Strålande basket i skuggan av mikrotransaktionerna.

Det märks direkt att NBA 2K19 är snyggt i rörelse. Animationerna ser naturliga ut och det när svetten efter en stund rinner ner för spelarnas veckade pannor och tatuerade armar och glänser i strålkastarljuset är det svårt att inte imponeras. Spelarna är noggrant modellerade efter sina verkliga förlagor, och det är enkelt att identifiera vem som är vem på planen. Det går direkt att avgöra var LeBron är och skicka iväg en passning utan att behöva tänka för mycket, och det gör skillnad, särskilt när tempot skruvas upp.

En första invändning handlar om försvarsspelet: Det känns för godtyckligt var min spelare rör sig och att effektivt screena motståndarna är enklare sagt än gjort, särskilt i spel 5v5. Många poäng tappas genom att spelarna “fastnar” på sina lagkamrater när de markerar en motståndare.

Eftersom min första basketkontakt involverade Snurre Sprätt är jag tacksam när jag hittar en allstar-version av Chicago Bulls med både Michael Jordan och Scottie Pippen, med vilkas hjälp datorn får spö. Här finns en veritabel skattgömma av basketgodis för den som är intresserad. Det finns en uppsjö av spellägen för att tillgodose alla smaker. Man kan spela allt från 1v1 upp till 5v5 i stora arenor eller på gatan, ta sig igenom en slags visual novel som GM för en nystartad franchise, eller skräddarsy en egen playoff.

"Här finns en veritabel skattgömma av basketgodis"

I MyCareer antar man rollen som AI, en ung kille som blivit förbisedd i NBA-draften. Utvecklarna har betonat hur annorlunda denna berättelse är mot de tidigare, men AI framstår endast som den mest dryga och otacksamma person det går att tänka sig, tillräckligt för att distrahera från de faktiskt intressanta bikaraktärerna. Om du inte fastnar inom de första minuterna, skippa The Prelude och gå direkt till NBA istället, där man faktiskt får spela basket.

Gissa vem som är min karaktär.

Jag har alltid varit ett fan av “kontrollera-bara-en-spelare”-lägen som detta eftersom de bidrar med en annorlunda upplevelse, och bättre speglar verkligheten av att spela i ett lag, och så även här. Matchinramningen, som känns överdriven i quick matches, kommer absolut till sin rätt här, och stämningen är otrolig. Ett sådant moment: Vi, ett gäng nollor i Shanghai Bears, håller jämna steg med ett överlägset allstar-lag från NBA. 47-47 med 15 sekunder kvar, och de anfaller. Eller ja, spelets cover star Giannis Antetokounmpo maskar för att säkra segern, och vår försvarare kommer inte åt bollen. Jag rusar fram och lyckas sno den, och åskådarna flyger upp ur sina stolar när jag tar fart in i offensiv zon. Motståndarna hinner ikapp, men en snabb passning serverar en lagkamrat som sätter två poäng och publikens öronbedövande jubel stiger ytterligare en nivå. Motståndarna missar sin buzzer beater och kommentatorerna häpnar av vår vinst! I det ögonblicket är jag där, på planen, och helt såld.

Tillfällen som det göms dock undan bakom mycket annat. Stor vikt har lagts på Neighborhood, en del av MyCareer som är en social hub där man kan träffa och lira med andra spelare online, skräddarsy sin egen karaktär och delta i diverse event. För den som lever sig in i detta och ofta spelar online med likasinnade är det säkert roligt, men för min del känns det mest som en distraktion från karriärläget, som ju är bäst när man är på planen, inte när irrandes runt på ett torg och för att köpa nya shorts.

Mikrotransaktioner hänger kvar, trots förra årets spelarstorm mot fenomenet.<

Förra årets version kritiserades för att det i praktiken krävdes att man spenderade pengar för att utveckla ens karaktär. Även i denna utgåva snurrar mycket kring mikrotransaktioner och Virtual Currency. I princip allt går att påverka med VC, och det kan man tjäna genom att spela, främst genom karriärläget. Men det tar tid, och sedan står du där efter ett flertal matcher och väljer mellan att antingen marginellt förbättra en förmåga eller köpa en snygg outfit, och då blir det väldigt påtagligt – det är mycket enklare att köpa VC. Men det kostar en hel del utan att smaka särskilt mycket: För att gå från 60 till 85 enbart genom mikrotransaktioner få du betala 450 spänn. Det är faktiskt inte lika roligt att spela med dåliga stats, och vill man inte punga ut kommer det ta ett antal timmar att bli åtminstone hyfsat bra.

"Helst ska man nog ha en NBA-lön för att ordna ett slagkraftigt lag"

Gillar man det inte kan man ju alltid testa ett annat spelläge, kan man ju tycka. Jo, det näst största läget är MyTeam. För NBA-entusiaster är detta en guldgruva, med flertalet olika spelsätt, både on- och offline, som 3v3 och utmaningar att klara med ett egenkonstruerat lag av samtida och historiska stjärnor – och så länge man befinner sig på planen är det bra. Tyvärr är det samma visa här som i karriärläget. För ovan nämnda 450 kronor får man några packs (beroende på hur exklusiva packs man väljer) med chansen att få en bra spelare – inga odds avslöjas här, NBA 2K19 är inte din kompis. Helst ska man nog ha en NBA-lön för att ordna ett slagkraftigt lag. Är det såhär det känns när man är rik idrottare och alla man träffar bara är intresserade av ens pengar?

Att mikrotransaktionerna hela tiden ligger där och lurar är synd, eftersom att själva basketen är mer än nog för att utmana och underhålla – vid ett tillfälle var jag ensam på courten och övade trepoängare, och plötsligt hade 20 minuter gått. Där kan vi snacka tillfredsställande gameplayloop. Och i jämna matcher sugs man in helt i den otroliga spänning och stämning som presenteras, rycks med av publikens hejarop och buanden, och håller andan när bollen slungas över halva plan i ett desperat försök att i sista sekund återta ledningen. Det är bara synd att fokus ligger på allt det där andra, och att mikrotransaktioner kommer i vägen för det roliga.

Fotnot: PS4-versionen testad.

NBA 2K19
3
Bra
+
Snyggt och välanimerat
+
Varierade spellägen
+
Tar vara på NBA:s historia
-
Mikrotransaktionerna inkräktar
-
Story-läget engagerar inte
-
Långa laddningstider
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse