PES 2019 är som en repris på en klassisk fotbollsmatch, fullt med fin fotboll vi sett förut.

Pro Evolution Soccer har alltid haft en hängiven fanskara, trots att det uppenbarligen har en mindre budget än giganten FIFA. Men brist på licenser har mestadels vägts upp av ett stort fotbollshjärta. Det här känns dock som ett mellanår för PES, med ganska få och små nyheter.

Ett nytt inslag Konami gärna vurmar för är något de kallar för ”magic moments”. I princip är det bara en rad specialförmågor som de bästa spelarna har, och som ger dem särskilda animationer för mer spektakulära passningar, räddningar och skott. Förutom att det ger individuella stjärnspelare en mer framträdande roll så förändrar det inte särskilt mycket spelmässigt, då färdigheterna är automatiska. Men det ser tjusigt ut.

Granens senaste taktik: att med psykotisk blick skrämma iväg motståndarna.

Apropå det så är spelet på planen fortfarande snyggt, flödande och mestadels väldigt kul. Även här finns några skavanker, förstås – att gestalta fotboll på ett trovärdigt sätt är inte en lätt sak. Bland annat är det förvånansvärt ovanligt med frisparkar och gula kort, och nickarna känns mycket mindre effektiva jämfört med förra året. Men överlag är det svårt att invända mot det mjuka passningsspelet, de fina animationerna och den allmänna fingertoppskänslan på planen.

Men PES 2019 är alltjämt förtvivlat ojämnt utanför planen. Menysystemet är lika risigt som alltid, ljudet – från musiken till publikjublet – är platt och spellägena haltar i jämförelse med konkurrenten. Karriärläget – Master League – är fortfarande bästa sättet att spela solo, men det har en del konstiga saker för sig. Transfersystemet är inte genomtänkt, och i år verkar det vara lättare än någonsin att dammsuga upp stjärnor väldigt billigt – för AI:n har inte vett att hålla i sina stjärnor, än mindre ta skäligt betalt för dem. I min liga köpte Ajax Thomas Lemar för en spottstyver, till exempel. Själv snappade jag upp lovande unga stjärnor som Leon Bailey, Ousmane Dembélé och Kai Havertz för kaffepengar, samtidigt som jag i jämförelse sålde betydligt sämre spelare till ockerpriser.

En fågelsvärm har byggt bo på coachens ishockeyfrisyr.

Licensbristen skaver även i årets utgåva. Till exempel lyser fortfarande bundesliga med sin frånvaro. Enda anledningen att ovan nämnde Havertz ens finns att köpa är att han råkar spela för ett av de endast två tyska lag som är representerade i spelet. Förvisso finns numera fulla licenser för bland annat de portugisiska, franska och, öh, danska ligorna – men samtidigt har de tappat champions league. Känslan blir att PES inte går framåt så mycket som sidsteppar sig från år till år.

PES 2019 är, precis som sina föregångare, ett på flera sätt fantastiskt fotbollsspel. Jag älskar flytet i spelet, de få men spektakulärt detaljerade licensierade arenorna och det faktum att man kan skapa extremt fula managers i karriärläget. Vem vill inte ha en afro-hockeyfrilla med tillhörande moppemustasch? Det är bara det att det är ungefär samma frisyr jag hade förra året. Fortfarande läcker, men väldigt bekant.

Fotnot: PES 2019 testat på PS4, finns ute nu också till pc och Xbox One.

Pro Evolution Soccer 2019
3
Bra
+
Silkesmjukt på planen
+
Animationerna
+
Master League är kul…
-
… men transfersystemet är befängt
-
Ont om intressanta nyheter
-
Fortfarande få licenser
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse