Recension – Blitzkrieg II

Likheten bland titlar inom Blitzkriegs subgenre är normalt väldigt stor. Spelen må skilja sig mycket i kvalité men spelsätten och utseendet är oftast likt. Det som jag direkt fastnade för i Blitzkrieg var en för en gångs skull ordentlig användning av artilleri. Här kunde man skjuta över i stort sett hela kartan och kunde precis som i verkligheten bombardera fiendeförsvaret ordentligt innan man rullade in med stridsvagnar. Problemet var att detta ofta också gjorde spelet för lätt, men det var något utvecklarna lyckades balansera bättre och bättre med expansionerna.

Utseendet är sig likt

Man kan kort och gott säga att grafiken i Blitzkrieg II inte skiljer sig nämnvärt från föregångaren. Effekterna är snyggare och säkerligen har resten också fått sig en finputsning, men det är absolut inget som utmärker sig bland dagens snyggare strategititlar. De som spelat originalet kommer känna sig väl hemma. Styrning och strider fungerar på samma sätt som innan.

Den stora nyheten är istället förstärkningar och hur enheterna förbättras. Spelet består nämligen av tre huvuddelar, vilka är långa singleplayer-delar för Tyskland, Ryssland och USA. Dessa består i sin tur i ett antal faser som utspelar sig på olika håll över världskartan. Varje fas har ett antal olika uppdrag varav ett är huvuduppdraget som tar en vidare till nästa fas. De övriga uppdragen kan man utföra i valfri ordning och får som belöning antingen en ny enhet eller en uppgradering av en existerande.

Förstärkningar

I varje fas har man nämligen en viss mängd förstärkningar som fördelas över de olika uppdragen. Även om man oftast börjar med ett antal enheter i ett uppdrag behöver man i stort sett alltid ta in förstärkning. Beroende på vilka enheter man låst upp och vilka som är tillåtna på uppdraget måste man välja vad man ska använda sina få förstärkningar på. Exempelvis kan man plocka in tre medelstora tanks, fem infanterienheter eller en bombräd. De olika förstärkningarna ökar också i erfarenhet desto mer de används och låser upp nya färdigheter efter hand. Infanteriet blir till exempel utrustat med granater medan pansarvagnarna i slutändan lär sig att skjuta medan de rör sig.

Desto färre förstärkningar man använder sig av ju fler har man kvar till huvuduppdraget. Man måste hela tiden överväga hur många enheter man tror man behöver. Tar man för få får man däng, tar man för många riskerar man att man har för få förstärkningar kvar till huvuduppdraget. Förstärkningarna är nämligen gemensamma för alla uppdragen i samma fas.

Artilleriet saknas

Om det beror på att utvecklarna såg artilleriet som alltför bra eller om det berodde på någonting annat är svårt att säga, men det är i alla fall inte alls lika synligt som i föregångaren. Det dröjer långt om länge innan man får tillgång till det som förstärkning och jag saknar det skarpt. Istället hamnar man tillbaka på det mer klassiska spelsättet där man bara rullar in med tanks och hoppas man är tyngre bepansrad än fienden. Det är absolut inget fel på den spelstilen heller, förutom att man gjort det så många gånger innan och man tappar tyvärr en av Blitzkriegs styrkor.

Dessutom får man tyvärr säga att infanteriet har en ganska liten roll. Det har en viss användning men man väljer väldigt sällan att ta in det som förstärkning. Har man bara tillräckligt med pansarvagnar så behöver man oroa sig för infanteri. Dessutom blir det nermejat av fienden så pass snabbt att man knappt ens hann märka att man hade det.

Slutord

Jag hade innerst inne hoppats på att Blitzkrieg II genomgått några ordentliga förändringar så det kanske blåstes lite nytt liv och friska fläktar i strategigenren med andra världskrigs-tema. Tyvärr var så inte fallet, men titeln är absolut inte fy skam ändå. Spelet är mycket likt det förra och även om det faktiskt har fått en ansiktslyftning, speciellt med avseende på effekterna, lär man känna igen sig mycket väl. Även om jag själv saknar det utbredda användandet av artilleri så är Blitzkrieg II i stort precis lika välgjort som ettan. Uppdragen är många, varierande och utmanande. Lite fler förändringar hade gjort att spelet mer kändes som en uppföljare istället för en lite större expansion, men det är fortfarande ett riktigt bra strategispel.