deadfire är dock, precis som i föregångaren, världsbygget och berättandet. Jag bryr mig om mina kompanjoner, och karaktärerna jag möter under mitt äventyr är även de överlag välskrivna och intressanta. Tematiken är den här gången bredare, och handlar mycket om kulturkrockar och svåra diskussioner om kolonisering, kapitalismen som välsignelse eller förstörare och tradition kontra framsteg. Det mer introverta, själaskådande perspektivet får alltså stå tillbaka något den här gången. Istället är det systemen som styr individerna som lyfts fram.

Ett samhälle har till exempel ett hårdnackat kastsystem där de längst ner på samhällsstegen förvägras mat av principskäl. Du kan välja att lägga dig i och försöka hjälpa de fattiga i slummen, eller respektera traditionen och lagarna i det främmande land du som utböling faktiskt är gäst i.

Eller ja, våldgästar, snarare.

Skeppet är ett trevligt tillskott, men väger inte blytungt i spelet.

Hur du än väljer att agera, och vilken sida du än tar i de många och svåra konflikterna i de ofta idylliskt vackra miljöerna så har din val konsekvenser. Ibland inte de konsekvenser du önskade. För det mesta undviker Deadfire lätta svar på svåra frågor. Till exempel kan de utländska men aggressiva handelsbolagen ge utveckling och välstånd i regionen, men samtidigt exploaterar de hänsynslöst både befolkningen och naturtillgångarna. Att helt vägra kontakt med omvärlden och följa rigida traditioner kan å andra sidan dels späda på den rasism som finns överallt i den här världen, samt förhindra alla former av utveckling i samhället. Och mitt i allt detta står du och undrar varför du ska behöva fatta så svåra beslut och axla ett så stort ansvar.

"Gudarna är småaktiga, hänsynslösa varelser"

Gudarna i Pillars of Eternity 2 är småaktiga, hänsynslösa varelser som mest verkar tillbringa tiden med att käbbla internt. Det påminner mycket om hur de gamla grekiska gudarna, eller asagudarna för den delen, härjade runt. Det är mänskligheten (i Pillars of Eternitys värld kallas alla humanoida raser för "kith") som får betala priset för deras nycker och självupptagna fejder.

Att försöka navigera dels de svåra sociala och politiska systemen i Deadfire-regionen å ena sidan, och gudarnas påträngande viljor å den andra, är inte lätt. Särskilt inte som du inte riktigt vet vad Eothas är ute efter, eller vilken av gudarna – om någon – som går att lita på. Att alla vill använda dig som ett verktyg för deras agenda, det är i alla fall ett som är säkert. Det gäller förstås även för de många fraktionerna i Deadfire-arkipelagen. Världsbygget är komplext och fascinerande också den här gången. Pillars of Eternity II inbjuder till rollspelande och ställningstagande i en värld som svämmar över av gråzoner.

Jag vill inte avslöja för mycket om varken huvudintrigen, sidohistorierna eller karaktärerna – för spelet är som bäst när du får upptäcka allt det helt själv, i din egen takt och på ditt vis.

"Ett veritabelt hav av möjligheter att djupdyka i"

Perfekt är det inte. Emellanåt blir jag lite less på allt åkande fram och tillbaka över havet. Det är tidskrävande då kartan är rejäl. En del öar känns också mest som utfyllnad. Lägg därtill lite ojämna laddtider som ibland tar god tid på sig och det kan bli lite frustrerande när man skickas på ärenden kors och tvärs över kartan. Jag är inte heller såld på alla röstskådisarna. Några är riktigt bra, som Serafen och den gamle bekante, piprökande sköningen Edér. Vissa karaktärer lägger sig till med överdrivet breda, närmast poserande accenter som mest känns malplacerade. Förvånansvärt nog har jag stött på ganska få buggar, särskilt jämfört med första spelet. Det är dock ett Obsidian-spel, så det kan ju dölja sig elaka buggar gömda i snåren som jag helt enkelt haft turen att missa.

Helhetsmässigt är det dock lätt att ha överseende med sådana brister när jag ständigt förlorar mig i den värld Obsidian med känslig hand målar upp i Pillars of Eternity II. Det är fascinerande att upptäcka hur de olika samhällena, kulturerna, ideologierna och trosuppfattningarna samverkar och motverkar varandra i den trasiga, utsatta Deadfire-arkipelagen. Här finns ett veritabelt hav av möjligheter att djupdyka i. Däremot måste jag sluta nynna på "Ta mig till havet". Det är inte nyttigt för mitt psykiska välbefinnande.

Fotnot: Pillars of Eternity II: Deadfire släpps idag till pc, och under det fjärde kvartalet till Playstation 4, Switch och Xbox One.

Tycker tyvärr de failade rejält med balansen i spelet. Spelar path of the damned och det känns som easymode, väldigt lite som är det minsta av en utmaning. Gjorde en multiclass barbarian (mageslayer)/rogue(streefighter) som bara slår sönder allt på ett... 15/05 Åsikterna verkar gå isär rejält om det där. Jag tyckte att de var kul i början, men de är inte speciellt svåra och alla är likadana så efter ett tag slutade jag krångla med dem och bara bordar istället. När man har ett stort, uppgraderat skepp med full... 15/05 Spelat en 10 timmar in, riktigt imponerad. Gillade ettan rejält, men detta är bra mycket bättre än så länge tycker jag. Är dock verkligen inget fan av sjöslagen...jag menar kom igen. Det är en rätt stor del av spelet, och att sitta och skjuta bredsida,... 15/05 Fick göra en ordentlig genomgång, det verkar ha löst sig och är stabilt nu. 15/05 Låter lovande! Skall nog ge det ett försök till helgen. 13/05 @Buio: Kul. Sånt där är alltid lurigt när man skriver om spel, dessutom. Jag stötte inte på några värre buggar under min tid med PoE2, men så var det med första spelet också. Och så fort jag publicerat recensionen så åkte jag på flera feta, spelförstöra... 13/05 @Ravenknight: tvåan kommer igång snabbt som fasen om inget annat. Mer lättillgängligt överlag. 13/05 Kom aldrig in i ettan. Får se om tvåan kan fånga intresset. 13/05 Min quicksave blev superkorrupt. Jag får en omedelbar reboot av datorn när jag laddar den. Just great. 12/05 Nu ska du inte vara för snabb att döma här... Det finns ett DLC som gör att man kan få rösterna från Critical Role på sina PCs! Köp det, spela det, älska det. Då har vi än mer att diskutera när vi dricker whiskey ihop. 11/05
Skicka en rättelse