Världen rämnar, mörkret dödar och en vemodig trilogi tar sina sista andetag.

SPOILERVARNING: Berättelsen i de två första spelen berörs med breda penseldrag.

"Snaran dras åt. Snart andas vi inte mer"

Vi har kommit så långt men har längsta vägen kvar. När första The Banner Saga inleddes var gudarna döda och solen fastfrusen på himlavalvet. Under första resan i The Banner Saga 2 har städer brunnit, vänner dött, broar fallit och en jättelik orm brutit världen mitt itu samtidigt som ett mörker sakta men med plågsam säkerhet ätit upp världen. Snaran dras åt. Snart andas vi inte mer.

Det är under dessa hopplösa förutsättningar jag, i rollen som den forne jägaren Rook, förväntas vara klistret som håller sprickorna samman. Det är förstås ett fullständigt omöjligt uppdrag.

Hur håller man samman en stad som slits sönder inifrån?

Med ganska enkla medel fortsätter Stoic göra bedövande vackra spel.

Det spårar.

Och samtidigt som Rook, Oddleif och de andra kämpar för att hålla såväl stenkolosserna dredge som världens undergång utanför Arberrangs portar har Iver, Juno och Eyvind begett sig bortom undergången, på väg mot världens ände och ännu längre. Steg för steg. Liv för liv.

The Banner Saga är ingen "...så levde de lyckliga i alla sina dagar"-saga. Men det är ett spel som gör mig lycklig; med sin råa ton, vackra prosa, sitt bedårande bildspråk, sina omöjliga beslut och de farligt vanebildande turordningsstriderna. The Banner Saga 3 är precis som sina två föregångare en skattkista bestående av både berättartekniskt och spelmekaniskt guld.

Sista utposten i världen.

De nya fiendertyperna är förvridna av mörkret, och värre än dredge.

Det The Banner Saga saknar i den visuella spännvidden tar det igen i språket.

Iver, Yuno och Eyvind går och går.

Du kommer känna igen dig i det schack som är striderna. Resliga varl, en slags jättevikingar, tar upp fyra rutor medan människor som Rook blott tar upp en. Det finns hästfolk med egna rörelseregler och offensiva klasser så som svärdsmän, men också defensiva som skalder med förmågan att motivera (dig) och provocera (fienden). En av stridernas nycklar är att förstå systemet kring styrka (både kraft och hälsopoäng) och rustning (är precis vad det låter som). Till exempel: en dredge med massiv rustning kräver att du nöter ner den innan du kan gå på styrkan.

"Låter dig välja hjältetitlar"

Så långt allt bekant, men det finns skillnader. I The Banner Saga 2 byggde man ut med talanger, som bland annat gav dig chansen att undkomma dödliga attacker och lät dig få in bonusattacker. Ju fler poäng du spenderade desto större blev dina chanser att lyckas. The Banner Saga 3 lägger på ännu ett lager och låter dig välja hjältetitlar. Min Hakon blir "The Mountain"; extra stark, extra stryktålig. Bågskytten Oddleif är en perfekt "The Whisper"; mindre aggro, mer rörlighet. Egil blir ironiskt nog "The Last Standing". Att just han gör det är en sensation.

I Arberrang faller murarna och fiender sipprar in. Det finns ett nytt, flexibelt system där du ställs mot vågor av fiender och samtidigt kan byta ut skadade mot hela, friska krigare mellan vågorna. Bortom mörkret, hos Iver, finns Junos elektriska valkaspjut alla kan nyttja. Här finns också en dödlig häxa som kan kasta sig tvärs över spelplanen, och lika snabbt dra sig tillbaka.

Berättelsen rör sig växelvis mellan Ivers resa mot ett vagt hopp om en räddning, och de alltmer desperata skeendena i Arberrang. Ska man hårdra det har spelet tre ansikten: strider, dialoger, karavanen. Det sistnämnda ser dock lite annorlunda ut den här gången, i synnerhet i Arberrang. Några gånger tar jag mig genom staden från dess utkant till hjärtat, och så tillbaka igen. Strapatsen avbryts ömsom för strider, ömsom dialoger. Ofta står vi dock stilla i väntan på slutet.

Rook är tillsammans med många men ändå alltid ensam.

Yuno fortsätter vara gåtfull. Vem är hon? Vad vill hon? Egentligen?

Spelet har förstås några sundr kvar att skicka i vår väg.

Gudsstenarna står kvar när världen faller.

"Hade mått bra av att andas. Nu blir det hetsigt och hastigt"

Samtalen dryper av cynism och hopplöshet. Spelet ber mig fatta beslut som egentligen är omöjliga och du kan vara säker på att alla inte kommer överleva till slutet, men också att det ofta beror på dig vilka som lever och vilka som dör. Som du säkert förstår vid det här laget tycker jag mycket om The Banner Saga 3. Det är en värdig final, men inte utan sprickor. På samma sätt som de animerade filmklippen tävlar om vilken som är mest rumphuggen känns det ibland som berättelsen tar genvägar för att komma framåt. The Banner Saga 3 hade mått bra av att andas. Nu blir det hetsigt och hastigt.

För det mesta är dock The Banner Saga 3 minst lika gripande som resten av trilogin. De elva timmarna jag tillbringade med det flög förbi. (Jag lär dessutom, som med de övriga två, spela om det en, två och fem gånger.) I slutet, när Ivers karavan närmar sig vägs ände och snaran kring Arbarrang dras åt ytterligare blir det bokstavligt talat räkenskapens dag. Beslut jag fattat och storleken på min karavan avgör förutsättningarna för den sista striden. Samtidigt fortsätter spelet att kasta allt fler tragedier, dåliga nyheter och krassa beslut i mitt knä.

Snart är vi alla döda men jag har sällan känt mig så levande.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps även till PS4, Switch och Xbox One.

Skicka en rättelse