Recension – Codename Panzers: Phase Two

I Codename Panzers: Phase Two får du redan i början välja ställning och du kan välja att föra befälet över allierade soldater, soldater ur axelmakterna eller partisaner. Detta till skillnad från föregångaren i vilken partisanerna istället var ryssar. Det är som italiensk befälhavare du börjar om du väljer att spela som axelmakterna och har du historien i färskt minne minns du kanske att Italien till en början under kriget var en del av The Axis of Evil, men gjorde efter ett par år en helomvändning när de 1943 blev besegrade. Skillnaden mellan de olika nationaliteterna, förutom att uppdragen är olika, är styrkan och typen på armén du tilldelas.

Varken detta eller det föregående Codename Panzers-spelet nyttjar resurshantering på det sätt vi är vana vid från många spel i samma genre. Framför allt tyskarna var ju under kriget väldigt kvicka med att flytta sin front (de kallade det blitzkrieg) och några baser eller byggnader i övrigt kommer du inte behöva bygga. Istället gäller det att ta noga hand om dina enheter, speciellt eftersom du inte kan producera ut nya när du själv önskar. Ibland tillkommer förstärkningstrupper, men under de första uppdragen rör det sig mest om någon enstaka infanterist.

Svårigheten avgör svårigheten.

Efter ett avklarat uppdrag så får du din prestation betygsatt och särskilt väl granskas hur många fientliga trupper och fordon du nedkämpat samt hur väl du tagit vara på dina egna soldater. Har du skött dig väl blir du inte bara belönad med medaljer utan även med prestige och denna prestige är nog så viktig. Mellan varje uppdrag får du för dina insamlade prestigepoäng köpa fler enheter ur nationens armé. Ju större din prestige som ledare är desto större armé får du således leda.

Detta är ett intressant tillvägagångssätt förstås, men risken finns att den som inte är så duktig inte har råd med fler enheter och får det desto svårare på nästa uppdrag, när det egentligen borde vara tvärtom. Beroende sedan på vilken svårighetsgrad du väljer att spela på så får du även en viss förstärkning spelar du på lätt får du tillbaka även en del av de trupper som under det föregående uppdraget blev dödade medan du om du spelar på svår nivå inte kan räkna med någon vidare återfödelse.

Ljuset får stor betydelse

En ny och intressant aspekt bland dylika spel är att även strid på natten förekommer. Då miljön mestadels är öken blir det aldrig riktigt kolsvart, men ändå har du kontroll över lamporna på dina fordon. Med belysningen påslagen ser enheten längre omkring sig, men samtidigt syns den också alltför väl för fiendens vaksamma ögon. Med belysningen avslagen blir situationen således omvänd, men du kan istället komma närmare innan du ger dig till känna.

Även ljuddisciplinen har betydelse och dina soldater till fots har tre förflyttningslägen att välja mellan; uppresta, på huk eller krypande. Som väntat avger var och en av dessa olika mängder ljud och ska du ta dig in i fiendens bas under månljuset gör du bäst i att gnida magen mot ökensanden. Ljudet kan förstås även användas till din fördel, om dina enheter ligger på pass kan de höra saker utanför sitt synfält, ljud som då indikeras av en rörlig grå ikon beroende på vad det är för ljud de hör. Det kan vara till exempel springande, motorer eller eldstrid.

Omgivningen vacker och förstörbar

I ett spel som detta, som är skapat i full 3D där du kan rotera steglöst och höja samt sänka vyvinkeln hamnar en hel del last på grafikkortet. Med tanke på att detaljnivån ändå är hyfsat hög och då speciellt när du zoomar in på enheterna så krävs det rätt modern utrustning. Min dator klarade av att köra spelet på högsta upplösningen med maxgrafik utan nämnvärda hack, väl värt en komplimang.

En härlig finess, såväl grafisk som spelmässig, är att miljön är förstörbar. Dina stridsvagnar plöjer ner palmer som om de vore tandpetare och inte ens murar eller taggtråd utgör något vidare hinder för dina pansarförsedda plåtburkar. Samtliga byggnader kan ockuperas av trupper till fots och således utgöra skydd. Antitanktrupper placerade i en byggnad är en nog så farlig fiende väl värd respekten.

Var är propellrarna?

Trots att andra världskriget huserade det slagfält där många anser att modernt flygväsende föddes på riktigt så har de vingförsedda flygfäna ingen större plats i det här spelet. Som befälhavare har du ibland tillgång till artilleri, ibland till bombplansinkallande och ibland möjlighet att få fram spaningsplan på fronten. Dessa plan kan av fienden skjutas ned, men mer interaktion än så får man inte med dem. De kan inte styras, annat än att du kan ange ett specifikt mål som de sedan bekämpar innan de försvinner bort mot horisonten.

Där strategispel som Rome: Total War försökt återskapa bataljer med många tusen soldater har den enskilda styrkans roll istället prioriterats i Panzers. Allt som oftast finner du dig beroende av någon enstaka trupp och det hänsynslösa offrandet av egna trupper som annars är vanligt i strategispel (såväl som i stora slag) uteblir. Måhända att du som strävar efter att återskapa stora och kända strider blir besviken, men om du är taktiker i sinnet har du här ditt lystmäte.

Glädjebägare, smolk och återvinning

Smolken i glädjebägaren utgörs av spelets dåliga sammanhållning. Samtidigt som flerspelarläget ger stor behållning är enspelarläget rätt så diffust och storyn är med milda ord dassig. Värdelösa mellanklipp där humoraspirationerna borde ha klippts bort redan i betastadiet avlöser striderna och uppdragsgenomgångarna är lika intressanta och medryckande som en bok om isländsk valutahistoria.

Codename Panzers: Phase Two är på intet sätt ett nytt spel. Gränssnittet är identiskt med det i Phase One och den stora skillnaden är i princip bara att åkerjord byts ut mot ökensand. Flerspelarläget är som tidigare sagts ett stort plus, men kommer knappast slå igenom som tävlingsform eller anses som revolutionerande. Som vanligt är spel mot dina egna kamrater helt klart att föredra. Om du nu inte har några kamrater, vare sig du anser denna typ av relation vara onödig eller du redan har förödmjukat alla du känner genom att krossa deras ambitioner i tidigare strategispel, då har du tyvärr inte mycket här att hämta.