Säg hej till en neondränkt popdröm.

Det är inte riktigt rätt att säga att Sayonara Wild Hearts inte liknar något annat. Faktum är att det innehåller element från diverse andra spel. Simogos nya popalbum i arkadspelsform är dock mer än summan av sina delar – och en svindlande och säregen resa genom ett brustet hjärta.

När man försöker beskriva ett spel som Sayonara Wild Hearts är det lätt att bli onödigt pretentiös, och snärja in sig i kvasipoetiskt bildspråk om rymdlasrar och neondränkt eufori. Riktigt så kul ska vi inte ha det, för när det kommer till kritan är det här ett klassiskt arkadspel där du försöker få så mycket poäng som möjligt.

"Med en annan inramning hade detta kunnat falla plattare än ett Vanilla Ice-beat"

Sayonara Wild Hearts är ett utmärkt exempel på att det ofta spelar minst lika stor roll hur man säger något, som exakt vad man säger. Med en annan inramning hade detta kunnat falla plattare än ett Vanilla Ice-beat. Det kräver fingertoppskänsla för att få estetik och spelmekanik att smälta samman så här väl.

För det mesta rusar du längs med en förutbestämd bana, ibland på en motorcykel, ibland i en bil, ibland till forts. I början av spelet är hindren enkla, och du kan relativt enkelt samla tillräckligt med neonhjärtan för att få guldranken. Med tiden blir banorna vildare, och det är ibland svårt att visuellt hinna läsa av vad fan som ens försiggår, vilket har en tematisk poäng lika mycket som en spelmässig.

Av och till bryts också det rasande tempot av med små shooter-sekvenser, en märklig Outrun-doftande bit, bossfajter och lite annat smått och gott som gör att du aldrig riktigt kan vara helt säker på vad som väntar runt nästa kurva.

"Upplevelsen är som en smältdegel av popestetik och arkadmekanik"

Upplevelsen är som en smältdegel av popestetik och arkadmekanik som ekar av spel som Bit Trip Runner, Rez, Thumper och framför allt Jeff Minters Tempest 2000 och TxK. Precis som de spelen mår Sayonara Wild Hearts bäst av att inte överanalyseras. Dess tematik och narrativ må vara abstrakt, men det handlar mindre om att försöka avkoda metaforer – och mer om att bara låta sig hänga med på en bitvis ganska sanslös resa. Huruvida du fastnar för spelet hänger ganska mycket på om du rycks med i musiken och estetiken – mer så än poängsamlandet.

När sista tonen klingat ut börjar jag genast om igen, i hopp om att lyckas lite bättre. Det finns definitivt metaforer att finna, men vi skulle ju hålla pretentionerna i schack den här gången. Sayonara Wild Hearts är kanske inte världens mest intressanta popalbum, och inte heller världens tajtaste arkadspel – men det är en av de allra bästa fusionerna av de två elementen.

Fotnot: Switch-versionen testad. Finns även till PS4 och Apple Arcade.

Sayonara Wild Hearts
4
Mycket bra
+
Estetiken
+
Musiken
+
Gör mycket med små medel
+
Kvalitet för kvantitet…
-
…även om jag inte hade sagt nej till några fler banor
-
Ibland blir det lite rörigt
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse