Jakten på den försvunna looten.

Pathway är förföriskt. Det är trots sin enkla, pixliga yta mästerligt på att få mig att tro att jag verkligen gillar det, och det ta många timmar innan det yttre luckras upp och ett ganska repetetivt innanmäte uppenbarar sig.

Till en början är det såklart löftet om att få uppleva ett sorts Jakten på den försvunna skatten som lockar. Och gosse, soundtracket lyckas verkligen få den lille arkeologiälskande pojken inom mig att vakna. Tonerna fullkomligen spritter av förnimmelser av öknar, urgamla reliker, nazister och nördiga män och kvinnor som älskar att pensla fram skelettbitar ur leran. Och som även kan hantera en revolver när det väl gäller.

"Spelaren väljer vilka karaktärer han vill ta med på de olika äventyren"

Pathway följer en disparat grupp äventyrare genom Nordafrika och Mellanöstern några år före andra världskrigets utbrott. Ja, man har såklart inspirerats av Jakten på den försvunna skatten där Indiana jagar efter förbundsarken i Egypten. Spelaren väljer vilka karaktärer han vill ta med på de olika äventyren och kan även hitta deltagare under resans gång.I en törstig jeep färdas man runt på kartorna där pluppar markerar platser där det kanske händer något spännande. Ibland hittar man lite bensin, en basar där man kan idka byteshandel, eller mystiska stenformationer under ökensanden.

Ofta blir det strid och det är då det mycket enkla, turordningsbaserade Xcom-gameplayet slår in. Placera ut dina äventyrare, och försök sedan med alla medel flanka och ta positioner för att få in så många träffar som möjligt på fienderna utan att de själva lyckas sätta dig i klistret. Det finns en del att hämta här, men för alla som har spelat just Xcom-genrens höjdpunkter känns det ofta som att element och strategiska möjligheter saknas. Till en början är fighterna kul, rent utav utmanande, men efter några timmar börjar de repetetiva banorna ge mig ryckningar. Spelet stoltserar med slumpmässigt genererade kartor, men trots det märker man alltför snart av att både strider och utforskande ger en grindig känsla. Det är sällan jag överraskas eller får en aha-upplevelse.

Hade man bara kunnat visa upp något mer än bara dessa ändlösa ökenkryptor med sina zombier och nazister, hade man bara lagt mer resurser på att skapa djup i den taktiska stridsdelen. Då kanske man hade kunnat slåss med de stora. Men det är enkelt att drömma om vad man tycker att ett spel borde vara. Visst ville jag ha mer av story och äventyr än “tactics”, men Pathway är vad det är och skyggar inte för att visa det. Striderna är fokuset och roguelike-elementet finns där för att appelera till en viss skara.

Jag spelar vidare bara för att jag hoppas på att något ska förlösas. Att något ska förändras och överraska. Det händer inte. Jakten på ny loot och den eviga grinden för att bli bättre maler så småningom ner intresset. Och till slut finns där inget sug kvar. Men jag känner ändå att jag hade det roligt på vägen. Framför allt när det hela var någorlunda nytt och outforskat och man kände sig sådär ungdomligt entusiastisk. Priset på 150 spänn är dock i de lägre regionerna, varför det inte blir en kostsam satsning att åtminstone försöka klämma 10-15 timmars oförstörd spelglädje ur Pathway. För det är ett spel som sticker ut, om inte annat för sin unika take på Xcom-formulan – Den enkla pixligheten, lättillgängligheten och tilltalet.

Pathway
3
Bra
+
Inleder starkt
+
Fin setting
+
Soundtracker charmar
-
För mycket grinding
-
Repetetiva banor
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse