I krig, kärlek och Mario Party är allt tillåtet.

Marios senaste fester har varit dysterkvistar. Snarare än bubblig Partysoda har vi bjudits på ljummen gravöl. Festerna kom knappt av sig då det inte var mycket till partaj till att börja med.

"Eufori och tragedi, från ena sekunden till den andra"

När nu serien levlar från Mario Party till Super Mario Party är det som om någon spetsat drinken – med liv, lust och syrlig skadeglädje. Det finns en del smolk i bägaren men det jag främst känner är att jag vill dansa till arla morgonstund (eller tills motspelarna brutits ner.)

Super Mario Party har kallats en "total nystart". Snicksnack. Detta är Mario Party rakt igenom med spelbräden, minispel och tärningskast som ömsom leder till mynt, ömsom till att någon stjäl din stjärna och/eller att du hamnar på en ruta som triggar ett gigantiskt klot som skickar tillbaka dig till början. Det är eufori och tragedi, från ena sekunden till den andra.

I slutet av varje runda väntar minispel, krig och kärlek.

Stackars Goomba. Är det inte Mario som plattar till honom så är det ett gigantiskt klot.

Bästa minispelet? Bästa minispelet.

Snarare än "total nystart" är detta partaj en befriande återgång till något som aldrig borde ändrats till att börja med. Mario, Peach, Bowser, Goomba och de rör sig individuellt över spelplanerna, de är alltså inte fastlåsta i en bil som gemensamt tar dem genom kaoset. Nope, här är det varje prinsessa, rörmokare och gorilla för sig själv och det är så det ska vara.

Det skaver dock att banorna är bleka, särskilt som man vet att Mario Party kan skruva till det mer. Man slår mest tärningen och väntar på minispelen. Det finns tokigheter på banorna, men inte många nog. I Whomp's Domino Ruins, för att ta ett exempel, kan nämnda klot tvinga dig tillbaka en lång väg medan Whomp blockerar. Betala eller gå en annan väg. Det kortsiktiga målet är nu som då att hinna först till Toadette för att köpa stjärnor. Det långsiktiga är att lägga vantarna på flest när matchen är slut, men då delas två bonusstjärnor ut som kan förändra allt.

Andra exempel på spelplaner (det finns bara fyra – jag vill ha fler!) är Megafruit Paradise som består av sammankopplade öar med rör, en sönderfallande sandbro och en bro noga vaktad av Mega Blooper. Det gäller att ha tur – eller köpa specialtärningar – för att hamna i rören som kvickt tar dig till Toadette. I King Bob-ombs gruva tickar en räknare neråt om spelarna hamnar på vissa rutor och når den noll blir drabbade spelare av med hälften av mynten.

Spelplanerna buffas en aning då de olika figurerna har olika tärningar. Traditionella 1–6 gör jobbet men Bowser kan spela högt med sin tärning där han lika gärna som att slå en tia kan mista mynt. Monty Moles tärning har inga risker, men har å andra sidan inte samma toppar.

"Kreativiteten blossar upp i minispelen"

Kreativiteten och mångfalden som spelplanerna saknar blossar upp i minispelen. Det är här mycket faller på plats och till viss del kan vi tacka kravet på Joy-Con-kontroller; är det någonstans jag accepterar viftande och skakande är det i Mario Party. Vi har trehjulingskaoset där de fyra cyklar på en fånigt kort löparbana, som ändå är plågsam på grund av den snirkliga, "cirkliga" rörelse ni gör med kontrollen. I Rumble Fishing far ni runt i Lakitumoln och fiskar. Skakar kontrollen extra är drakålen längre, men det gäller å andra sidan att skynda då de övriga i sin tur far runt och mäter vibrationerna.

Spelplanerna är sega och trista. Gief gratis DLC-banor pliz.

Drick inte öl och spela rytmspel. Kan hända att jag talar av erfarenhet.

Allierade ger bonusar i vissa minispel och extra tärningskast.

Här är ni också magneter som samlar på er kulor, mästerkockar som steker alla sex sidor hos en köttkub rykande snabbt. Ni rullar på tunnor genom förrädiska banor där högt gräs och vattenpölar sinkar er. I Slaparazzi gäller det, likt fantastiska Flash Forward i Mario Party 10, att slå sig fram för att ställa sig bäst framför paparazzifotografen.

Boxen lovar mer än 80 minispel och även om jag inte kontrollräknat känns det så, men framför allt är de kaosroliga och slitsamma för vänskapsbanden. De flesta är fyra mot fyra. (Fyra mot fyra är så du ska spela Super Mario Party i tid och evighet, amen.) Här finns också två mot två, där ni exempelvis tävlar om vem som kan vrida och pussla ihop block snabbast, eller tre mot en, där den ensamma rider runt på Chain Chomp i en arena med målet att krossa de andra.

Samarbeta, a.k.a. skäll ut den som sinkar er.

Att överleva tristessen i River Survive är en bragd i sig.

Tre mot en är orättvist ju! ... Om man inte sitter på en enorm Chomp Chomp.

En ny kategori är co-op-minispelen där ni glömmer (nåväl) dödsfiendeskapet för en sekund och istället löser memory gemensamt, vallar pingviner på en isplan och sorterar rätt bollar i rätt korg. Tyvärr spelar du dessa via sömniga River Survival där ni paddlar (viftar) genom en lång (lång) fors.

Du lär spela partyläget 90 procent av tiden, men Partner Party pimpar Super Mario Party med co-op – dessvärre finns det för få rena co-op-minispel. Sound Stage handlar om festliga remixar av Nintendolåtar och bra taktkänsla. R.I.P. min taktkänsla, för övrigt. Det finns kvicka onlinetävlingar i minispel och möjligheten att koppla ihop flera Switch-konsoler för flerskärmsspelande.

"En fest som håller inpå småtimmarna"

Super Mario Party är en fest som håller inpå småtimmarna, om än med dippar här och var. Det feta minuset är de få och tråkiga spelplanerna, men runt dessa finns å andra sidan Minispelen™. Har de någonsin varit roligare än här? Jag tror inte det men å andra sidan har jag minnesluckor från en del av Marios partyn.

Skicka en rättelse