Jag minns när jag såg Lara Croft och hennes obscent stora polygontuttar för första gången. I den åldern var jag förvisso mer intresserad av att hon sprang runt med två pistoler, sådant var jäkligt häftigt då. Tomb Raider har betytt massor för actionäventyrsgenren, men samtidigt har serien då och då skavt lite. Den har känts fånig och väl pubertal, men när Crystal Dynamics nystartade serien med 2013 års Tomb Raider blev den intressant igen.
"Det blir mindre massmord och mer tyngd bakom striderna"
Men nuförtiden har Lara konkurrens från en viss Nathan Drake, och även om Shadow of the Tomb Raider får fart på äventyrslustan räcker det inte att leva på gamla meriter. Naughty Dog har visat hur actionäventyrande och historieberättande ska se ut i vår tid, gänget bakom Lara Croft-kodandet (den här gången Eidos Montreal) har en del att lära där. Fortfarande. Jag vet att gameplay är viktigt i ett spel och det är där mycket av krutet även bör läggas, men det är 2018 och äventyrsspelen kan inte bara förlita sig till att vara en kopia på Indiana Jones-filmernas handling.
Mycket av spelets förtjänst ligger dock i gameplay där den patenterade pilbågen är tillbaka och möjligheten att forma dina förmågor med hjälp av erfarenhetspoäng. Det pirrar lite i kroppen när jag sätter välplacerade pilar i ont anande meningsmotståndare, och jag ryser när en lerindränkt Lara kikar ut från ett buskage för att hälsa andra artefaktjägare välkomna med en kniv i nackslutet. Det är också här spelet slår Uncharted-serien lite på fingrarna, det blir mindre massmord och mer tyngd bakom striderna. Det hade kunnat vara färre fiender och lite fler sammanstötningar istället, men det är inget som stör.
"Äventyrsspelen kan inte bara förlita sig till att vara en kopia på Indiana Jones"
Det är dock inte striderna som står i centrum: pussel och klättrande är en stor del av spelet och konstigt vore det väl annars? Att kunna ställa in svårighetsgraden på bland annat pussel är ett välkommet inslag för mig, som hellre har lite mer flyt i spelandet än krångliga pussel. Jag skulle dock inte kalla upplägget särskilt svårt, mycket handlar om att med hjälp av pilbåge och snöre koppla samman vevar för att öppna dörrar. Det är lite småkul, men inte något som får mig att hoppa av lycka. Dessutom börjar det bli aningen tröttsamt med ögonblick där arkeolog lyfter fynd och hela grottsystemet kollapsar.
För saker kollapsar också i Shadow of the Tomb Raider, så mycket att man anar att det ena spektakulära ögonblicket efter det andra försöker kompensera för spelets andra brister. Städer raseras, flygplan kraschar, helikoptrar faller som döda fåglar från skyn, stridsvagnar exploderar och klippväggar rämnar. Det blir lite mättat av det här och i slutändan gäspar man likväl. Men en händelse fick mig ändå att utropa “Oh, shit!”, du vet vilket när du kommer dit.
Shadow of the Tomb Raider håller dig som spelare ganska hårt i handen genom berättelsen och vid flera tillfällen önskar jag mig mer frihet, men jag kan inte annat än uppmana dig att ta en paus från kampanjen när tillfällen ges lite längre fram i spelet för att njuta av världen. Det kanske inte är den friaste du besökt, men den är fin att se på och jag ångrar lite att jag inte tog mig tiden att ta en liten längre promenad i den täta djungeln. Kanske skjuta en babian eller två.
Prestandamässigt kan man tycka att mitt gamla GTX 970-kort borde svettats mer konstant än det faktiskt gör. Men i början ger det förvånansvärt fint flyt, trots de näst högsta inställningarna i 1080p-upplösning. Men en bit in börjar bilden frysa och fps:en sjunker för minsta lilla händelse. Med detta sagt är det ett gammalt grafikkort jag har, och day one-patchen kommer först på… *trummvirvel* releasedagen. När jag drar ner inställningarna till “normal”, försvinner nästan alla fps-tapp och kvar blir endast några korta frysningar.
"Jag älskar att dra en välplacerad pil i nyllet på en menings-motståndare"
Med allt detta sagt går det inte att neka till att Lara Crofts senaste äventyr har existensberättigande. Det är gameplaymässigt väldigt behagligt, och tillsammans med den vackraste grafik jag sett på ett bra tag gör det att jag till viss del kan förlåta mycket av det som saknas, framförallt i form av berättande och platta karaktärer. Jag älskar att dra en välplacerad pil i nyllet på en meningsmotståndare eller att från ett buskage lönnmörda fiendens specialtrupper (som för övrigt ser ut som danska frømandskorpset). Det kanske inte är nyskapande, men de har verkligen fått till striderna – om vi bortser från den sista bossfighten.
Eidos Montreal har skapat en fantastiskt vacker värld som jag gärna återvänder till och vill ha mer av, men jag kan inte se bortom bristen på en habil berättelse och karaktärer som på något sätt påverkar mig. Ska man göra ett allvarligt spel utan humor måste man erbjuda mer än bra gameplay och vacker grafik. Det finns dock ingen tvekan om att de har något att bygga på här och jag hoppas de till nästa del väljer att lägga mer krut på nyskapande och mindre på det andra. Lara Croft förtjänar, kanske mer än någon annan, en riktigt stark resa. Om inte annat gör vi spelare och fans det.