Östfronten och Ryssland blev början på slutet för Hitlers tusenåriga rike, precis som den blev för Napoleons Grande Armée och det svenska stormaktsväldet under Karl XII. Steel Division 2 är dock allt annat än ett nederlag. Det är en vacker symfoni av artilleri, stridsvagnar och endorfiner.

Nebelwärfern sjunger sorgset sin svansång

Nebelwärfern sjunger sorgset sin svansång, inte ens en skur av helvetets pilar kan stoppa de sovjetiska styrkorna från att skära igenom den tyska fronten. 40 minuter hårt stridande har avslutats till Ivans fördel och östfronten färgas rött. Den listigt placerade jagdpanzern står i lågor och jag böjer skamset mitt huvud. “Alltså, jag hade inget på min högra flank.”, säger Johannes och vi bestämmer oss för att kolla reprisen på matchen. Min knipmanöver hade lyckats om jag inte stod och tryckte på en kulle samtidigt som mina arma stridsvagnar väntade på en Opel med ammunition och reservdelar. Det blir skrämmande tydligt att Steel Division 2 inte förlåter misstag. Jag skulle utfärdat order 227 – inte ett steg tillbaka.

Steel Division må vara nytt för mig, men utvecklaren Eugen Systems har imponerat på mig förut, med sin Wargame-serie. På många sätt är det också samma spel jag har framför mig nu, men skådeplatsen har flyttats från kalla krigets karga slätter till 40-talets östfront. Samma premisser gäller dock här, du bygger din stridsgrupp baserat på verkliga divisioner från tidseran. De svenska lyser dock från sin frånvaro, men bland annat kanadensare, tyskar, sovjeter, amerikaner och ungrare finns det att välja mellan.

Just stridsgrupperna, eller battlegroups, är en vital del av spelets ryggrad. Du kan välja någon av de redan förgjorda, men gör bäst i att läsa på tillräckligt för att skapa en som passar din spelstil. Det gäller dock att alltid ha stödtrupper i baktanken. Det är lätt att förblindas av den vackra königstigern, men den är ingenting om du glömt försvar mot luftangrepp eller missat att blanda in lastbilar med förnödenheter. Sistnämnda är de som fyller på med ammunition och reparerar skadade enheter. Att bygga en battlegroup är inte särskilt svårt i sig, du har 50 poäng att köpa in för och en rad olika kategorier att fylla med trupper. Det som Steel Division 2 gör annorlunda, än exempelvis Wargame: Red Dragon, är att du kan välja i vilken fas dessa enheter blir tillgängliga. Väljer du en senare fas, får du mer av den enheten när fasen börjar. Redan här planerar du din strategi, men det krävs otaliga timmar för att få det rätt.

En amerikansk M4A1 mot en tysk königstiger är som att släppa in en kanin bland lejon

För dig som är van vid strategispel som Warcraft och Red Alert, kommer Steel Division 2 bli lite utav en chock. Det finns otaliga enheter att blanda in i leken och det räcker inte bara med att hålla koll på dina egna. Du måste även ha ett hum om vad det är du möter. Till exempel är en amerikansk M4A1 mot en tysk königstiger som att släppa in en kanin bland lejon. Om du nu inte smyger dig på bakifrån, då den bara har 90 mm skydd i den bakre delen. Det är många faktorer att ta med i beräkningen när du beger dig ut på slagfältet. En tank-rush är dödsdömd om du inte har full koll på vad du gör. Två gömda tyska PAK 43-kanoner, kommer kunna slå ner ditt anfall rätt snabbt – utan att svettas. Därför är det minst lika viktigt med spaningstrupper, som det är med en stark offensiv. Har du inte tillräckligt med underättelser, kan du lika gärna klicka på surrender direkt. Det här är storskalig strategi där minsta misstag kan stå dig dyrt. Att förstå sig på kartan och fiendens placeringar är minst lika viktigt som dina faktiska enheter.

Eugen Systems har med Steel Division 2 även lagt till en ny kampanjmekanik, som är storskalig på sitt alldeles egna sätt. Army General tar steget en nivå upp till kartbordet, där din strategiska list verkligen ställs till sin spets. Man har jämfört detta med Total War-serien, men liknelserna är få och jag tycker det mest ser ut som ett habilt försök till kampanj. Du kan välja mellan fyra olika kampanjer; Orsha, Berezina, Bobruisk och Baranovitchi. Upplägget är snarlikt på alla fyra – tysken försöker och ryssen trycker på. Det gäller att från kartbordet placera dina trupper på strategiska platser och försvara knutpunkter där du kan få in förstärkningar. När det blir dags för strid kan du välja mellan att spela det i realtid, låta AI:n simulera striderna, eller det tredje alternativet där datorn sköter själva stridandet, men du kan välja vilka trupper som ska slängas in i matchen. För egen del valde jag nästan alltid att AI:n skulle ta över rodret helt, jag var helt enkelt inte tillräckligt införstådd i alla truppers styrkor och svagheter.

Med allt detta sagt, det är intressant att se spelet från en generals ögon och det ger ett annat djup till spelet, särskilt om du vågar dig på att ta över spakarna helt själv. Jag önskade dock att det var större och att slutresultatet inte alltid var det samma. Att Eugen Systems vågade gå ifrån historien en aning och låta spelaren förändra den. Det är rätt demoraliserande när du precis stått emot den röda armén och klarat uppdraget, för att sedan mötas av en text som säger att du är sämst, för att allt du gjorde var förgäves. Historien är redan skriven.

Steel Division 2 är dock inget för ensamseglaren

Steel Division 2 är dock inget för ensamseglaren. Det kommer till sin rätt när du tillsammans med andra spelare möts online, helst i 10 vs 10 eller 2 vs 2 med vänner. Där får alla hjälpa till med att komplettera varandra. Spänningen när jag placerar ut min initiala styrka på kartan och tillsammans med mina medspelare planerar försvarslinje och var det stora slaget skall stå. De första minutrarna är fyllda av nervositet, men ger även tid till att zooma ned till gräsrotsnivå. Det är något visst med att se sin stridsvagnskolonn glida fram på en vitrysk grusväg. Du vet att den pitoreska landsbygden, med dess torkade halmstackar, inom kort kommer täckas av en slöja bestående av artillerispår, brinnande stridsvagnar och panikslagna infanterister ångestrop. Det är nästan att du känner doften av hö blandat med krut. Ljuvlig sommar blandas med död.

Allt underbart är dock kort, snabbt börjar de andra skrivbordsgeneralerna skicka ut små flares med budskap. “Need help here”, skriver en på högerflanken och du ser tre ensamma infanteriplutoner stå ensamma i en skogsdunge mot en svärm av billiga stridsvagnar. Du låter dina artillerikanoner stämma in i de andras mullrande sång och spåren från pjäserna går som bågar över spelplanen. Fiendens pansar har inte en chans mot denna svärm av ursinne och istället låter du dina stridsvagnar dundra in över den sönderbombade försvarslinjen. De få av fiendens trupper som fortfarande kan röra sig, skjuts snabbt sönder av en hämndlysten armé. Kartans små flaggor, nästan som i Battlefield-serien, tas över en efter en och till slut har du tagit tillräckligt många för att fienden skall vara nere för räkning. Det är då läge att fundera över att säkra mer territorium, eller hålla det du har till tiden runnit ur.

Du gör dock bäst i att testa dina stridsgrupper mot en AI först. Att förstå spelet är inte svårt, men att komma in i det kräver desto mer. För egen del har det tagit runt 16 timmar innan jag kände mig hemma och säker i spelet. Då har jag runt 60 timmars erfarenhet från snarlika Wargame: Red Dragon och Airland Battle.

Med min erfarenhet från Eugen Systems andra spel hade jag väntat mig mer av Steel Division 2. Det känns mycket som om det är samma spel med nytt skal, men man ska inte ta det ifrån dem att det är en kvalitetsmässigt bättre titel. Den 50 man starka utvecklaren brinner för detaljer och det märks. MÖP:en i mig njuter av att läsa om tjockleken på de olika stridsvagnarnas plåt och de korta små beskrivningarna som finns om alla de representerade divisionerna.

Detta till trots, finns det inget strategispel som väcker sådana känslor inom mig som Steel Division 2 gör. Varje slag känns som det berömda vid Kursk. Det är gastkramande, nervöst och alldeles underbart på samma gång. “Bara en runda”, blir gärna fler och tiden må rinna ifrån mig, men jag lever länge kvar i det där sista slaget. Vad jag kunde gjort annorlunda, förändringar i min stridsgrupp och längtan efter att få prova på nya strategier mot en intet ont anande fiende.

Jag är dock orolig över mig själv och mitt privatliv. Kvällarna avslutas allt för ofta med dokumenterärer om tyska stridsvagnar, stridsvagnens historia och min sambo har börjat undra varför jag är så djupt insjunken i mina egna tankar. Jag säger att jag är trött och att det var en jobbig dag i fabriken, men i ärlighetens namn finns mina tankar på slagfältet i Beshankovichy, Vitryssland. Där ska Johannes få smaka på königstigerns KWK 43, som kan penetrera 230 mm tjockt stål.

Det är vad som upptar mina tankar just nu.

Skicka en rättelse