Jag är en sådan PC-veteran som har ett något osunt och omotiverat förakt för konsoler. Visst älskade jag konsoler när jag var en liten parvel, men min XBox (ja jag skaffade faktiskt en i ett svagt ögonblick) har stått oanvänd i mer än ett år och har fortfarande inga fler spel än de som följde med. Men visst vet jag att vissa spelgenrer passar bättre på konsol och en PC kan aldrig riktigt bli en social syssla på förfesten.

Kanske beror min något växande konsolovilja på att fler och fler potentiellt bra spel endast görs för konsol där de ofta genomgår en klar försämring. Att vi PC-spelare dessutom ibland får vänta upp till ett halvår på de stora titlarna medan konsolnissarna hunnit spela igenom dem otaliga gånger gör inte saken bättre. Jag vet att mitt missnöje kanske är oproportionellt stort och jag hade säkert gillat många konsolspel om jag bara haft tiden att testa. Men jag anser mig ändå tillräckligt gammal inom spelvärlden för att få dra på mig griniga gubben-masken och gnälla på att allt var bättre förr.

Vad jag vill komma till är att jag inte hade en aning om vad Fable var för spel när det dök upp till PC. Jag hade en viss förnimmelse att jag hört namnet och sett några bilder för länge sedan men då hade jag troligen i protest försökt glömma det då det var en konsoltitel. Därför blev jag väldigt förvånad när jag såg hur pass bra det faktiskt såg ut och förbannade mig lite själv för att jag helt lyckats missa att det här skulle komma till PC.

Jag har ett visst motstånd mot att använda begreppet rollspel på sådana här spel då jag anser att man i rollspel ska kunna spela vilken roll som helst, och inte bara välja om man skall döda motståndarna med närstridsvapen, magi eller pilbågar. Men eftersom de enda spelen som kommit i närheten av den friheten jag letar efter är Ultima Online och Star Wars Galaxies har jag fått böja mig för den ganska friska användningen av ordet. Fable är vad man i så fall får kalla ett actionrollspel. Det har inslag av karaktärutveckling, ett fåtal vägval genom spelet och möjligheten att spela god eller ond, men i grunden handlar det ändå om att slakta monster, banditer och andra elaka gubbar.

För att avverka de standardiserade rollspelsinslagen lite snabbt kan man välja mellan att använda närstridsvapen, pilbåge eller magi. Desto mer man använder respektive vapen ju mer erfarenhet får man att spendera på ett antal olika färdigheter i de tre olika kategorierna. Så, där har vi avklarat själva karaktärsutvecklingen. Enkel, men helt klart välfungerande för ett sådant här spel.

Djävul eller ängel?

Mer intressant är istället skillnaden i att vara god eller ond. Om man ska bli ett kringvandrande helgon eller en djävul i människokropp bestäms helt enkelt beroende på vem man dödar och de val man gör under spelets gång. Väljer man att hjälpa banditer att råna handlare blir man självklart ond, väljer man istället att skydda dem så räknas man som snäll. Det systemet är kanske inget märkvärdigt, men istället är folkets reaktioner när man kommer i närheten desto roligare, då de antingen följer efter och lovprisar en eller flyr skrikande om man har varit alltför elak.

Efter en kort inlärningssekvens som pojke hamnar man till slut på den så kallade hjälteskolan. Här utbildas lovande pojkar och flickor för att bli kringvandrande hjältar. Det intressanta är att benämningen hjälte absolut inte betyder att man på något sätt måste vara snäll. Istället är det skolans filosofi att det är upp till hjälten i fråga vem han egentligen vill hjälpa. Ofta kan man exempelvis välja mellan två uppdrag, där den ena arbetsgivaren är ett banditgäng och den andra kan vara en handelskaravan som vill ha skydd från de förstnämnda.

Livet som hjälte

Även om mycket av spelet utspelar sig ute bland banditer och monster spenderar man även mycket tid inne i städerna för att skaffa vapen eller rustningar, utföra uppdrag och vila upp sig. Beroende på vilka hjältedåd man utfört, hur ens karaktär ser ut och om man är god eller ond har de något fega invånarna otaliga sätt att agera mot en. Små barn kommer att följa efter och hurra, kvinnor ropar sina kärleksförklaringar och männen är imponerade av det senaste stora monstret man dödade.

Fruar och fastigheter

Spelet innehåller dock mer än att bara döda monster och utföra hjältemodiga uppdrag. Man kan nämligen både syssla med fastighetshandel och skaffa sig fruar, ja fler än en. I varje stad finns ett hus man kan köpa och antingen använda som sitt eget eller hyra ut. I varje stad finns också en mängd med kvinnor, varav alla kommer att vara hänförda av dina hjältedåd. Genom att utföra olika rörelser såsom att spänna musklerna, dansa och allmänt imponera på damerna kan du få dem att förälska sig i dig. Sedan handlar det bara om att överösa dem med presenter tills de vill gifta sig. Här kommer huset man köpt in i bilden, det är nämligen där frun kommer att bosätta sig. Skulle man istället tycka det är ett stort slöseri med potentiell monsterslaktstid att vara trevlig, kan man använda de mer elaka rörelserna som att hånskratta eller utstöta sina krigsvrål, för att skrämma livet ur små barn, lokalbefolkning och potentiella fruar.

Själva krigandet är dock det man kommer att spendera mest tid på. Man kan som sagt välja fritt mellan de tre olika vapenkategorierna. Att inrikta sig på minst två är en fördel då man gärna ska vara effektiv både i närstrid och på avstånd. Men det är inget som hindrar att man plockar ur alla tre. För framgång i striderna krävs dels att man har en väl utvecklad karaktär, men även ren skicklighet från spelarens sida. Med svärd kan man parera och slänga sig undan fiendens slag vilket kräver en del träning för att bemästra. Magin handlar mycket om att lära sig vilka krafter som bör användas vid olika tillfällen och vilka som används bra ihop. Bågskyttet är än mer skicklighet och en tydlig utvecklig speciellt för PC. Vill man ha det enkelt för sig spänner man bara bågen och låter hjälten sikta av sig själv. För att göra mer skada bör man dock sikta mot de övre regionerna på fienden, nämligen huvudet. Detta kan man endast göra genom att gå in i förstapersonsvy och sikta manuellt. Något som kräver skicklighet och är klart mer tacksamt för PC-spelare med mus.

Som alltid kan konsolkonverteringar innebära problem för oss PC-användare. Undermålig grafik, dålig styrning och spelgenres som inte passar på PC är bara några av de problem som brukar dyka upp. Detta verkar dock Lionhead vara väl medvetna om och de tänker inte begå de vanliga misstagen. Att spelet fått ändelsen The Lost Chapters syftar enligt utvecklarna till att det finns nästan en tredjedel så mycket innehåll för PC-spelarna som för konsolspelarna. Det märks också att det ligger arbete bakom kontrollerna då de fungerar riktigt bra på PC. Inte för att jag tror det behöver nämnas när man tittar på bilderna, men grafiken utnyttjar också PC:ns möjligheter på ett väldigt vackert sätt. Fable är faktiskt ett av de snyggaste spelen man kan få tag på idag.

Slutord

Fable blev för mig ett väldigt välkommet spel i rollspelsgenren. Till skillnad från ett något annorlunda uppbyggt actionrollspel som Dungeon Siege 2 är det både mycket snyggare och har en mycket mer välgjord story. Jag hade vissa förhoppningar om att spelet skulle vara något i stil med Elder Scrolls-serien, men även om det finns valfrihet är det fortfarande mycket linjärt. Fable är ett otroligt vackert spel som lyckas blanda rollspelsmoment med tredjepersonsaction på ett lyckat sätt. Gillar man denna typen av spel som dels har poängbaserad karaktärsutveckling och dels kräver stridsskicklighet är Fable: The Lost Chapters en mycket intressant titel.

Testsystem

Pentium 4 2,4 GHz
512 MB RAM
GeforceFX 5900
Windows XP

Skicka en rättelse