I en inledande scen från Kentucky Route Zeros fjärde akt säger en av de enigmatiska huvudpersonerna, den gamle möbelleverantören Conway, att “vet du, det är så konstigt. Jag minns inte varför jag kom upp hit.”
Det är så talande för det här lilla spelörhänget. Man vet inte varför man spelar det, eller vad man gör i vart och ett många kapitlen. Och nu när jag efter sju år har spelat klart det undrar jag ärligt vad som gjorde att jag höll ångan uppe. Men det är inte självklart att jag är genombesviken.
Som de flesta andra i början av 2013 hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
"Omhuldade fanbärare för den indievåg som svepte över spelvärlden"
Den lilla studion med det talande namnet Cardboard Computer var omhuldade fanbärare för den indievåg som svepte över spelvärlden på den tiden. Små utvecklare som med lika små medel kunde göra rätt häftiga saker. Det fanns ett nytänk och en energi, en reaktion mot det storvulna och enkelriktade. En reaktion som återkommit flera gånger de senaste decennierna, och då inte minst i den crowdfundingvåg vi såg ta form runt 10-talet. Kentucky Route Zeros första avsnitt var en del av den vågen, och det blev snabbt en darling bland de som höll “spel är konst”-flaggan allra högst. 2020 är spelet inte lika högaktuellt, inte längre avantgarde. Men nog är det bisarrt.
En del skulle nog likna det vid ett drömlikt auteur-spel, en David Lynchsk feberdröm där Julee Cruise svajar fram på Roadhouse öppna scen i något sorts delirium. I positiv bemärkelse.
Andra skulle kanske lite elakt kalla det bajsnödigt och forcerat. Precis den sortens alster som skulle kunna födas om en grupp litteratur- och konststudenter i Portlandia försökte överglänsa varandra i referenser och subtila nickningar till något obskyrt som bara vit, medveten, välbeställd övre medelklass någonsin kan uppskatta.
"Lika delar svammel och nästan poetiska textstycken"
Den osammanhängande handlingen och det högtravande manuset kan nästan tyckas lite gymnasiala. Avsaknaden av en tydlig, röd tråd kan nog skrämma bort en del, men den finns där, begravd i lika delar svammel och nästan poetiska textstycken. Det är bara i ett sånt här spel man läser rader som “den modernistiska bokhyllan med den gamla vinylspelaren. Så pretentiöst. Så Darryl.” Man är så medvetna om hur det ska se ut och vilka man skriver för. En sorts humble brag.
Kentucky Route Zero är på sätt och vis ett klassiskt äventyrsspel, men har samtidigt skalat bort mycket av det som gör genren lättillgänglig. Det finns inga gåtor att lösa, inga pussel att lägga, inga föremål att kombinera eller sätta på rätt plats. Istället är hela spelet en exposé över de många huvudpersonernas färd mot och längs den mystiska vägen route 0, där en antik möbel ska levereras på adressen 5 Dogwood drive. Vägen är allt annat än spikrak och ofta vet du inte om du befinner dig på den eller vid sidan av. Alternativ verklighet blandas med något som nästan känns på riktigt. Magisk realism och företagsbyråkrati, i ett nästan Control-liknande tilltal.
Spelet skiner starkast när det myser ner sig i nostalgi och americana, med Ben Babbitts soundtrack där han blandar ambient synthmusik med några fina folkmusikspår från sin trio Bedquilt Ramblers. Vissa vyer är rent drömlika och förmedlar mängder av känslor och intryck trots den minimalistiska grafiken. Man dröjer sig gärna kvar vid vissa scener, och när nya introduceras vill jag nästan alltid se mer, utforska och skvalpa runt lite i utvecklarnas uppfinningsrikedom.
"Varje försök att ta kontroll motverkas av manuset"
Som sämst är det en superfladdrig soloäventyrsbok med fullkomligt ologiska vändningar där du väljer ett ord i texten som sedan för dig vidare till en annan icke-handling. Varje försök att ta kontroll motverkas av manuset med sina enorma textvågor som efter ett tag blir helt övermäktiga. Ett färskt exempel på texttungt spel, Disco Elysium, lyckades i jämförelse med konststycket att fånga mig med nästan varenda rad. Men här saknas humorn och självdistansen. Och även om många av karaktärerna är ytligt älskvärda kommer man dem aldrig under skinnet. Den medvetet mystiska och surrealistiska framtoningen ger dem aldrig kött och blod. De är som tyskans Gestalt, skepnader. Lika mycket som de faktiska skuggor och ljusvarelser man stöter på under resans gång.
Men ändå - Ett indiespel som kan få progressiva spel-Twitter att bråka inbördes om bristen på ”inclusiveness” för att det lutar sig på för hårt mot klassisk americana, är ett spel som åtminstone måste testas. Och jag tror att det gör sig bäst medan järnet är varmt, vilket ni som plockar upp det för första gången lär märka. Vi som spelade de första avsnitten och sedan väntade flera år på mellanspel och upplösning lär ha tappat en del i övergången. Samtidigt är spelet kanske överväldigande om man tar sig an det i ett svep. Tredje och fjärde kapitlets ordfloder blev till slut som en gammal scones i munnen. Torr, smulig och svårtuggad.
Route Zero har nått vägs ände, men den här luggslitne liftaren hade hoppats på mer substans. Jag är inte klokare nu är 2013, även om det såklart är helt ok.
Fotnot: Spelet är testat på PC och Mac. Finns även till PS4, Xbox One och Switch
