Jämntjock kampanj och ihålig inramning men är bra på det som räknas: tennis.

Motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet. Mario Tennis: Ultra Smash till Wii U gjorde mig fullständigt likgiltig; det var ihåligt, glanslöst och totalt utan mening. Ett dubbelfel, på tennisspråk.

Camelot, Nintendos golf- och tennis-fabrik, har varit på dekis sedan Gamecube- och Game Boy Advance-eran. Vi snackar alltså en formsvacka på mer än tio år och att hitta ur den till serveess och hole-in-ones görs inte i en handvändning. Men Mario Tennis Aces är ett solklart fall framåt.

Det ger oss onlineturneringar där du kan välja mellan en mer realistisk form av tennis snarare än Aces zonskott, energimätare och racketsöndrande specialattacker. Det ger oss vänskapsprövande matcher i soffan. Och det ger oss ett hyfsat stort, men lite plastigt och billigt, soloäventyr.

Ju högre bollen är när du träffar den desto högre blir också dess fart.

Kraftfulla, defensiva, luriga; olika karaktärer har olika styrkor.

Väl utförda zonskott kan söndra både racketar och självförtroende.

Piranhaplantor vid nätet. Precis som i verkligheten.

Och viktigast av allt: det ger mig raseriutbrott. När jag förlorar set på set och boll på boll mot skickliga onlinekombattanter svär jag långa haranger jag inte ens visste fanns inom mig. Trots mina tappra försök att lobba bollar över motståndet och tvinga detsamma till akrobatiska skutt från ena till andra kanten lyckas jag alltid få ett zoomskott rakt i plytet – eller mot ett allt trasigare tennisracket.

"Viktigast av allt: det ger mig raseriutbrott"

Det är tur för både min tveksamma tenniskarriär och mentala (o)hälsa att Mario Tennis Aces har ett serveess i rockärmen; ett tennisäventyr och en solokampanj som i själva verket är en glorifierad grundkurs i tennisens ädla konst. Eller rättare sagt: Aces tolkning av sporten.

Här knatar Mario, med Toad i släptåg, runt på en tennistokig ö för att hitta fem magiska stenar. Premissen är den att ett uråldrigt tennisracket från en fallen civilisation har gjort Wario och Waluigi besatta, kidnappat Lugi och skapat kaos, och de här stenarna – gömda i skogen, ett spökhus, snötyngda berg och så vidare – ska få förbannelsen att släppa. Det är en slit och släng-historia, ärligt talat, men det är ändå puttrigt mysigt att knata runt på kartan, samla racketar och levla Mario för att härda honom inför prövningarna. Introt – dramatiskt och filmiskt – ger mig förhoppningar om en påkostad kampanj, men i praktiken blir det mest uttryckslösa dialoger.

Matcherna i kampanjen är mer kreativa. Klassiska dueller blandas ut med utmaningar där du ska skjuta ner så många piranhaplantor som möjligt, lösa pussel genom att träffa cirklar på en magisk spegel och kämpa mot Koopa Troopa på ett piratskepp där en mast kan både stjälpa och hjälpa.

Äventyrsläget har till syvende och sist en roll som mentor. Det jag lär mig där tar jag med mig till onlineturneringarna, men också de minst lika prestigefyllda tennismatcherna i soffan.

"Ett söndrat racket innebär en förlorad match"

Kampanjen lär oss grundslagen – toppspinn, slice, lobb – men också de Nintendoexklusiva over the top-konsterna. Du har en energimätare som fylls på mer eller mindre beroende på hur du utför slagen. Med högra spaken kan du köra trickhopp för att slå tillbaka bollen. De är svårtajmade men knuffar å andra sidan kvickt upp mätaren. Ser du en stjärna på banan kan du fyra av en zonboll. Matchen fryser och du kan skjuta bollen – som går blixtrande snabbt – långt ifrån motståndaren alternativt rakt på. Dessa specialbollar går att blocka men gör du det försent eller för tidigt slits ditt racket ner. Ett söndrat racket innebär en förlorad match – om du inte har reserver.

Kampanjen är inte Camelots bästa, men som lärare är den svårslagen.

Oerhört många stela och trista dialoger blir det.

Inte ens första bossen i äventyrsläget är att leka med.

Ett trasigt racket är en förlorad match.

Kombattanten kan också slå zonskott mot dig men då kan du, om du har nog med kraft i mätaren, kontra med zonfart; slowmo där du kan se vart bollen tar vägen för att enklare blockera. Slår mätaren ända i taket kan du utföra ett förödande specialskott som kan trasa sönder racketar ögonblickligen. I de här stunderna känns Aces mer beat ’em up och mindre tennis.

Trots att denna "fantasitennis" är välgjord applåderar jag Nintendo för att man kan spela onlineturneringar utan over the top-slagen. Det är något väldigt rent att tvingas luta sig mot klassisk tennis, men å andra sidan är Aces arkadtennis så vass att jag gärna växlar. Ett förbehåll, om du verkligen vill ha klassisk tennis, är att matcherna är förenklade i sin form. Här finns inga långa holmgångar utan matcherna spelas i bäst av tre. Det kan alltså räcka med åtta vunna bollar för att ta hem en match. Det är begripligt att Aces är "Nintendofierat", men också onödigt att vi inte kan själva ställa in detta. Kritiken är på sina håll besk. Patch, någon?

Det är tur att det viktigaste i Mario Tennis Aces – tennisspelet – är så vasst då storyn är tunn liksom soloturneringarna är en munsbit som är över innan du hinner säga "Jaha". Det är mot andra som Aces verkligen skiner och pulsen går upp till farliga nivåer. Själva inramningen är inte heller här extravagant men när jag spelar tennis på liv och död är det förstås en världslig sak.

Fotnot: Mario Tennis Aces är släppt exklusivt till Nintendo Switch.

Skicka en rättelse