Inte den injektion av nytt blod som det kunde ha varit.

Jag har precis skjutit en bepansrad supernazist så att han exploderade i små, slafsiga köttbitar. Inget konstigt med det – i Wolfensteins universum är detta vardag. Min tvillingsyster struttar förbi, ger mig tummen upp och säger att jag är "badass". Spelet påstår att jag nu är peppad, men jag är inte fullt lika övertygad. Jag kan se alla high fives, men jag känner dem inte.

"Jag kan se alla high fives, men jag känner dem inte"

Jag var skeptisk första gången jag hörde att Wolfenstein var på väg tillbaka, nu i svensk regi. När Wolfenstein: The New Order släpptes fick jag dock gladeligen se mig motbevisad, och med uppföljaren The New Colossus befäste Machinegames att Wolfenstein var tillbaka för att stanna. Alltså var jag väldigt hoppfull inför Youngblood, som skulle låta oss skjuta nazister tillsammans med en vän. Men så snart man får lite förhoppningar så ska de så klart grusas.

Väldigt mycket är mycket bekant.

Hitler i all sin alternativa verklighets-grannlåt.

Panzerhund III är inte människans bästa vän.

*klonk*

Den här gången spelar du som en av B.J. Blazkowiczs tvillingdöttrar. De har ärvt sina föräldrars fäbless för nazistdödande, men inte den eftertänksamma existentiella ångest som främst deras far lider av. Faktum är att tonåringarna närmast framstår som ett slags kvinnliga varianter av Beavis and Butt-Head. Fast något mer blodtörstiga. Det är inte en dum premiss, alls. Youngblood känns som ett lite mer lättsamt sidospår, vilket hade kunnat tillåta utvecklarna att dra den där överdrivna actiongalenskapen till bristningsgränsen. Istället lägger sig spelet bekvämt i mittfåran och vägrar att göra något med varken sina karaktärer, sin intrig eller sin nya miljö.

Inledningen är lovande. B.J. har försvunnit utan att ha lämnat ett spår efter sig. Systrarna bestämmer sig för att helt sonika stjäla en flygfarkost och sticka till Paris, där han tydligen sågs senast. Scenen där de dödar en nazist för första gången är smått briljant exploitation-våld parat med medvetet korkad tonårskomik. Och efter det... tvärbromsar Youngblood.

Väl i Paris måste du hjälpa motståndsrörelsen att slå tillbaka mot ockupanterna. Till en början tror jag att spelet låter mig spela lite sidouppdrag för att bekanta mig med mekaniken, men ganska snart blir det tydligt att detta är hela spelet. Upplägget påminner om hur sidouppdragen i föregångaren fungerade, med skillnaden att det är allt som finns den här gången.

Du har en karta över Paris, med en handfull stadsdelar med olika uppdrag i. Sedan ger du dig helt enkelt ut och börjar beta av dem. Inget av dem känns direkt relevant för sökandet efter farsgubben, och det öppna upplägget gör mest att alla uppdrag känns likadana. Samma kvarter befolkas av samma nazister om och om igen.

"Svag uppföljare till två fantastiska föregångare"

Enda gången det blir lite omväxling är när du invaderar något av de stora "broder"-komplexen (syster och bror, fyndigt). Där är bandesignen mer linjär, vilket ger fokus och en röd tråd som ramar in all action. För i grund och botten är detta fortfarande ett gediget actionspel, men som helhet är det en svag uppföljare till två fantastiska föregångare.

Även skjutandet lider av buggar och onödiga designval. Ibland kan fiender spawna mitt framför mina ögon. Ännu oftare materialiserar de sig bakom ryggen och mejar ner mig. Om du spelar ensam, med en AI-syster, så kan både den och framför allt bossar balla ur och fastna framför varandra och skjuta – till synes utan att någon tar vidare skada. Nivåsystemet känns dessutom påklistrat. Alla spel måste inte ha rollspelsinslag, särskilt inte ogenomtänkta och ytliga sådana.

Elite Hans är en alternativ version av Wolfenstein 3D, och fullt spelbar.

Sisters in crime.

"Vi kan inte gå runt den, vi kan inte gå under den, vi måste bränna sönder den!"

Dags att spela lite mer Elite Hans.

Vapnen är bekanta vid det här laget. Du får en pistol, ett par automatkarbiner, ett hagelgevär och en handfull specialvapen som skjuter bland annat laser och eld. Alla kan uppgraderas och kan anpassas så att de till exempel blir bättre på huvudskott eller får större magasin. Det finns också en färdighet du kan låsa upp, som gör så att du kan bära med dig de stora supervapnen – vilket är ett trevligt tillskott. Det är bara synd att allting känns så väldigt familjärt, utan nämnvärda nyheter i arsenalen. Samma sak kan sägas om fiendegalleriet, där det är mestadels handlar om samma bepansrade supernazister, mekaniska hundar och jätterobotar som tidigare.

Olika vapen biter olika bra på olika fiender, och om du spelar med en kompis går allt lättare. Co-op-mekaniken är inte särskilt djup, dock. Utöver att ge varandra tummen upp (fyller på lite hälsa), så innebär det mest att båda måste hjälpas åt att öppna dörrar. Var beredd på att se samma animation där systrarna bänder upp en dörr oanständigt många gånger.

Även om det kanske låter så på mig är inte allt elände. Tvillingarna har glimtar av charm, så även om de aldrig får en tydlig identitet finns utvecklingspotential där. När striderna är som bäst är de så där tungt brutala som de ska vara. Men som helhet betraktat är Wolfenstein: Youngblood en andefattig och slapp besvikelse till sidospår. Slutet befäster dessutom att detta bara är en parentes i Wolfensteins universum, och att det är i nästa uppföljare (den "riktiga") det kan ta fart. Det blir säkert kul, men här och nu är det svårt att uppbåda någon entusiasm.

Hur många upptummar jag än får av min virtuella tvilling.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps också till PS4, Switch och Xbox One.

Tack för att du tog dig tid att skriva! :) Det är skönt att höra för jag vill tro att detta skulle vara godkänd underhållning för mig och flickvännen (tidigare spelat Fc5, fc:nd och gta online) Trevlig helg 02/08 @grollo_92: Jag o min kompis körde i nästan 20 timmar innan vi 100% spelets alla missions. Vi hade väldigt kul ihop i spelet. Att spela själv är nog ingen höjdare men att lira med en vän var riktigt kul. Sett till prislappen är det mkt spel för pengarna... 02/08 @SunShine: Är lite lätt benägen att hålla med utan att kommentera spelets eventuella kvalitet då jag varken vet något om det eller att det har med frågan att göra. De har som du säger varit tydliga med att det varit Co-op sedan dag 1 så tycker gott folk... 02/08 Har inget större förtroende för de stackars spelutvecklarna längre. Får de inte pengar via Epic-mutor så är det kosmetiska mikrotransaktioner och påtvingat co-op som gäller. Ni som fortfarande förbokar spel fick er förhoppningsvis en tankeställare. 02/08 Den första patchen man släpper ska hindra folk från att fuska till sig saker som man vill sälja dyrt. Det finns ett antal problem med detta spel, men en som självklar sak som att pausa i ett singleplayerläge har gått dem förbi. Jag lyckades hålla mig... 31/07 Intressant fundering, som kanske skulle ha en egen tråg egentligen, men jag har känt lite av detsamma, fast om andra spel/genrer. Spel som jag inledningsvis tänker "Fan, detta kommer bli apkul!" och som får toppen recensioner, men som när jag börjar lir... 30/07 Smärtsamt skräp är väl att ta i. Men det är ett frustrerande spel som borde ha varit så mycket bättre. 30/07 https://www.youtube.com/watch?v=ifBDwcx99mc 29/07 Jag förstår faktiskt inte de som gnäller på att spelet är co-op, de har varit tydliga att detta skulle bli en co-op shooter redan från början. De har aldrig någonsin påstått något annat. De borde inte ens gjort det möjligt att spela själv med AI som med... 29/07 Verkligen glad att jag inte köpt de. https://youtu.be/jU3ajukc4pk 29/07
Skicka en rättelse