En Darksiders-fasad med sprickor, men som det å andra sidan sprakar och blixtrar ur.

"Darksiders III känns mer som Darksiders 1,5"

Darksiders III känns mer som "Darksiders 1,5". Det skulle kunna vara ännu en Warmastered och Deathinitive Edition (minus de göteborgska undertitlarna) av, säg, ett Playstation 3-spel jag inte visste fanns. Att det hunnit gå sex respektive åtta år sedan War- och Death-föregångarna märks inte i hantverket. Tiden har stått stilla.

Ändå är jag tacksam. Efter THQ-döden dog drömmen om Darksiders och med den möjligheten att få svar på de kittlande konspirationer som präglat undergången och slaget mellan himmel och helvete. Apokalypsens ryttare är trots allt fyra till antalet och vi hade bara hunnit med två.

Rampage är den enda varelse som Fury älskar (förutom sig själv).

Lavasjöar? Inga problem för eldiga Fury.

Djupa raviner? Inga problem för blixtrande (och svävande) Fury.

De sju dödssynderna är lika med sju Darksiders-bossar. Här har vi Wrath. Han är arg.

Ur ruinerna av THQ reste sig emellertid THQ Nordic (ingen relation utöver namnet) som, förutom att ha spenderbyxorna uppdragna till öronen, säkerställt att stora delar av originalteamet får berätta Darksiders-sagan vidare. Fury är den enda systern till War (Darksiders), Death (Darksiders II) och Strife (Darksiders 4?), och även om skorna är stora att fylla gör hon det med pondus och syrligt lynne.

Death är försvunnen, Strife är "bortrest av orsaker" (som sagt: Darksiders 4) och War är fjättrad av charred council efter att på egen hand ha orsakat apokalypsen. Således blir det upp till Fury att ta tag i de sju dödssynderna som håller jorden i ett fast grepp, från himmel till djupaste katakomb.

Förr har Darksiders mixat klassisk God of War-action med problemlösande och dungeons från The Legend of Zelda-serien. En oväntad och oväntat bra kombo. Nu vänder vi blad. Furys äventyr ger oss istället Dark Souls blandat med Metroid: en semiöppen värld sammankopplad av genvägar du låser upp allteftersom du hittar nya och mer kraftfulla verktyg.

Piskan är Furys huvudsakliga vapen, men glöm inte att kontra med sub-arsenalen.

Stel familjesammankomst. Vi har alla varit där.

Piskan kan även dra till sig mindre monster.

Furys humör sammanfattat.

Souls-influenser hittar vi i nerven. En stor del av Darksiders III bygger på att ta sig från bonfire till bonfire checkpoint till checkpoint. Dör du – och det gör du inte sällan på grund av uppskruvad utmaning – mister du alla själar du samlat ihop. Du kan dock rädda dem om du tar dig till platsen för ditt frånfälle och låter Furys piska vina över det kluster med svävande själar som finns kvar där.

"Befriande ställt bredvid lootsjukan i tvåan"

Med själarna levlar du hälsopoäng, din fysiska attack och ditt magiska dito. Du kan också stärka dina vapen med adamit, ge dem buffar med speciella föremål som i sin tur också kan levlas. Det är befriande ställt bredvid tvåans lootsjuka.

Den fallna staden knyts samman med system av tunnelbanor, helveteshålor med floder av lava och en hamn förvandlad till ett stinkande träsk och slagfält mellan änglar och demoner. Detta nya hopkok har alla förutsättningar att fungera lika bra som det gamla men Gunfire Games har snålat med kryddorna. Platserna känns lite som en blekare kopia av original-Darksiders och är därför inte lika rafflande att ta sig an. Darksiders III har också samma takt och tempo spelet igenom. Få toppar, få dalar, väldigt jämntjockt.

Fury må ha attityd men är också endimensionell, vilket går igen i berättelsen. Du kan till stora delar ta dig an de sju dödssynderna i vilken ordning du vill, men detta fria upplägg gör också berättelsen något låst och ganska förutsägbar. Karaktärsdesignen är alltjämt magiskt ostig på ett serietidningsvis men storyn som berättas engagerar inte så mycket som den borde.

En del i Darksiders III skaver men för varje fel finns också ett rätt. Miljöerna kanske inte sticker ut men är fullständigt översållade med hemligheter; skatter bakom lavafall, spakar att dra i, sprickor att kravla igenom och så de hemligheter som låses upp i takt med att du hittar nya former till Fury, som bokstavligen gör så att hon sprakar. Eld-Fury kan bränna upp magisk spindelväv och utföra explosiva superhopp, blixtrande Fury svävar genom virvelvindar och kraft-Fury kan via sin magnetiska dragningskraft klättra på väggar och i tak. Det är livligt och lekfullt.

Du får kasta en del insekter och, jo, det blir tröttsamt.

I all sina enkelhet är det en vacker döende värld.

Du tas från helvetiska infernon till...

...himlen. Lika farligt är det emellertid överallt.

"Minsta kanonmat kan orsaka rejäl huvudvärk"

Pusslen är som nämnt nedtonade och de som finns ger dåligt tuggmotstånd (de handlar inte sällan om att kasta insekter hit och dit), men lyckligtvis levererar striderna. Furys huvudvapen är en piska med vilken hon kan fälla motståndet, dra det till sig och kedja samman läckra kombos. Förutom de sju, syndiga bossarna dräller den fallna världen av änglar och demoner. Till skillnad från tidigare Darksiders – och i likhet med Dark Souls – kan minsta kanonmat orsaka rejäl huvudvärk.

Tacksamt nog byggs Furys utrustning också ut av de olika formerna; nunchaks som kan sätta änglar i brand och ett blixtrande spjut du kan hiva iväg på demoner som håller sig på retsamt avstånd. Kontringar är då som nu en tung Darksiders-faktor och att perfekt tajma en sådan ger rysningar av välbehag. Darksiders III-striderna må vara tuffare men är också belönande.

Så det känns kanske inte som den tredje del jag drömt om sedan Darksiders mot alla odds återuppstod. Det finns sprickor i den här fasaden men ur de här sprickorna sprakar blixtar och slår lågor samtidigt som Fury rusar genom apokalypsen och levererar ömsom dödliga piskrapp, ömsom syrliga oneliners. Det är också värt väldigt mycket.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps också till Playstation 4 och Xbox One.

Roligt spel jobbigt med sparpunkterna som är för långt ifrån varandra och svårighetsgraden är irriterande och grafiken känns inte så mycket ps4 mer ps3 typ 07/12 Darksiders 1.5 är en perfekt beskrivning av detta spel faktiskt. Definitivt ett steg tillbaka från 2:an som var förvånansvärt ambitiöst. Spelet är dock fortfarande kul att spela. Det största problemet med spelet är checkpointsystemet. Det är alldeles... 03/12 Tråkigt att miljöerna får kritik. I det första spelet var miljöerna ett av de största plussen för min del. 03/12 1.5? Det låter bra det jag gillade ettan mycket:D 28/11 Om det är realism eller ej tål att diskuteras men stilen är nog inte är den samma som tidigare, vilket kanske inte är konstigt då han (Joe Madueira) som ligger bakom mycket av det grafiska ej är involverad i serien nuförtiden. 28/11 Du har en poäng, jag minns nog helt enkelt fel. 27/11 Okej tack för svar blir dock nog ett köp för mig pga spelat tvåan flitigt och även om 3an kanske är sämre så vill jag att dom gör en bättre 4a Såfall ja jag vet man ska inte motivera eller stöda dåliga spel. Men darksiders serien är ju så svår för mig... 27/11 Den är rätt ... tja, okej, skulle jag påstå. Den var något som jag vare sig reagerade positivt eller negativt på. 27/11 Kan inte direkt påstå att tvåan ser mer realistiskt ut än trean. https://i.kinja-img.com/gawker-media/image/upload/s--0tc45LN0--/c_scale,f_auto,fl_progressive,q_80,w_800/17jb3t73tfq5xjpg.jpg https://www.windowscentral.com/sites/wpcentral.com/files/style... 26/11 Blir ett inköp av 3an när priset har lagt sig lite, känner inte samma sug för stunden tyvärr. 26/11
Skicka en rättelse