Med grovhuggna pixlar och musik från förr tar sig helsingborgarna Decemberborn an metroidvania-genren med sitt debutspel Cathedral.

På pappret är det inte mycket med Cathedral som sticker ut från mängden. Ett metroidvania med pixelgrafik, svårighetsgrad uppskruvad till elva och musik som hämtad från 80- och 90-talets plattformsspel. Låter bekant, eller hur?

Det börjar också som många andra innan det – en anonym och stum hjälte vaknar upp utan minne om vem han är eller hur han hamnade där. Därefter följer ett äventyr med målet att ta sig hem igen, och mellan dig och det står hundratals rum fyllda med fiender och fällor vars enda mål är att ta död på dig.

Handlingen är dock ofta en bisats när man talar om denna genre, endast en nödvändighet för att möjliggöra det som är själva essensen i metroidvania – utforskande och uppgraderingar. Och de bitarna har Cathedral så det räcker och blir över av.

Utvecklarna hävdar stolt att världen består av över 600 rum med lika många gömda skatter och gångar, och det är troligen ingen överdrift. Det stora antalet rum och hemligheter uppmuntrar till att man frenetiskt svingar svärdet på varenda litet block man kan hitta i hopp om att hitta guld, diamanter och andra rikedomar.

Den obligatoriska snöbanan

Har någon sneglat på Ghost 'n Goblins?

Storleken är dock något av ett tveeggat svärd i sammanhanget. Å ena sidan finns det mycket att utforska och många hemligheter att hitta, men å andra sidan blir backtrackingen ett påtagligt problem. Detta underlättas något när du får nya förmågor, men de introduceras relativt sent och långt efter att du tröttnat på att springa fram och tillbaka mellan de olika områdena.

Det guld du samlar på dig kan sedan användas för att köpa uppgraderingar, till exempel en bättre rustning, i någon av städerna du besöker. Precis som många andra i genren är Cathedrals värld öppen och städerna blir en slags hub där du kan prata med invånare för att fylla på hälsa eller få tips om vart du ska bege dig härnäst.

De olika områdena är härligt distinkta från varandra, med allt från snötäckta berg till soliga stränder, och allt målas upp med pixelgrafik som tar inspiration från 8- och 16-bit-eran. Detta ackompanjeras självklart av ett tidstypiskt soundtrack där spåren växlar mellan trallvänliga melodier och intetsägande blip-blopande.

Något annat som kommer från den tidseran är svårighetsgraden, och att kalla den för oförlåtande är en underdrift. Plattformande blandas med strider av olika slag och ett snedsteg innebär i nio av tio fall en säker död. När det oundvikligen sker är nästan alltid ditt eget fel då kontrollerna tack och lov är väldigt precisa, men det ger ändå upphov till viss irritation då du förlorar en andel av ditt guld.

Lösningen som Cathedral har valt är allt annat än elegant och ett något udda mellanting som inte känns optimalt på något plan. Jag hade föredragit att antingen tappa allt mitt guld och tvingas hämta det på punkten där jag dog à la Dark Souls för att motivera mig att ta mig tillbaka dit och vidare.

Kombinera guldförlusten med checkpoints som ofta befinner sig långt ifrån platsen du dog på och du har receptet på frustration, en fiende större än någon boss i ett plattformsspel. Utan att skämmas kan jag säga att jag flera gånger lade ner kontrollen och gav upp efter att ha dött och tvingats ta mig igenom tio minuters hoppande och svärdsvingande för 17:e gången. Det är något som ytterst sällan uppstått i konkurrerande titlar som Shovel Knight och Hollow Knight.

Cathedral delar många likheter med just Shovel Knight och den mest uppenbara är såklart spelens huvudpersoner – en riddare med svärd. Cathedrals protagonist har dock förutom sitt svärd även en sköld som innebär en liten men betydande skillnad i strider då du kan blockera projektiler och slag istället för att bara undvika dem.

Med en marknad som ändå får anses ganska mättad av guldklimpar som The Messenger och just Hollow Knight är det svårt för Cathedral att hävda sig. Även om kärleken för tidseran lyser igenom i varje handmålad pixel blir det aldrig mer än ännu ett metroidvania-spel som ansluter sig till kategorin “helt okej”, och är i första hand något för de mest inbitna fansen av genren.

Fotnot: Cathedral finns ute nu på Steam och Gog.

Cathedral
3
Bra
+
Kontrollerna sitter som en smäck
+
Trevligt tidstypiskt soundtrack
+
Stor värld med mycket att upptäcka
-
Backtracking från helvetet
-
Irriterande dödssystem
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse