Svag start för Supermassives skräckserie.

Ett kompisgäng med amerikanska ungdomar spenderar sin semester på dyksafari i Stilla havet, sökande efter ett gammalt flygplansvrak med anor från andra världskriget. Genom en serie händelser, inklusive en rejäl storm, finner sig snart ungdomarna fast ombord på ett enormt fartyg. De måste nu utforska den mystiska farkostens alla mörka hörn för att ta sig ut till varje pris. Välkommen till SS Ourang Medan.

Äventyret inleds med en storymässigt virrig tutorial som avslutas med ett möte med en välklädd äldre herre i ett bibliotek som förtydligar spelets koncept. Och jag misstänker starkt att denna herre kommer vara ett återkommande inslag i alla spel i serien. Plötsligt möts jag av en långsam kameraåkning som bjuder på en stämningsfull soluppgång vid en brygga där vågornas vita skum böljar på vattenytan och jag presenteras för mina första karaktärer, som känns mer stereotypa än valfri statist från The O.C.

Allt är väl ombord, och så kommer det förbli ända tills vi bryter löftet om att inte spoila.

Inte helt olikt Supermassive Games utmärka Until Dawn (recension) tar jag kontroll över en samling karaktärer, denna gång fem till antalet. Beroende på mina val och handlingar lever eller dör de, helt enligt kaosteorins butterfly effect-modell. Det är ett beprövat koncept som fungerar alldeles utmärkt även denna gång. Genom att hitta och studera tavlor får jag insikt i framtida händelser vilket ger mig en möjlighet till smartare val i scenarion där resultatet kan innebära liv eller död för någon av mina karaktärer.

"Beroende på mina val och handlingar lever eller dör de"

Ett spel som förlitar sig på att skapa en cinematisk upplevelse behöver flera byggstenar för att fungera ordentligt. När somliga av dessa saknas är det stor risk att den totala upplevelsen lägger krokben för sig själv. Och spelet lider av flera tekniska problem. Xbox One-versionen hackar till alldeles för ofta (på pc flyter det bättre), texturerna laddar inte alltid riktigt in som de ska och ljudet släpar efter ibland, vilket för tankarna till riktigt dåligt dubbad film. Och kontrollerna är så stolpiga att de skulle kunna vara en klumpig hommage till första Resident Evil. Bandai Namco meddelar att spelet kommer patchas innan releasen nu på fredag, förhoppningsvis fixas många av problemen då.

Grafiskt sett är det funktionellt. Små subtila detaljer i animationer vittnar om passion såväl som ambition och som helhet får det precis på gränsen till godkänt. Min främsta kritik är de plastiga och ibland livlösa karaktärerna vars känsloregister inte alltid balanseras sömlöst mellan ansiktsuttryck och röst. Det gör att spelet tappar en dimension i att förmedla olika känslor till mig som spelare. I slutändan blir det svårt att knyta några former av emotionella band till mina karaktärer på det sätt som utvecklaren hoppats på: ungdomarna ser mest ut som memes av folk som är trötta på sitt arbete.

Bland skådespelarna som bidragit med både röst och motion capture stöter vi på Shawn Ashmore (ni vet han som spelade Ice Man i X-Men-filmerna) och huvudkaraktären Jack Joyce känns igen från Quantum Break. En annan medverkande personlig favorit är britten Pip Torrens som bland annat spelar Herr Starr i den utmärkta tv-serien Preacher. Men överlag är karaktärerna endimensionella och ingen av dem gör ett minnesvärt intryck.

"En radiooperatör ombord rapporterade att hela besättningen var död, och avslutade meddelandet med orden "jag dör""

Spelet baseras löst på legenden kring mysteriet ombord SS Ourang Medan som ska skett 1947 eller 1948. Enligt myten fick två amerikanska fartyg ett nödmeddelande från det nederländska skeppet. En radiooperatör ombord rapporterade att hela besättningen var död, och avslutade meddelandet med orden "jag dör". Resten av legenden låter jag bli att avslöja för din spelupplevelses skull. Man of Medan är även det första spelet i The Dark Pictures Anthology Series och enligt Supermassive ska det släppas en fristående del var sjätte månad.

Bortsett från online multiplayer som tyvärr inte erbjuder random matchmaking finns det "soff-co-op" för fem personer, kallat Movie Night mode. Det fungerar så enkelt att kontrollen skyfflas runt mellan dig och dina polare. Det låter bättre än det fungerar i praktiken då karaktärerna inte växlar så ofta som behövs för att skapa ett roligt flyt. Jag tror dock starkt på idén. Och hoppas att Supermassive jobbar vidare med den.

Spelet lever inte upp till hajpen.

Längden klockar in på någonstans runt fyra timmar, vilket känns alldeles perfekt. Under mina andra spelomgång gör jag helt andra val och lägger mer tid på att hitta alla tavlor och hemligheter. Vägen mot slutet blir lite annorlunda, men samtidigt känner jag inte suget efter att se eller upptäcka alla mörka hörn och plot twists gömda mellan de tjocka, rostiga stålväggarna ombord SS Ourang Medan, vilket kräver mer än två rundor.

När eftertexterna rullar för andra gången är jag inte så peppad på att starta om en tredje gång utan nöjer mig med att konstatera att detta är en rätt tunn skräckhistoria som förvandlas till en sömnig jump scare-festival med plågsamt oförlåtande QTE-event och billiga chockeffekter.

Fotnot: Man of Medan spelat på Xbox One X, och snabbtestat på pc. Släpps till pc, PS4 och Xbox One den 30 augusti.

The Dark Pictures: Man of Medan
2
Tveksamt
+
Längden är perfekt
+
Omspelsvärde för de frälsta
-
Dras med tekniska problem
-
Storyn håller inte alls
-
Stel styrning
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse