I mitten av 2002 släpptes actionrollspelet Dungeon Siege. Spelet fick ett blandat bemötande av konsumenter och press. FZ:s Mikael gav det en stadig fyra av fem möjliga, vilket inte alls är dåligt. Själv är jag en stor fantast av det enkla hack’n’slash-konceptet. Jag gillar att nöta i timtals för ett bättre svärd eller rustning. Diablo-serien har länge varit en av mina favoriter, men det känns som den håller på att bli rätt gammal och man tröttnar numera rätt fort efter alla gånger man dödat Diablo genom åren. Det första Dungeon Siege tyckte jag var lite halvdant, ingen Diablo-dödare direkt men det var hyfsat kul. Hur som helst, nu sitter jag med uppföljaren i mina händer och ska nu se om den lyckas flirta med min känsliga spelnerv.

En av sakerna som gjort att jag föredragit Diablo-serien över Dungeon Siege har varit friheten att kunna ändra mina egna karaktärsattribut som jag vill. I Dungeon Siege ökar karaktärernas styrka eller uthållighet ju mer jag använder svärd eller andra närstridsvapen. I Diablo-serien är det helt tvärtom, här har jag större frihet att ställa in attributen efter eget önskemål. Det är visserligen en smaksak vad man själv föredrar men enligt min åsikt borde det åtminstone finnas en möjlighet att välja hur man vill göra. Jag tycker inte att man ska ta dessa spel så enormt seriöst då dessa inte är ”äkta” RPG:s utan kraftigt förenklade hack’n’slash-actionäventyr.

Då Dungeon Siege II är en uppföljare hoppas man naturligtvis att spelet åtminstone har ett par nyheter att bjuda på. Nyhetern är väldigt få men de som inkluderats är bland annat ny AI, nya unika karaktärsegenskaper och något som kallas heroic powers. Utseendemässigt är spelet i stort sett identiskt med sin lillebror. I upplösningar lägre än 1024 x 768 blir det mesta väldigt grötigt och plottrigt. Ställer man upp upplösningen och slår igång kantutjämningen är det nästan snyggt, men bara nästan. Turligt nog är grafik i den här typen av spel mindre viktig för mig. Om man då går över till ljudet så är även det i samma klass som förr. Röstskådespeleri håller en rätt låg nivå, på gränsen till urusel. Ljudeffekter och musik var inget som fick mig att resa på ögonbrynen men de får ändå godkänt.

Handlingen

Precis som i ettan är handlingen förlagd till landet Aranna som nu ärrats av ett förödande inbördeskrig. Den som spelat den massiva demon vet hur spelet börjar, men för de som inte vet kan jag berätta att man i denna tar på sig rollen som en legosoldat som slåss för en mäktig krigsherre vid namn Valdis. Denne Valdis letar efter två stycken oerhört kraftfulla reliker som ger dess ägare gudomlig makt. Spelet inleds med att spelaren med sina kompanjoner landsätts på Aranna och där tar upp jakten efter ett av föremålen – svärdet av Zaramoth. Efter några lättare etapper med svärdviftande når man äntligen templet som huserar det gamla svärdet. Just då dyker Valdis upp och lägger beslag på det och börjar ursinningslöst hugga ned sina kompanjoner en efter en, inklusive sin egen karaktär. Kort därefter vaknar man upp i ett fängelse och här tar spelets historia sin början.

Spelbara raser

I Dungeon Siege II kan man välja mellan fyra stycken raser: dryads, alver, människor eller halvjättar. Dryads är en lite udda ras som påminner en del om alverna och deras förkärlek till naturen. Halvjättarnas enorma fysiska styrka gör dem idealiska för närstrid med svärd eller yxa. Människorna är som vanligt den mest flexibla rasen och kan bemästra det mesta. Till sist har vi alverna som till skillnad från halvjättarna förlitar sig på magi och pilbågar. Men bara för att man väljer en specifik ras omöjligör man naturligtvis inte andra vapenslag och magier. För det mesta är det bara en fråga om val och smak.

För att göra specialiseringen av sin karaktär ännu lättare har utvecklarna delat upp vapenslagen och magierna i fyra kategorier: melee, nature magic, combat magic och ranged. Efter eget tycke kan man senare välja vilken grupp man vill spendera sina surt förvärade poäng på. Systemet påminner en hel del om det som hittas i Diablo-serien, vilket enligt mig inte är en dålig sak.

Enspelar- och flerspelarläget

Om man spelat vilket hack’n’slash-spel som helst förut är det inga som helst problem att ta till sig det här heller. Spellängden varierar naturligtvis beroende på hur mycket av alla sidouppdrag man väljer att genomföra. Håller man sig enbart till huvuduppdragen utlovas en speltid på ungefär 20 timmar, och dryga 30-40 om man gör alla sidouppdrag.

Många kommer nog ihåg ettan tack vare co-op-läget. I tvåan finns ett kraftigt förbättrat flerspelarläge och mest njutning får man om man lirar igenom det med sina polare. Totalt kan sex personer dela på en server. Andra spellägen finns där man är tre stycken och där man har varsin NPC-följeslagare. I sin nuvarande version rullar spelet på utan större problem. Har dock varit med om lite strul med en korrupt savegame men 2.1-patchen som släpptes för några dagar sedan verkar ha rättat till det mesta av mina problem.

Slutord

Dungeon Siege II är knappast ett spel som revolutionerar genren. Gas Powered Games kör på samma tema som fungerade i ettan. Spelmässigt, grafiskt och ljudmässigt är det ingen större skillnad på de båda. Det har självklart både sina för- och nackdelar. Många hade förmodligen velat ha lite mer av en uppföljare än bara en ny story och ett par finslipningar. Jag däremot nöjer mig det som levereras. Spelet bygger på samma recept plus lite mer men det är alldeles tillräckligt för mig för att avnjuta ännu en helkväll med ett ivrigt musklickande.

Testdator:

P4 3,2GHz
Radeon 9800XT 256 MB
1024 MB RAM
Windows XP SP2

Skicka en rättelse