En briljant hyllning till en av spelvärldens juveler.

Half-Life från 1998 är mer än ett spel; det är ett allstädes närvarande fenomen i spelvärlden som än idag hålls som något av en måttstock för FPS-genren tillsammans med uppföljaren Half-Life 2. Tempot, storyn och kontrollen är bara några av sakerna som hyllats, och det krävdes en hel del ryggrad från Crowbar Collective att ta sig ann att putsa denna juvel till samma grafiska och spelmässiga standard som uppföljarna. Gamers ser trots allt inte med blida ögon på utvecklare som inte respekterar deras ögonstenar.

"Det är bara att konstatera att de har lyckats."

Utvecklingen för Black Mesa varit lång – 10-15 år beroende på när man börjar räkna – och nu när version 1.0 äntligen har släppts är det bara att konstatera att de har lyckats. De har inte bara skapat ett Half-Life med grafik som är i linje med resten av serien, utan gjort det på ett sätt som respekterar originalspelet och bibehåller dess säregna stil.

Tillbaka i den klassiska vagnen.

Ska det verkligen blixtra så där?

Black Mesa snålar inte på färgerna.

Tittar man på stillbilder kan det ibland verka som att inte mycket har förändrats sedan Half-Life: Source, men när man väl ser spelet i rörelse märker man direkt att så inte är fallet. Allt har blivit mer detaljrikt och ljuseffekterna mer avancerade, men utan att förlora originalspelets karaktäristiska design. Miljöer har byggts ut, innehåll har lagts till och den underjordiska forskningsanläggningen har aldrig känts mer levande. Lägg därtill en hop nya musikspår signerade Joel Nielsen så har vi en upplevelse som dryper av nostalgi samtidigt som den känns fräsch.

Handlingen har nog de flesta en grundläggande koll på vid det här laget: Du är Gordon Freeman, en ung och lovande teoretisk fysiker med en förkärlek för kofötter och dåliga ficklampor. Ett misslyckat experiment i forskningsanläggningen Black Mesa öppnar en reva till en annan dimension och låter diverse utomjordiska oknytt komma till Jorden. Och på den vägen är det.

Ett område där Crowbar Collective har tagit sig lite mer friheter är som bekant Xen-delen av spelet – ni vet, den där traggliga biten med de flytande plattformarna som man helst ville hoppa över i originalet. Xen är nästan helt omgjort och bra mycket längre den här gången, och det är verkligen en välkommen förändring. Den utomjordiska världen är full av sprakande färger såväl som märklig flora och fauna, och den här gången är det en ren fröjd att utforska den. Det är verkligen talande för utvecklarnas talang att den del av originalspelet som var dess absolut svagaste sida nu är en av de starkaste.

"Den första halvan av Xen är en av mina nya favorit-spelmiljöer."

Och vilken fantastisk värld det är. Den kan närmast beskrivas som en blandning av skogarna runt Teldrassil i World of Warcraft och djunglerna i Avatar. Vad Crowbar Collective lyckats klämma ur den modifierade Source-motorn är inget annat än ett underverk. Jag skulle gå så långt som att säga att den första halvan av Xen är en av mina nya favorit-spelmiljöer. Det är en helt förtrollande plats med stämningsfull musik och en atmosfär som dryper av fridfullhet – en fridfullhet som endast störs av det metalliska och djupt tillfredsställande ljudet från mitt hagelgevär.

Vapnen låter i största allmänhet alldeles fantastiskt. Det finns en skön tyngd och råhet i allt från pistoler till automatkarbiner, och de mer utomjordiska skjutjärnen kvider och surrar på klassiskt scifi-manér. Och det goda slutar inte där, för vapnen känns precis lika tillfredsställande som de låter. De har ordentligt med kraft och bjuder på stor variation.

När det kommer till vapenkänsla blir det inte mycket bättre än så här. Att spotta bly ur hagelbrakarens båda pipor samtidigt på två meters avstånd eller att sätta ett headshot på en soldat med armborstet från 40 meter är larvigt skoj. Det är snabbt och hektiskt, och man tjänar sällan på att sitta och häcka bakom något, speciellt inte när den förbättrade AI:n får fienderna att flankera och lobba granater efter dig. Med det inte sagt att man kan röja runt lika friskt som i Doom, för hälsomätaren sjunker i rask takt när fienderna öppnar eld. Det är stundtals ett riktigt utmanande spel, men sällan orättvist.

"Gameplayet kan kännas lite oförlåtande och vägen framåt jämförelsevis diffus"

Något man ska ha i åtanke när man slår sig ned med Black Mesa är att detta är ett FPS från den gamla skolan. Det innebär ett berättande som påminner mer om Dark Souls – där man i mångt och mycket själv ansvarar för att pussla ihop vad som försiggår – än om Crysis eller liknande modernare FPS, där varje utveckling i handlingen detaljförklaras.

Det innebär även att gameplayet kan kännas lite oförlåtande och vägen framåt jämförelsevis diffus. Att hoppa ned till en smal kant som löper längs med utsidan av en byggnad är ett självklart alternativ i Black Mesa, trots att det i moderna spel skulle te sig som ett märkligt och otydligt designval.

Men en legendarisk kofot kan man slå världen med häpnad.

Det finns inga ”quest markers” eller minikartor att konsultera, och det är en del av charmen. Precis som i originalet väntas du ha koll på vad du faktiskt håller på med. ”Varför skulle jag slå på den här generatorn? Ja, just det, det var ju för att låsa upp grinden som jag passerade för fem minuter sedan”. Om man inte lyssnar på vad forskare och vakter säger så blir det lätt att man står och kliar sig i huvudet bredvid den där generatorn. Det känns paradoxalt nog som en frisk fläkt i dagens actiongenre, som allt som oftast präglas av på tok för mycket handhållning och övertydliga hjälpsystem.

Men Black Mesa är givetvis inte utan sina brister – vissa på grund av man inte velat ändra originalspelet för mycket och andra för att man helt enkelt inte lyckats putsa och optimera tillräckligt. AI:n har som sagt uppgraderats ordentligt, men den kan fortfarande få för sig att bete sig märkligt då och då; som när jag blir instängd i en smal passage av ett par välmenande följeslagare som vägrar flytta på sig, eller när en storyvital forskare får för sig att gå in i en omkullknuffad dator så jävla hårt att han exploderar.

Vissa av ljudeffekterna låter dessutom burkiga och lågkvalitativa, såsom dödsgurglandet från en barnacle, och nog känns det som att spelet borde flyta på lite bättre prestandamässigt. Något som hängt kvar från originalet är även att det krävs en del trial and error, inte minst när kluriga hopp ska göras eller när man ska undvika laserstrålar. På det stora hela är detta dock saker som rättfärdigar en suck snarare än något som förstör upplevelsen, och Crowbar Collective kommer givetvis fortsätta att putsa och förbättra även efter release.

"Om du ÄR en äkta Half-Life-älskare är detta troligen exakt vad du längtat efter."

Och så kommer vi till den avslutande och ack så kontroversiella siffran som markerar recensionens slut. Låt mig först poängtera att Black Mesa främst är ett spel för dig som älskar Half-Life. Är du inte det så kommer du att klaga på att grafiken är medelmåttig, att alla karaktärer tycks dela på fyra röster, att bandesignen känns föråldrad och att det finns en markant avsaknad av exposition. Med det inte sagt att du inte kan eller bör njuta av denna bit spelhistoria om du inte lirat originalet (för det bör du!), men det är inte ett spel för alla. Men om du är en äkta Half-Life-älskare är detta troligen exakt vad du längtat efter, och är du som jag kommer du till och med anse att det är ett mästerverk.

Black Mesa
5
Mästerligt
+
Troget originalet
+
Otroligt skön vapenkänsla
+
Xen-delen är fantastisk
+
Håller dig inte i handen
-
Prestandan kunde varit bättre
-
En hel del buggar kvarstår
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse