I korta ruscher är 198x en adrenalininjektion, men det är också ihåligt och stympat.

Om du föreställde dig att gänget bakom insomnade tidskriften Level gjorde ett spel så skulle det troligen se ut exakt som 198x; pixligt, nostalgiskt, arkadigt, ungt och argt.

"Pixligt, nostalgiskt, arkadigt, ungt och argt"

Huvudnumren är de fem arkadspelen, och det är tur då ramhandlingen gör det väldigt svårt för sig. Kid är alltså ung och arg. Han förstår allt och ingen förstår honom. När han planlöst vandrar runt i Suburbia och drömmer om den stora staden och allt som en gång ska bli vill jag be honom att klippa sig och skaffa ett jobb. Med darrande stämma säger Kid att "det var här jag växte upp, och det här som jag växte ur". Någonting inom honom "har dött".

Medan Kid borrar ner blicken i gatan himlar jag med ögonen. Det finns inga nyanser och inget konkret som det abstrakta kan landa i. Det är visserligen pixelperfekt, vilket såklart är något den forna Level-redaktionen eftersträvat. Om du stänger öronen och öppnar ögonen växer 198x. Jag kan ärligt talat inte minnas när jag senast såg så fina pixlar.

Och så en dag kliver Kid in i en arkadhall och där inne i mörkret ser han ljuset.

Du hör det inte genom att se på bilden, men soundtracket är fantastiskt.

"Det är faktiskt synd om mig!"

Out of the Void kittlar Gradius-nerven.

Emellan arkadsessionerna håller Kid långa monologer. Det är tröttsamt.

Hjärtat slår i takt med Beating Hearts, en Double Dragon-hommage där du örfilar upp horder av råskinn. Har du tur kan du plocka upp ett järnrör som gör allting lättare (och, det måste erkännas, brutalt roligare). Jag scrollar mig genom en tunnelbanestation, en skum bakgata och – sedan inget mer. I Gradius-klonen Out of the Void flyger jag genom ett meteoritregn, samlar power-ups som gör att jag flyger snabbare, avfyrar lasrar och som låter mig skjuta fiender som gömmer sig i både golv och tak. Och när det roliga börjar tar det... slut.

Out Run-hyllningen The Runaway är närmast provocerande enkel och kort. Efter ett par inledande minuter där tidsbegränsningen på riktigt är en svettig faktor når vi en skimrande stad där ännu en av Kids abstrakta monologer tar vid. Det borde ha varit mer än så här.

Shadowplay är helt klart det bästa 198x har att erbjuda, ett Ninja Gaiden (Shadow Warriors här antagligen p.g.a. att det här med ninjor inte var så moraliskt; vi måste ju tänka på barnen) där du rusar sidleds genom gyllene fält och bambudjungler och smiskar fiender, eller faller lodrätt längs ett vattenfall och gör detsamma. Du kan glida under fiendens kaststjärnor, tvingas väja för spikfällor och samlar energiklot för att göra dig vassare.

Finalspelet, Kill Screen, är inte ditt typiska arkadspel. Här utforskar vi äkta (nåja) 3d-grottor i jakten på tre drakar och erfarenhetspoäng nog för att fälla dessa. I sann rpg-anda är olika fiender sårbara för olika attacker, och i sann 198x-anda kommer slutet alltför snabbt.

"Problemet är inte att 198x är kort. Problemet är att det är rumphugget"

Problemet är inte att 198x är kort (strax under 1,5 timmar). Problemet är att det är rumphugget. Det känns som vart och ett av kvintetten arkadspel slutar när de borde börja. 198x är å andra sidan menat att vara första avsnittet i en serie som ska para coming-of-age-drama med olika arkadspel i olika genrer. Samtidigt ska den här inledningen klara av att stå på egna ben, men de är ärligt talat ganska darriga. Det finns definitivt kvalitéer i Beating Heart, Kill Screen och de andra. Men när du väl sett eftertexterna rulla finns inga skäl att återvända.

Spelen har titlar som ger eko åt Kids tonårsinre. Det här heter The Runaway.

Shadowplay är det roligaste 198x har att erbjuda.

Allt var inte bättre förr, men arkadhallarna var det definitivt.

Medan de andra spelen bygger på fingerfärdighet får rollspelet Kill Screen dig att tänka.

Jag startade The Runaway igen med hopp om att bräcka min poäng, men någon sådan sparas inte. Det finns inga high score-listor och i ett arkadspel känns detta väldigt fel.

Ändå har jag en förhoppning om att en del som skaver idag kan rättas till utan alltför mycket extra arbete imorgon – bara genom att bygga ut det. Jag hyser visserligen inget större hopp om att Kid ska bli någon jag ömmar för, men samtliga arkadspel bygger på mer eller mindre gedigna grunder. Jag vill längre in i de mörka 3d-labyrinterna hos Kill Screen, fortsätta känna det fantastiska flowet i Shadowplay och nå den där stora staden bortom bron i The Runaway.

I värsta fall fortsätter 198x kännas stympat. I bästa fall tar spelet det episodiska formatet till en ny nivå, som tar oss djupare in i de här spelen samtidigt som det ger oss ännu fler genrer.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. 198x släpps också till PS4, Switch och Xbox One.

Jag är ju ingen nostalgivurmare, så jag är kanske inte rätt målgrupp, men redan när spelet utannonserades tyckte jag att de hade missat tåget. Hela 80-tals-grejen kändes väldigt gjord redan för två år sedan. 12/07 Jag gillade det. Visst, det var kort, och jag är osäker på hur man ser på det om man inte levde under 80 talet. Men jag ser i alla fall fram emot nästa episod. 26/06 Kan tillägga att vi fått recensionskod direkt från utvecklarna, och att vi många gånger innan recenserat enskilda delar av avsnittsindelade spel. Edit: vi brukar recensera första delen, och sedan hela serien när sista avsnittet släpps. 25/06 Nix, skriver om just detta i texten: "I värsta fall fortsätter 198x kännas stympat. I bästa fall tar spelet det episodiska formatet till en ny nivå, som tar oss djupare in i de här spelen samtidigt som det ger oss ännu fler genrer." Och dessutom: "Samti... 25/06 Trodde inte att FZ recenserade enskilda delar i spel? 25/06 Recensenten har tyvärr missat att 198x är en episodisk titel. I jämförelse som att utvärdera en veckas semester efter första dagens vistelse. Q: Wait, This is episodic? I can't see where that was mentioned when I backed! Do backers get the other episode... 25/06 Såg redan på första trailern att det var för try-hard på nostalgi men såg inte riktigt ut att ha tillräckligt med egen själ. Synd att jag hade rätt. 24/06 Fan vad trist, det här såg ju på riktigt lovande ut. Blev ungefär som med vissa filmer då som ser kanon ut i trailern, sedan visar det sig att det enda som var intressant med filmen var dessa ihopklippta tre minuter :/ 24/06 @Quid: "Jaha, var det här allt?" summerar känslan efteråt väldigt bra. 24/06 När eftertexterna rullade så kände jag bara: Jaha, var det här allt? Visst, inramningen är fantastisk, både grafik och ljud går rakt in i mitt nostalgihjärta, men man kunde gjort så mycket mer av detta. Nu blev det bara fem korta och lätta arkadspel med... 24/06
Skicka en rättelse