Fascinerande mix av gammalt och nytt i åtta märkligt sammanflätade JRPG-noveller.

Octopath Traveler är alla slags JRPG-klichéer du kan föreställa dig men samtidigt något unikt och eget. Det är trötta traditioner och modigt risktagande i ett och samma paket. Inget förkroppsligar detta så som det visuella. Octopath har rätt enkla sprites och sagovärlden är uppbyggd med tämligen grovhuggna polygoner. SNES- och Playstation-konnässörer kommer känna sig hemma.

"Som om ett SNES-rollspel plötsligt börjar pysa, spraka och glittra"

Samtidigt har man trimmat 90-talshommagen med samtida effekter; vågor som glittrar i solnedgången; effekter för ljus och skugga; skarpa förgrunder och blurrig periferi. Det är nästan omöjligt att sätta ord på hur slående vackert det är. Det är som om ett SNES-rollspel plötsligt börjar pysa, spraka och glittra. Det gör förstås sitt till att världen är som en saga med snötäckta katedraler, skogar, berg och vidsträckta öknar. Dessutom: Square Enix vackraste soundtrack på evigheter.

Also: turordningsstrider så löjligt lätta att tycka om. De krånglar inte till det i onödan. Du kan kasta dig över fienden med svärd, spjut, eldstormar och helig magi. Vissa i ensemblen är mer offensiva medan andra har mer stöttande roller och kan stärka dig alternativt sänka fienden.

Vad är "HD-2D"? Detta är HD-2D.

Striderna är enkla att haja men döljer ett oväntat taktiskt djup.

Spelet har åtta olika inledningar och du kan spela dem alla under samma omgång.

Att ha sönder fiendens skydd är en viktig nyckel i striderna.

Det märks att Bravely Default-gänget ligger bakom Octopath. Fienderna har olika grader av skydd du kan nöta ner genom att attackera deras svagheter. Dessutom samlar du på dig poäng för varje runda som du kan släppa loss i pimpade attacker för att (1) antingen krossa skyddet snabbare eller (2) orsaka stor skada när fienden väl "går sönder". När du släpper lös specialare väntar dock en runda utan att poängen plussas på. Det är inte kärnfysik men ändå så intrikat att varje strid kräver betydligt mer uppmärksamhet än att bara lojt trycka på A-knappen ett par gånger.

Bortom striderna är det också JRPG-business as usual. Du knatar runt i städer, ner i grottor med skattkistor (spelets unika "2D-3D" gör att perspektivet är viktigt när du letar hemlisar) och runt i städer. Octopath har inte en huvudperson utan åtta stycken. Du kan välja precis vem du vill starta med men under en och samma spelomgång kan du också uppleva samtliga åtta berättelser.

"Det är en samling noveller men inte en roman"

Jag valde att börja med Cyrus, en lärd man som verkar i världens största universitet och vars skarpa intellekt gör att han ser fiendens svagheter. Här finns också syster Ophilia (den andra jag stötte på) som ger sig ut på en pilgrimsfärd, och köpmannadottern Tressa (som var den sista av de åtta jag mötte) vars enda mål är att upptäcka världen. Olberic är en ganska stereotypisk riddare medan sexarbetaren Primroses historia har oväntat mycket skit under naglarna.

Yrkena skiner igenom i striderna. Apotekaren Alfyn kan exempelvis mixa ingredienser för att både hjälpa dig och stjälpa motståndet medan tjuven Therion kan, förstås, stjäla från fienden. Även bortom striderna finns förmågor som framför allt kommer till nytta i de simpla sidouppdragen. Jägaren H’aanit kan provocera fram konflikter medan den mer nobla Olberic istället utmanar till duell. Samma problem kan ha olika lösningar. När jag hittar en oskyldigt dömd fånge kan jag hitta ett vittne som rentvår honom, men jag kan också stjäla cellnyckeln från en vakt. Den åtta man starka ensemblen är en styrka – men oväntat nog också spelets stötesten.

Octopath Traveler är åtta historier om åtta individer men inte en berättelse om en grupp. Det är en samling noveller men inte en roman. Detta hade kunnat vara en styrka, och är det till viss del. Det känns som en frisk fläkt att för en gångs skull rädda åtta personer snarare än en hel värld.

Det finns åtta olika "path"-förmågor. Olberic kan exempelvis bjuda upp till dueller.

Primroses historia om mord och prostitution är oväntat rå.

Att luska ut fiendens svagheter bör vara prio ett.

Tressa är naiv och en glad skit.

Samtidigt skaver det hål på trovärdigheten att se de här åtta äventyra tillsammans, färdas runt i världen och strida sida vid sida med varandra och samtidigt behandla varandra som luft. Varje gång ett nytt kapitel tar vid läggs hundraprocentigt fokus på individen. De andra suddas bort i dialoger och scener men är lik förbannat där när det vankas bossfajter och transportsträckor.

Det krävs en del för att svälja det här men då Octopath har sådana oerhörda styrkor – HD-2D:n, magiskt soundtrack, turordningseufori – är detta något jag tvingas förlika mig med. Jag ser berättelsen som en antologi och att Cyrus, Primrose, H'aanit och de andra råkar resa och strida tillsammans tvingar jag mig att acceptera. Det går – för att det är värt det.

Fotnot: Octopath Traveler är ute nu exklusivt till Nintendo Switch.

Skicka en rättelse