En fjord-deckare som fokuserar mer på vemod än spänning.

En särskilt varm sommar, för många år sedan, var jag i Oslo för att hälsa på en av mina kusiner. Vi var båda luspanka, och Norge var redan då en dyr plats att bo på, så vår diet bestod mestadels av havregrynsgröt med lite salt och några bananer. Å andra sidan slapp vi att bli indragna i några märkliga mordmysterier.

Edward, däremot, har inte samma tur. Några bananer lär han inte heller få när han på 1920-talet anländer till Graavik – en liten isolerad by, belägen vid en stillsam fjord. Draugen är ett sällsamt vackert spel, om en plats där människor verkar ha visat sina fulaste sidor.

Norge – vackert! Även om det verkar vara mycket uran i just detta berg.

Det är inte varje dag man får chansen att uppleva en fjord-deckare med rikliga mängder Norgekrydda, så jag hoppades verkligen att Draugen skulle leva upp till sin potential. Bitvis gör det också det, främst audiovisuellt, men manuset är ojämnt. Inte minst slutet, lika förutsägbart som tillrättalagt, är en besvikelse.

"Draugen är ett sällsamt vackert spel, om en plats där människor verkar ha visat sina fulaste sidor"

Resan mot den där pyspunkan till slut är dock märkvärdigt gripande emellanåt, mycket tack vare en påtaglig, vemodig atmosfär. Musiken, i kombination med de drömskt vackra och spöklikt stillsamma miljöerna, kryper under huden på mig när jag vandrar runt och utforskar den lilla byn.

Och ja, byn är väldigt liten, och till synes övergiven. Men helt ensam är du inte. Med dig har du Alice, som gör sitt bästa för att prata öronen av dig – särskilt i början. Hon är en ofta charmerande karaktär, och en nödvändig motvikt till den smått outhärdligt träige huvudpersonen Edward. Men samtidigt är hon också en distraktion som ibland bryter den effektiva atmosfären, när hon tävlar med Edward om vem som kan påpeka det mest uppenbara.

Det är främst ett problem i början, när dialogen kan sammanfattas ungefär så här:

– Jag är tråkig.

– Var inte så tråkig, din gamle lurk. Ska vi inte springa i regnet? Eller stå på händer? Eller blanda anakronismer med försök att låta som om vi faktiskt levde på 20-talet? En sak är säker – det kommer inte bli många tysta minuter med mig i hasorna.

– Nej, jag är tråkig sa jag ju.

Edward tar en paus, tittar på en teckning som en död flicka har ritat, och säger till sist:

– Den är väldigt primitiv.

All dialog är ju inte så här banal och påfrestande, förstås, men inledningen – som borde vara en olycksbådande och tryckande affär – hade mått bättre av mer tystnad. När berättelsen kommer igång blir interaktionerna mellan Edward och Alice lite mer intressanta.

Som ni säkert märker har jag inte skrivit mycket om själva intrigen ännu. Det är medvetet. Draugen är en novell i spelform, och mår bäst av att inte spoilas på förhand. Ja, en novell i spelform – inte en promenadsimulator.

Faktum är att jag nu tänker passa på att raljera lite mot begreppet promenadsimulator, som nästan alltid är missvisande. Draugen handlar inte om promenader. Det är inte dess tema, eller kärna (även om man går mycket). Det är en berättelse med viss interaktivitet.
Mest gemensamt har Draugen, och dess gelikar, med de där japanska visuella romanerna som består av stillbilder och text. Skillnaden är att bilderna är rörliga här. Således kan vi kasta promenadsimulator-begreppet i papperskorgen, och kalla de här spelen för visuella romaner, eller noveller om de är korta – som Draugen, som betas av på ett par timmar.

Han borde ha filat på manuset istället för det visuella.

Tillbaka till intrigen – spelet handlar om Edwards sökande efter sin syster. Detta för honom till en avlägsen, norsk liten by. När han anländer märker han snart att något inte står rätt till. Det är allt jag tänker säga om den saken.

"Spelets bästa egenskaper gömmer sig i det krypande vemod som sipprar ut sprickorna i husfasaderna"

Förvisso är spelet allt annat än subtilt med sina ledtrådar, och de flesta kan nog räkna ut vad som komma skall. Ändå finns något skört och mänskligt mellan raderna. Inte i de stora ögonblicken där The Longest Journey-skaparen Ragnar Törnquist skruvar upp de emotionella reglagen. Spelets bästa egenskaper gömmer sig i det krypande vemod som sipprar ut sprickorna i husfasaderna, de ödsliga grusgångarna, och den karga höstvinden.

Draugen är en deckare som är mer fokuserad på människors inre liv, än av intriger och mordgåtor. Även om de senare också finns där, på sätt och vis. Det är bara synd att orden inte rymmer samma styrka som det ordlösa, och svaren inte samma kraft som frågorna. Det känns ibland som om spelet aktivt försöker dölja sin egen storhet bakom en kuliss av förment drama.

Det hela är en vackert presenterad gröt som hade behövt lite mer salt. Och kanske en banan till, för lite tuggmotstånd.

Fotnot: Draugen är släppt till pc. Kommer även till konsol 2019.

Draugen
3
Bra
+
Vackert som en (mar)dröm
+
Musiken gör mycket för atmosfären
+
Det karga vemodet är effektivt uppbyggt
-
Slutet landar inte
-
Ojämn dialog
-
Detektivbiten är tunn
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse